Tag Archives: ishockey

Marion Rung – Icing (1974): “Menit taklamaan taas miestä päin laitaa”

Ibland stöter man på roliga, relativt okända musikstycken med musiktematik som skrivits genom åren. I samband med Kiekkokansa-projektet gjorde en av redaktörerna mej påmind om ett bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. I de finska uttagningarna deltog nämligen Marion Rung med låten Icing. Samme Marion hade varit i final i schlager-EM 1973 och nådde där en historisk sjätteplats med “Tom tom tom” men 1974 var hon inte i närheten av att nå finalen i Brighton. Enligt Viisukuppila nådde hon enbart en sjätteplats i den finska semi-finalen. 1974 var ju förresten året som ABBA vann med låten Waterloo.

Icing, som är en ishockeyterm, beskriver i musikformat en ishockeyänkas vardag samt det cykliska i ishockeysäsongernas natur. Den ishockeyspelande mannen lämnar kvinnan för matcher vilka spelas vem vet var, och hon får vara ensam på höst- och vinterkvällarna. Men på sommaren när isarna har smält får man vara tillsammans. Då finns det tid för romantik. Även andra andra har tangerat tematiken betydligt senare. Teemu Selännes & Pietarinkadun Oilers olyckliga plagiat från 2003 – “Lätkäammattilainen” – vänder ju på steken och ser på saken ur den resande mannens synvinkel. Lätkäammattilainen visade sig ju vara en kopia av Kari Kuuvas “Matkalaukkumies” som Jukka Raitanen spelade in 1977.

Samma Kari Kuuva var framme redan 1974 och Icing är komponerad av honom. Icing-texten är författad av Junnu Vainio. Det går inte att låta blir att tänka på Veli-Pekka Ketola när man hör texten. Han och Heikki Riihiranta var två av Finlands första ishockeyproffs, men de flyttade inte till Toronto eller Moskva utan blev proffs i Winnipeg Jets säsongen 1974-1975, alltså hösten efter den här låten skrevs.

“Menit pelamaan taas Moskovan öihin
Taikka Torontoon en tietää mä voi
Minä kotiin vaan jäin leipomatöihin
Wow-wow… taas on icing!”

Tidpunkten för låten är intressant med tanke på att våren 1974 arrangerades ishockey-VM i Helsingfors. Högst antagligen fanns en liten baktanke med val av tematik för låten. Det är knappast är en tillfällighet att schlagerfinalen i Brighton gick av stapeln 7 april 1974, exakt samtidigt som man kämpade om VM-medaljerna i Helsingfors (5.-20.4.1974).

7.4.1974 fick förresten Lejonen stryk med 1-7 mot Sovjetunionen. Men VM i Helsingfors 1974 kom, åtminstone ur finländsk synvinkel, att ihågkommas för helt andra saker än ishockey och Icing.

Advertisements

Laulavat Leijonat – Sjungande Lejon

I Kiekkokansa-boken skrev jag lite på finska om “Laulavat Leijonats” låt Ice hockey. Idag fick jag äntligen tag på en helt egen kopia av LP-skivan inklusive den tillhörande postern av de medverkande lejonen. Jag börjar så småningom ha en ganska nätt samling av framförallt ishockeylandslagsrelaterade skivor. Tidigare okända skivor dyker upp ännu lite nu som då vilket förstås problematiserar och utmanar de definitioner jag försöker göra i min forskning. Nu tror jag dock att jag börjar ha de flesta “lejonskivorna”. Saknar dock en bra kopia av Leijonat 2011.

Dagens alster, som jag ropade in på Huuto förra veckan, är 12″ LP-singeln Ice hockey (eller Icehockey båda stavningssätten används på omslaget) som gavs ut av Laulavat Leijonat inför hemma-VM i Åbo, Tammerfors och Helsingfors våren 1991. Splitternya Typhoon-arenan i Åbo var huvudarenan.

