Tag Archives: ishockey

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan  hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag  är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.

Advertisements

“Knäcka ryssen, få tjecken på fall”

Jag har skrivit så mycket om Lejonen den senaste tiden att jag blir riktigt matt bara av att tänka på det. Lejonen omges av en aldrig sinande musikkultur som det finns mycket att ösa ur. I praktiken betyder det att de populärvetenskapliga essäerna Laulavat Leijonat (i Kiekkokansa) samt den engelska texten Lions Music (på FMQ.fi) nu ska utvecklas till en längre vetenskaplig artikel på svenska. Den ska bli den fjärde och sista artikeln i min avhandling. Men det kommer att ta en tid ännu innan den är klar.

Vårt grannland Sverige och deras Tre Kronor har förstås sin egen musikkultur. Därför vill jag nu, i brist på tid att skriva en längre bloggtext bjuda på en historisk svensk musikpärla, nämligen den numera legendariska ishockeylåten Nu tar vi dom med text och musik av Lasse Holm.

Under ledning av forwarden och solisten Håkan Södergren (numera känd som expertkommentator i bl.a. Viasat) skulle Tre Kronor – ”Moder Sveas bästa lag” – på hemmaplan våren 1989 försvara sitt guld från 1987. (OS-året 1988 arrangerades inget senior-VM för herrar). Guldet skulle försvaras genom att ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Nu tar vi dom låg fem veckor på Svensktoppen, en topplista för svenskspråkig musik i Sverige. Av dessa fem veckor var tre på första plats.

På Nu tar vi dom-singelns b-sida fanns också en annan VM-inspirerad låt nämligen Här kommer grabbarna, med den folkkära artisten Lotta Engberg. Båda låtarna fanns givetvis med på samlingsskivan Hockey ’n Roll som gav ut lagom till VM.

Den här video innehåller en snutt av Nu tar vi dom samt en intervju med Håkan Södergren för tv-programmet “Listan”.

Låten i sin helhet kan du höra t.ex. här.

Play ball

Ifall det har undgått någon så kan jag informera att de gamla goda rockarna i AC/DC har släppt en ny singel. Låten heter Play Ball och är den första singen från Rock or Bust-skivan som kommer ut i början på december 2014.

Det intressanta med låten, och orsaken till att jag tar upp saken här, är den intressanta tematiken i låten och framförallt att AC/DC har valt att associeras med sport. Hooken “Play Ball” syftar på en matchstart och till att börja med, alltså innan låten börjar leva sitt eget liv, kan det tolkas vara baseboll man sjunger om. Innan låten släpptes officiellt kunde man också höra smakprov på den när tv-kanalen TBS gjorde reklam för Major League Baseballs post-season program.

Varför jag skrev att låten till en början med kommer att vara associerad med baseboll baserar sig givetvis på antagandet att låten är skriven med tanke på att spelas på sportarenor i stort. I texten nämner man inga lag, inga platser och man tar egentligen inte ställning till något som skulle kunna tänkas vara exkluderande. Dock finns det en viss hemmalagsvinkling när man hänvisar till tillställningen som en fest, vilket bara förstärker mitt antagande att man faktiskt har skrivit låten med tanke på att den ska plockas upp av sport djn och spelas på arenor men också i samband med sport på tv eller nätet. (Bryan Adams har också gjort det. Minns du We’re gonna win, en kampsång för “nån“?).

I refrängen finns däremot några referenser till baseboll då man, enligt min snabba analys, antyder att man ska slå (shooting/battin’) bollen mot väggarna och förståst helst ända över väggen ut i “parketten” (stalls), bland publiken:

Let’s play ball
Shoot(ing) down the wall
Let’s play ball
Battin’ down the stalls
Play, play, play ball

Den andra versen är aningen mera kryptisk och man kunde kanske tro att “Sid” syftar till någon bandmedlem som fillar eller drar solo. Men, nej, med

Listen Sid,
light me up
I’m in love
I’m all regional now
[…]

syftar de australiensiska rockarna antagligen på Sidney “Sid” Gordon (1917-75) en judisk basebollspelare som under flera säsonger gjorde homeruns på varje arena han spelade. Sid kallades också för “Solid Man” tack vare sin mångsidighet. Sid utsattes också för anti-semitiska kommentarer  men han lär inte ska låtit det påverka honom utan han tvingade de som hånade honom att beundra och avundas honom genom sina fina prestationer. Den kampen och energin är något som passar väl in i sportsammanhanget men musikaliskt sett har AC/DC inte förnyat sig speciellt mycket. Det ca 9-10 sekunder introt där låtens riff presenteras känns bekant på något sätt.

