Den icke-likgiltiga musikens år

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.12.2015

Den icke-likgiltiga musikens år

Mot slutet av året brukar det vara populärt att göra sammanfattningar, krönikor eller listor med the best of the best från det gångna året. Under 2015 har det funnits några konserttillfällen som jag speciellt varmt kommer ihåg.

Den första av dem var den finske rapartisten Paleface som äntrade Café Mondos scen en ruggig tisdagskväll i juli. Den urbane spelmannen Paleface trivdes som fisken i vattnet under sina dagar på Kaustbyfestivalen och han levererade en dryg timmes akustisk konsert med intelligenta, samhällskritiska, vänstervridna rim. Nej, inget bling-bling, låtarna kallar han ”politiska pamfletter” och i dem tar han gärna den svages sida, sjunger hellre om ”loosers” än om vinnare. Bland annat lyftes legenden Joel Hägglund, mera känd som protestsångaren Joe Hill fram. När festivalpubliken stämde in i ”Tulevaisuus täynnä toivoa on!” i slutet av ”Siispä Laulakaa” (orig. ”We will sing one song”) infann sig en vacker känsla av solidaritet och hoppfullhet. Efter en dryg timme i Palefaces sällskap kändes världen som en lite bättre plats. Jag förställde mig genast honom på scenen vid After Eights innergård.

En annan konsertkväll som jag speciellt kommer ihåg var den 21.11. Mellersta Österbottens kammarorkester uruppförde den lördagskvällen lettländaren Peteris Vasks nya stycke ”Musica serena” (”Fridfull musik”). Vasks är, i lagom doser, en av mina moderna favoriter. När konserten, som jag recenserade för ÖT, var slut rusade jag nästan ut ur Snellmanssalen. Jag hade förhoppningar att hinna till tredje (!) delen av Ruskfestivalens avslutningskonsert i Schaumansalen där Richard Strauss stycke ”Metamorphosen” (1945) skulle framföras i stråkseptettversion. Metamorphosen är ett alldeles fantastiskt stycke av Strauss, en elegi över det Tyskland som förstördes under bombningarna som ledde till nazitysklands kapitulation. Styckets historia och emotionella kraft har alltid tilltalat mig.

Ute snöade det flingor stora som höstlöv och irritationen var total nånstans vid Yxpila-trafikljusen när jag insåg hur långsamt jag måste köra från Karleby till Jakobstad. Friden som Vasks musik hade missionerat var som bortblåst. Men jag hann fram i tid och de utomordentligt skickliga Ruskmusikerna gjorde ett starkt intryck på mig med en uttömmande tolkning. Ståpäls och kalla kårar. Det fanns inget mera att säga. Jag ser redan nu fram emot nästa års Ruskfestival.

När jag blickar tillbaka på de här tre konsertminnena kan jag inte bara annat än häpnas åt den gemensamma nämnaren, som faktiskt var oklar när jag satt mig ner för att börja skriva denna text. Paleface som rimmar om orättvisor, Vasks som vill vara ”hoppets budbärare”, samt Strauss som illustrerade hur ”den mest hemska tiden i mänsklighetens historia har kommit till sin ände”.

Antagligen är det samhällsklimatet med krig, människor på flykt, en vardag med ökad rasism och illvilja, samt en politik där svaga kroknar under effektivitetspiskor som har gjort att dessa tre tillfällen har gjort ett starkt intryck på mig. Konsertminnena förenas av musik som tar ställning, musik som inte är likgiltig. Musik och konst kan ha många uppgifter, bl.a. att bearbeta, fördjupa, problematisera, trösta och slutligen ge hopp. Med hoppfullhet ser jag fram emot det nya året 2016.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s