Finlands damlandslag i volleyboll spelar landskamper i Salo i helgen och med anledning av detta har några spelare ur laget gjort en egen låt med tillhörande video där man presenterar laget. Laget, eller åtminstone de medverkande spelarna, kallar sig för “Lentismuijat” och låten går under namnet #MeTässä. De medverkade, rappande spelarna är Roosa Koskelo, Noora Kosonen och Michaela Madsen samt Kaisa Alanko som har filmat.

“Lentismuijat” som begrepp är inte lätt att översätta till svenska men jag skulle förklara “muija” som en “tuff” eller “hård” brud, kanske någon som inte ber om ursäkt för sitt beteende och bryter mot stereotypa förväntningar på hur en kvinna ska bete sig. Alltså hårda volleybollbrudar.

Nåja, att öppna upp begreppet “muija” skulle ta länge men det bör även förstås i förhållandet till herrarnas landslag som bland annat av YLE-redaktören Kaj Kunnas har föreslagits namnet “Äijät”. Detta namn mottogs inte enbart positivt av spelarna själva. En “äijä” är en riktig manlig-man,  en sån som har grävt ett par diken för hand redan innan frukost. När herrarnas volleybollslandslag spelade EM-slutspel 2015 drabbades nationen Finland och dess samlade journalistkår av moralpanik inför det faktum att laget, i motsats till Huuhkajat, Helmarit, Susijengi och Leijonat, inte hade ett vedertaget smeknamn.  Populära folkkära landslag i Finland har anammat djurnamn men volleybollandslagens föreslagna namn understryker inte bara vilket genus landslaget har men även vissa stereotypa uppfattningar om könsroller.

Lentismuijats låt och video är framförallt en rolig självironisk grej och att de har gjort låten själva är det som genererar uppmärksamhet. Det är visserligen ett mycket roligt initiativ men man kan fråga sig om det inte också är symptomatiskt på en idrottskultur där herrlandslagen ådrar sig den stora uppmärksamheten då band och producenter står i kö för att dra nytta av herrlagens lyskraft och tillhörande kommersiella potential. Ett damlag kan nu tolkas få göra allt själv om de vill ha en låt. Det bör sägas att musikstycken skriva för damlag lyser med sin frånvaro inom den finska idrotten.

Låten får en att skratta och har spridits flitigt i sociala medier, vilket även varit avsikten. I radio, tv eller på matcherna har jag svårt att se att den skulle spelas. Men på SoMe funger den hemmagjorda produktionen och låten presenterar laget för finska folket på ett roligt och unikt sätt. Men spelarnas självironiska medverkan är också en strategi med vilken deras roll som utvalda landslagsspelare ställts på avigan och karnevaliserats (jmf . Laulavat Leijonat) Hade de inte varit vältränade, utvalda landslagsspelare (the-best-of-the-best) i volleyboll utan “helt vanliga? inte så väl rappande medborgare hade det inte varit särdeles kul alls. Som om inte låten känts hemlagad nog understryker framförallt frasen “en mie, en sie, vaan #metässä” med doft av savolaxisk dialekt det folkliga uttrycket ytterligare.

Jag hoppas Lentismuijat når sådana framgångar på planen att musiker i framtiden står i kö för att göra låtar om/åt dem.