“Play Ball”, som uttryck kommer ju från baseball, men ordet “ball” (alltså boll) är rätt flytande och jag tror att vi kommer att få höra låten i många andra sammanhang. Uttrycket “Let’s get ready to rumble” (passa dig för att använda det) som används i många sammanhang kommer ju i sin tur egentligen från boxning. Men högst antagligen kommer du också att få höra Play Ball på t.ex. en basket-, handboll-, volleyboll-, innebandy- eller ishockeymatch nära dig så småningom. Precis så som AC/DC antagligen också tänkte när de skrev låten. Basebollsäsongen har ju just tagit slut…

 

Hur lät matchen? (Ciao 3/2014)

Jag skrev för en tid sen en lite grej för JNT:s (Jakobstadsnejdens Telefon) kundtidning Ciao. Ciao kom i postlådan idag men finns också att läsa i digitalt format här HÄR. En finsk version här.

Artikeln är rätt inspirerad av ishockeysäsongen som just har kört igång. En forskares uppgift är ju också att popularisera och tillgängliggöra vetenskapen. Tror inte att det kan bli mycket populärare än så här. Bilden är från ishockey-VM i Minsk i våras (foto: Susanna Välimäki).

NHL15

För några veckor sedan släpptes EA Sports NHL15-spel. Själv har jag inte hunnit införskaffa spelet ännu. Säkert gör jag det förr eller senare, jag kan bra vänta tills det blir lite billigare. Jag är ingen stor ”gamer” själv men har varenda version sedan 2011 och ett par från förra årtiondet. Visst, spelen utvecklas men det mest intressanta för mig är givetvis spelens soundtrack. De har minsann utvecklats under spelets historia. I versionen från 1996 fanns en riktig så kallad “Sport Anthem” med, nämnligen 2 Unlimiteds låt Get Ready For This. Låten blev inte bara ett av de första exemplen på hur man använder ”riktig” musik i dataspel, det blev också ett riktigt startskott för marknadsföring av musik via sport tv-spel.

Jo, den som var med på 90-talet minns kanske att 2 Unlimiteds låt släpptes redan 1992 och fanns med på Jock Jams-skivan från 1995. Den spelade redan flitigt på läktare runtom i världen men genom spelet befästes den som en av de allra första och största låtarna som associeras med sport, utan att låten för den delen skulle ha ett uns av sporttematik.

Med åren har den musik som har figurerat i sport tv-spel sökt sig in i arenorna. När fjolårets soundtrack blev officiellt skrev man på EA:s webbsida att musiken representerar sådan musik som fansen gillar att höra i sin hemma arena. Enligt min kanske lite prematura analys skapas det ett flöde mellan den musik som spelas i arenorna och den som finns i spelen. Båda influerar varandra. Spelen marknadsförs garanterat i arenorna (och på domarnas kläder i Liiga) men några krav på att dj:na ska spela låtarna lär inte ska finnas. Inte ens i NHL.

Årets NHL-trailer innehöll den drömlika låten Sea Voices av Porter Robinson. De fluffiga syntarna går som hand i handske med slow-motion videon. Notera hur videon har synkroniserats till tempot i låten. Det är alltså inte någon random låt som har klistrats på en video i efterhand utan är en genomtänkt helhetsproduktion. Att det sedan är fantastisk reklam för en, åtminstone för mig, okänd artist är sedan en annan sak.

Jag sammanställde en Spotify-lista av de låtar som finns i “årets” spel, NHL15. (Någon hade tacknämligt nog laddat upp musikens credits på YouTube.) Riktigt alla låtar fanns inte på Spotify. Kanske de ännut inte är utgivna. Av de som fanns med i fjolårets spel är det bara Wolfmother och evergreenen Kernkraft 400 av Zombie Nation som fick förnyat förtroende. Det är marknadskrafterna som styr sountracket men Kernkraft är, precis som Get Ready for This, en riktig sport anthem. Nationalsångerna i spelet är förresten inspelade av Slovakiens Radios Symfoniorkester, uppenbarligen licensierade från Naxos.

Min favortilåt genom år en är definitivt Franz Ferdinands Take Me Out. En låt som spelas ofta på bl.a. på HC TPS-matcher. Vad hade NHL05 varit utan den låten? Var hade bandet varit utan spelet?