    De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

På skivomslaget kallas Ice hockey för “MM kisalaulu-91”, alltså “VM-låten 91”. Det är dock inte frågan om någon “neutral” låt som skulle var turneringens klingande symbol. Nej, det är nog frågan om en blåvit, finskspråkig utgåva även om texten är mycket, mycket blygsam – långt ifrån någon kampsång. Den uppviglar inte till kamp utan hyllar och lyfter fram det glada faktum att Finland får arrangera vårens stora ishockeyfest (“Suomi saa kevään juhlan suuren”). I stället för att med stor självsäkerhet heja på de egna frågar man sig snarare i texten om “Kurris skott kommer att egga upp ishockeyfolket till ett vilt rop”… Vilket är då detta rop?

Jo…

Ice hockey, ice hockey

Refrängen i sin helhet går:

Ice hockey, ice hockey
totta toki
Ice hockey on siinä jokin
Ice hockey, Ice hockey
totta toki
siinä on se jokin

Fritt översatt:

Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]

Ishockey, ishockey
det e nåt det
Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
Där finns nåt i det

För att förstå den försiktiga och ödmjuka texten behöver man dra sig till minnes att år 1991 hade Finland bara en ishockeymedalj, OS-silvret från Calgary 1988. Inte en chans att man skulle skriva så här blygsamma texter efter VM-guldet 1995. Men mera om det senare.

Mera intressant är hur sättet de sjungande lejonen missionerar ishockeyns glada budskap på påminner lite om det svenska landslagets Nu tar vi dom från 1989. I den svenska klassikern använder man också, ja till och med stavar man ut sportens engelskspråkiga namn (dock i dess förkortade, vardagliga form): “H – O – C – K – E – Y – HOCKEY!” som om man även i Svea rike var mera intresserad att marknadsföra sporten, VM än väcka kamplusten. Men, Håkan Södergren & Landslaget kostade nog på sig att vara lite kaxiga också. De skulle ju ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Tre Kronor hade ju trots allt några guld i prisskåpet. Lejonen årsmodell 1991 nöjde sig med att försöka väcka intresset hos folket i den ganska unga ishockeynationen Finland. Självsäkerheten liksom resultaten infann sig inte, ännu. Det som folk idag också kommer ihåg från Åbo-VM är – tyvärr – Mats Sundin och 4-4…

I musikvideon till Ice hockey ser framförallt Teemu Selänne måttligt bekväm ut framför mikrofonen. Lejonkören (“Leijonakuoro”) hörs minimalt i mixen. På omslaget till skivan, samt den medföljande postern i A2-storlek, ser Selänne ut att försöka greppa ett G-dur ackord på Stratocaster-kopian. Den unge svärmorsdrömmen har också en snygg blåtira kring sitt vänstra öga. Ice hockey, ice hockey…

Ice hockey är skriven av Jussi Niemi, känd bl.a. som Matti Nykänens låtskrivare, bandledare och gitarrist. Texten är av Kari Tyni (JYP:s nuvarade VD). Du kan lyssna på låten exempelvis här.

WP_20150624_010

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan  hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag  är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.

“Knäcka ryssen, få tjecken på fall”

Jag har skrivit så mycket om Lejonen den senaste tiden att jag blir riktigt matt bara av att tänka på det. Lejonen omges av en aldrig sinande musikkultur som det finns mycket att ösa ur. I praktiken betyder det att de populärvetenskapliga essäerna Laulavat Leijonat (i Kiekkokansa) samt den engelska texten Lions Music (på FMQ.fi) nu ska utvecklas till en längre vetenskaplig artikel på svenska. Den ska bli den fjärde och sista artikeln i min avhandling. Men det kommer att ta en tid ännu innan den är klar.

Vårt grannland Sverige och deras Tre Kronor har förstås sin egen musikkultur. Därför vill jag nu, i brist på tid att skriva en längre bloggtext bjuda på en historisk svensk musikpärla, nämligen den numera legendariska ishockeylåten Nu tar vi dom med text och musik av Lasse Holm.

Under ledning av forwarden och solisten Håkan Södergren (numera känd som expertkommentator i bl.a. Viasat) skulle Tre Kronor – ”Moder Sveas bästa lag” – på hemmaplan våren 1989 försvara sitt guld från 1987. (OS-året 1988 arrangerades inget senior-VM för herrar). Guldet skulle försvaras genom att ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Nu tar vi dom låg fem veckor på Svensktoppen, en topplista för svenskspråkig musik i Sverige. Av dessa fem veckor var tre på första plats.