Soundtracket för NHL15:

1985 – Time Of Your Life*
Bear Hands – Giants
Benny Benassi – Control feat. Gary Go
Close Your Eyes – Chain Gang
Death From Above 1979 – Trainwreck 1979
Empires – How Good Does It Feel
Every Time I Die – El Dorado
Fall Out Boy – My Songs Know What You Did in The Dark (Light Em Up)
Franc Wyte – What I’m Talking ‘Bout
Heroes X Villains – TWERK
Holy Fever – Find Your Fame*
Madeon – The City
Max Frost – White Lies
Plague Vendor – Black Sap Scriptures
Pup – Lionheart
Red Sky Noise – She Don’t Know*
Summer of ’69 – Come And Get It
The Graveltones – Forget About The Trouble
The Night Marchers – Fisting the Fanbase
The Wyld – Odyssey
Wolf Rider – From Where You Are
Wolfmother – How Many Times*
Young The Giant – My Body
Phil Garrod, Reed Hayes and John Loeffler – Red Line Scuffle*
Porter Robinson – Sea of Voices

*inte tillgänglig på Spotify

#KHLISHERE part 2

Ett nytt element som introducerats fullt ut, i en finländsk kontext, av Jokerit är sjungandet av nationalsångerna i klubbsammanhang. KHL har uppenbarligen som tradition att spela nationalsången för de respektive länder varifrån lagen kommer. Följaktligen sjöngs Vitrysslands respektive Finlands nationalsång under Jokerits första hemmamatch mot Dinamo Minsk. Inför Jokerits första match florerade rykten om att man alltid skulle spela Rysslands nationalsång först men så är inte kutymen, vilket man också konstaterade i efterhand i bl.a. Aamulehti. Det som hände var att en kvartett ur Ylioppilaskunnan Laulajat sjöng Vårt Land (på finska givetvis) och publiken lyssnade. Om folket sjöng med var det nog pinsamt svagt. Orsaken till att man tyst kan också att man chockades att kvartettens svajiga utförande. Innan det sjöngs den vitryska nationalsången. Att hitta någon som kunde sjunga den vitryska var garanterat utmanande, lång var sången dessutom.

Men vad är du detta med nationalsånger riktigt? Påstående att KHL har tagit intryck från NHL kan både bekräftas och ifrågasättas. I NHL sjunger man USA:s och Kanadas nationalsånger, först bortalaget och sen hemmalagets precis som i KHL. Ifall båda lagen är från samma land sjunger man givetvis nationalsången bara en gång. Den här traditionen härstammar enligt McLeod (2011) från andra världskriget då man vill stärka samhörigheten på hemmafronten genom att sjunga nationalsången. Detta gällde även i Kanada. Först sjöng man bara hemmanationens sång men så småningom började man sjunga båda lagens hymner. Man såg detta också som ett sätt att hedrade de veteraner som återvänt eller stupat. Sedan dessa har traditionen hållit i sig over there och ritualen har fått överdrivet klyschiga och patriotiska undertoner, speciellt i USA.

I Finland har man vanligtvis sjung nationalsången i exempelvis ishockeyfinaler (SM-Liiga) där man velat understryka matchens betydelse nationellt. Oftast har någon känd person sjungit nationalsången vilket också är vanligt i jubileumsmatcher. Idén är att nationalsången, som är en hel nations klingande symbol, fungerar som gemensam identitetsmarkör för båda lagen och dess fans. I vanliga grundseriematcher har lagens egna sånger ersatt nationalsångens funktion men dessa sjungs ju inte när lagen står uppradade på varsin blå linje.

Jokerit hänvisar till “internationella sammanhang”, när man motiverar varför man först sjunger bortalagets nationalsång sedan hemmalagets innan matcher. ”Kansainvälisiin jääkiekko-otteluihin on pitkään kuulunut kansallishymnien esittäminen ennen peliä”, skriver Jokerit i sitt pressmeddelande. Pressmeddelandet är ett svar på ett journalistiskt bottennapp av HS när man medvetet försöker skapa sensationer och gör en artikel medvetet onödigt svårtolkad. Klart att den är svårtolkad när Jokerits VD Jukka Kohonen inte vet hur man gör i KHL och drar till med att man han har en ”känsla av att man kommer att spela Rysslands nationalsång”. HS har nog fattat att Korhonen är ute och cyklar eftersom han helt klart är tänker på traditionen i NHL där har man bara har två nationalsånger att välja mellan och oftast sjungs bara den ena.

Med ”internationella ishockeymatcher” syftar Jokerit antagligen på VM, Euro Hockey Tour eller Olympiska spel där man använder nationalsånger före och kanske även efter matcherna. Innan matcherna stärker det samhörigheten för lagen och dess fans, efter matchen blir nationalsången en segersymbol. Nystartade Champions Hockey League (CHL) använder vad jag vet inga nationalsånger men har i motsats till KHL, NHL och Liiga en ljudlogo, dock långt ifrån lika etablerad och i samma proportioner som fotbollförebilden Champions League (vars ljudlogo är en adaption av Händels Zadok the Priest). De som såg HJK spela en internationell vänskapsmatch mot Barcelona i augusti, s.k. ”El Stadico”, kanske noterade att båda lagen marscherade in till tonerna Barcelonas hymn medan HJK:s Taas kansa täyttää spelades i ett lite senare skede. Ännu ett tecken på att i fotbollsklubbsammanhang ersätter föreningarnas egna hymner och sånger nationalsångerna identitetsskapande funktion. I ishockeyklubbsammanhang får hemmalaget traditionellt den musik man skrinnar in till. Bortalaget skrinner ofta in i mörkret och utan egen musik. (Så är det givetvis inte i stora internationella turneringar.) Sen sjunger man (kanske) nationalsångerna. Efter matcherna klingar inga nationalsånger i varken KHL eller NHL. Segersymboliken övertas av lagens egna traditioner sånger.

Så vad vill då Kontinental Hockey League (KHL) med att i en ”kontinental liga” spela nationalsångerna? Antagligen vill man gärna se matcherna som internationella matcher nu när flera länder har kommit med. När KHL grundades var den helt klart en motpol till NHL. När KHL grundes 2008 var 21 av 24 lag från Ryssland, och det rådde det knappast något tvivel om att man var inspirerad av de nordamerikanska ishockeytraditionerna.

Att sjungandet av nationalsångerna på Jokerits matcher har väckt uppståndelse i Finland är helt klart politiska och man tolkar KHL och Hartwall-arenans ryska ägarskap gärna som någon ny form av rysk imperialism. Utan krisen i Ukraina skulle Jokerits KHL-process ha fått helt andra rubriker och proportioner. I Nord-Amerika politiserar man också nationalsångerna genom att de istället får överdrivna patriotiska inslag. Men inte är man helt okritiska där heller. Precis som på många andra ställen har man demonstrerat mot USA:s krigsföring i bl.a. Irak genom att bua när nationalsången sjungs. Jag kommer själv ihåg hur man i ishockey-VM i Minsk buade när USA:s nationalsång spelades i matchen mot Schweiz. De ”neutrala” schweiziska supportrarna var synnerligen partiska. (En väldigt full schweizisk supporter iklädd krokodilkostym sprang runt arena och försökt övertyga oss att heja på Schweiz genom att skrika ”fuck USA!”)

Att vi här i Finland reagerar på att Jokerit på sina matcher – hemma som borta – använder Vårt Land som identitetsmarkör är i sin tur också naturligt problematisk. Någon kanske minns att Jokerit har använt sig av nationalsången tidigare men i helt andra syften. Under 1990-talet, när finlandssvenske (!) Hjallis Harkimo tog över Jokerit sjöngs nationalsången på Jokerits matcher. Denna importerade NHL-tradition användes då för att förstärka känslan av att Jokerit, som nu sökte sin identitet i östra Helsingfors, var det ”finska” laget medan den ständige trätobrodern, HIFK var det ”svenska” (läs: finlandssvenska) laget. Sverige-ropen skallade från Jokerit-supportrar i både Helsingfors ishall och Hartwall-arenan när lagen möttes för derbymatcher.

Idag är faktumet det att största delen av ishockey-Finland inte (ännu) ser Jokerit som sitt eller ”vårt” lag alltså någon form av helfinskt lag som represterar ”oss” i de internationella matcher som Jokerit och KHL anser att de spelar. Jokerit och KHL skulle ju givetvis gärna vilja att hela den finska nationen skulle ställa sig bakom ”vårt” KHL-lag. Men det kan nog ta en stund ännu. I väntan på det får vi hoppas att ritualen i Hartwall inte får överdrivet patriotiska inslag.