På Nu tar vi dom-singelns b-sida fanns också en annan VM-inspirerad låt nämligen Här kommer grabbarna, med den folkkära artisten Lotta Engberg. Båda låtarna fanns givetvis med på samlingsskivan Hockey ’n Roll som gav ut lagom till VM.

Den här video innehåller en snutt av Nu tar vi dom samt en intervju med Håkan Södergren för tv-programmet “Listan”.

Låten i sin helhet kan du höra t.ex. här.

Play ball

Ifall det har undgått någon så kan jag informera att de gamla goda rockarna i AC/DC har släppt en ny singel. Låten heter Play Ball och är den första singen från Rock or Bust-skivan som kommer ut i början på december 2014.

Det intressanta med låten, och orsaken till att jag tar upp saken här, är den intressanta tematiken i låten och framförallt att AC/DC har valt att associeras med sport. Hooken “Play Ball” syftar på en matchstart och till att börja med, alltså innan låten börjar leva sitt eget liv, kan det tolkas vara baseboll man sjunger om. Innan låten släpptes officiellt kunde man också höra smakprov på den när tv-kanalen TBS gjorde reklam för Major League Baseballs post-season program.

Varför jag skrev att låten till en början med kommer att vara associerad med baseboll baserar sig givetvis på antagandet att låten är skriven med tanke på att spelas på sportarenor i stort. I texten nämner man inga lag, inga platser och man tar egentligen inte ställning till något som skulle kunna tänkas vara exkluderande. Dock finns det en viss hemmalagsvinkling när man hänvisar till tillställningen som en fest, vilket bara förstärker mitt antagande att man faktiskt har skrivit låten med tanke på att den ska plockas upp av sport djn och spelas på arenor men också i samband med sport på tv eller nätet. (Bryan Adams har också gjort det. Minns du We’re gonna win, en kampsång för “nån“?).

I refrängen finns däremot några referenser till baseboll då man, enligt min snabba analys, antyder att man ska slå (shooting/battin’) bollen mot väggarna och förståst helst ända över väggen ut i “parketten” (stalls), bland publiken:

Let’s play ball
Shoot(ing) down the wall
Let’s play ball
Battin’ down the stalls
Play, play, play ball

Den andra versen är aningen mera kryptisk och man kunde kanske tro att “Sid” syftar till någon bandmedlem som fillar eller drar solo. Men, nej, med

Listen Sid,
light me up
I’m in love
I’m all regional now
[…]

syftar de australiensiska rockarna antagligen på Sidney “Sid” Gordon (1917-75) en judisk basebollspelare som under flera säsonger gjorde homeruns på varje arena han spelade. Sid kallades också för “Solid Man” tack vare sin mångsidighet. Sid utsattes också för anti-semitiska kommentarer  men han lär inte ska låtit det påverka honom utan han tvingade de som hånade honom att beundra och avundas honom genom sina fina prestationer. Den kampen och energin är något som passar väl in i sportsammanhanget men musikaliskt sett har AC/DC inte förnyat sig speciellt mycket. Det ca 9-10 sekunder introt där låtens riff presenteras känns bekant på något sätt.

“Play Ball”, som uttryck kommer ju från baseball, men ordet “ball” (alltså boll) är rätt flytande och jag tror att vi kommer att få höra låten i många andra sammanhang. Uttrycket “Let’s get ready to rumble” (passa dig för att använda det) som används i många sammanhang kommer ju i sin tur egentligen från boxning. Men högst antagligen kommer du också att få höra Play Ball på t.ex. en basket-, handboll-, volleyboll-, innebandy- eller ishockeymatch nära dig så småningom. Precis så som AC/DC antagligen också tänkte när de skrev låten. Basebollsäsongen har ju just tagit slut…

 

Hur lät matchen? (Ciao 3/2014)

Jag skrev för en tid sen en lite grej för JNT:s (Jakobstadsnejdens Telefon) kundtidning Ciao. Ciao kom i postlådan idag men finns också att läsa i digitalt format här HÄR. En finsk version här.

Artikeln är rätt inspirerad av ishockeysäsongen som just har kört igång. En forskares uppgift är ju också att popularisera och tillgängliggöra vetenskapen. Tror inte att det kan bli mycket populärare än så här. Bilden är från ishockey-VM i Minsk i våras (foto: Susanna Välimäki).