Källor:

McLeod, Ken 2011. We are the Champions: The Politics of Sports and Popular Music. Ashgate.

Tuovinen, Petri 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland. 162-175

Wickström, Mika 2012 HIFK – Jokerit. Taistelu Helsingin herruudesta. Helsinki: Tammi

#KHLISHERE

#KHLISHERE (1/2)

För lite över ett år sedan nåddes ishockey-Finland av beskedet att ishockeylaget Jokerit kommer att gå över till KHL. Jag skrev då ner några tankar och farhågor av vilka de flesta på basen av en match iallfall inte verkar ha besannats. Det är givetvis för tidigt att dra några stora slutsatser om vartåt utvecklingen kommer att bära, det vet knappast Jokerit själva heller. Men utgående från gårdagens hemmadebut mot Dinamo Minsk (4-5 förlust efter förlängning) tillåter jag mig att reflektera över några saker så som de upplevdes i min tv-soffa. (Jag har ju trots allt skrivit en vetenskaplig artikel om ishockeymusik som kommer att publiceras i höst. Där finns även empiri från Jokerits matcher.)

Den största ”nymodigheten” var, som utlovats, den ca 276 meter långa och 80 cm höga screenen som gick runt hela Hartwall-Arenan. Man har även uppdatera ljudet men det gick givetvis inte att upplevas via TV:n. Screenen som gick runt hela arenan samt led-lamporna som gick runt plexi-glaset gick inte att missa och gav lite NHL-känsla. Tydligen dansade Cheerleaders på någon scen nånstans men det förmedlades, tack och lov, inte till tv-sofforna så ofta. Tycker personligen att ”cheerleading” i ishockeysammanhang är pinsamt och mansgrisigt. Jokerit däremot har varit väldigt aktiva att lyfta fram sitt Dance Team i alla möjliga medier. I Jokerit-bilagan som delades ut med Helsingin Sanomat presenterades gruppen till och med innan spelarna. (Hjallis på sidan 3, Jokerit Dance Team & underhållningen på sidorna 4-5 och spelarna från sid 6 och framåt.)

Vad gäller musiken var det egentligen inte så mycket nytt under solen utöver att Foo Fighters The Pretender som länge har spelats i samband med spelarentrén hade fått stryka på foten till förmån för musiken ur den här videon.

(Kan också ses på Vimeo med produktionscredits)

Tematiken i låten IAM, som verkar vara en oreleasad låt av Gracias & Noah Kin, passar bra med Jokerits Minä, Me, Jokerit-slogan. Återkommer garanterat till detta i ett senare skede när jag har fått mera kött på benen.

Andra fasta musikinslag var orörda, exempelvis Mötley Crues Kickstart My Heart spelades (precis som förra säsongen) när Jokerits öppningsfemma presenterades, Ozzy Osbournes Crazy Train under i första spelavbrottet (när senkomlingar släpps in), Motörheads The Game som sista låt under i periodpausen och Creeds låt My Sacrifice efter matchen. Dessa fasta inslag med  situationsspecifik musik är låtar som dj:n själv har makt att bestämma över. Spelarpresentationens musik är helt klart koordinerat med diverse annat audiovisuellt material beställda från PR- och reklambyråer.

Eteläpääty höll liv hela matchen, ännu ser man inga tendenser att fankulturen skulle ha påverkats på den fronten trots att de helt garanterat bubblar under ytan. Eteläpääty fick även möjlighet att sjunga Katupoikien laulu i något skede. Och jo, Bill Contis Gonna Fly Now (“Rocky theme”) är fortfarande Jokerits målsång – fattas bara annat.

Det som också var som vanligt vara att publiken mer eller mindre konstant ignorerade musiken som dj:n spelade. För det kan man inte beskylla dj:n som i princip spelade en repertoar av låtar som Jokerit-publiken nog är bekant med. Snarare är det (fortfarande) så att den finska publiken faktiskt är mer intresserad av att medryckas av hejarklacken på plats. Endast vi några fåtal tillfällen, bl.a. när kidsens favorit Gagnam Style spelades kunde man helt fysiskt notera att det fanns interaktion mellan publik och inspelad musik. Fart på publiken fick utöver själva spelet och Eteläpääty endast de fiktiva ljudmätarna man verkade använda flitigt på jumbotronen. Men hur äkta det engagemanget är kan man ju ifrågasätta.

Ett helt nytt element, lite främmande för oss stela finländare hade man infört. Men mera om det nästa gång.