NHL15

För några veckor sedan släpptes EA Sports NHL15-spel. Själv har jag inte hunnit införskaffa spelet ännu. Säkert gör jag det förr eller senare, jag kan bra vänta tills det blir lite billigare. Jag är ingen stor ”gamer” själv men har varenda version sedan 2011 och ett par från förra årtiondet. Visst, spelen utvecklas men det mest intressanta för mig är givetvis spelens soundtrack. De har minsann utvecklats under spelets historia. I versionen från 1996 fanns en riktig så kallad “Sport Anthem” med, nämnligen 2 Unlimiteds låt Get Ready For This. Låten blev inte bara ett av de första exemplen på hur man använder ”riktig” musik i dataspel, det blev också ett riktigt startskott för marknadsföring av musik via sport tv-spel.

Jo, den som var med på 90-talet minns kanske att 2 Unlimiteds låt släpptes redan 1992 och fanns med på Jock Jams-skivan från 1995. Den spelade redan flitigt på läktare runtom i världen men genom spelet befästes den som en av de allra första och största låtarna som associeras med sport, utan att låten för den delen skulle ha ett uns av sporttematik.

Med åren har den musik som har figurerat i sport tv-spel sökt sig in i arenorna. När fjolårets soundtrack blev officiellt skrev man på EA:s webbsida att musiken representerar sådan musik som fansen gillar att höra i sin hemma arena. Enligt min kanske lite prematura analys skapas det ett flöde mellan den musik som spelas i arenorna och den som finns i spelen. Båda influerar varandra. Spelen marknadsförs garanterat i arenorna (och på domarnas kläder i Liiga) men några krav på att dj:na ska spela låtarna lär inte ska finnas. Inte ens i NHL.

Årets NHL-trailer innehöll den drömlika låten Sea Voices av Porter Robinson. De fluffiga syntarna går som hand i handske med slow-motion videon. Notera hur videon har synkroniserats till tempot i låten. Det är alltså inte någon random låt som har klistrats på en video i efterhand utan är en genomtänkt helhetsproduktion. Att det sedan är fantastisk reklam för en, åtminstone för mig, okänd artist är sedan en annan sak.

Jag sammanställde en Spotify-lista av de låtar som finns i “årets” spel, NHL15. (Någon hade tacknämligt nog laddat upp musikens credits på YouTube.) Riktigt alla låtar fanns inte på Spotify. Kanske de ännut inte är utgivna. Av de som fanns med i fjolårets spel är det bara Wolfmother och evergreenen Kernkraft 400 av Zombie Nation som fick förnyat förtroende. Det är marknadskrafterna som styr sountracket men Kernkraft är, precis som Get Ready for This, en riktig sport anthem. Nationalsångerna i spelet är förresten inspelade av Slovakiens Radios Symfoniorkester, uppenbarligen licensierade från Naxos.

Min favortilåt genom år en är definitivt Franz Ferdinands Take Me Out. En låt som spelas ofta på bl.a. på HC TPS-matcher. Vad hade NHL05 varit utan den låten? Var hade bandet varit utan spelet?

Soundtracket för NHL15:

1985 – Time Of Your Life*
Bear Hands – Giants
Benny Benassi – Control feat. Gary Go
Close Your Eyes – Chain Gang
Death From Above 1979 – Trainwreck 1979
Empires – How Good Does It Feel
Every Time I Die – El Dorado
Fall Out Boy – My Songs Know What You Did in The Dark (Light Em Up)
Franc Wyte – What I’m Talking ‘Bout
Heroes X Villains – TWERK
Holy Fever – Find Your Fame*
Madeon – The City
Max Frost – White Lies
Plague Vendor – Black Sap Scriptures
Pup – Lionheart
Red Sky Noise – She Don’t Know*
Summer of ’69 – Come And Get It
The Graveltones – Forget About The Trouble
The Night Marchers – Fisting the Fanbase
The Wyld – Odyssey
Wolf Rider – From Where You Are
Wolfmother – How Many Times*
Young The Giant – My Body
Phil Garrod, Reed Hayes and John Loeffler – Red Line Scuffle*
Porter Robinson – Sea of Voices

*inte tillgänglig på Spotify