Category Archives: Ishockey

Catch the Game

För den som har följt med Junior-VM i ishockey endera på plats i Helsingfors eller via TV råder det knappast något tvivel om att Catch the Game är turneringens officiella låt. Låten är gjord av två finländska producenter Aleksi Asiala och Santeri Kauppinen och framförs av Gracias och Reino Nordin. Låten gest ut av PME Records vilket är de finska artisterna JVG:s bolag. Snacka om att JVG har ishockeyfinland och ishockeyförbundet lindat runt sitt finger då VG:t i JVG, alltså VilleGalle och hans Vain Elämää-version av Antti Tuiskus Peto on irti också används som Lejonens mållåt. Sedan guldet 2011 har suomirap-duons låtar spelas flitigt i anknytning till landslagens matcher och VilleGalles nya Peto on irti innehåller många referenser till gruppens tidigare ishockeyinfluerade låtar.

Titeln “Catch the Game” syftar på JVM-turneringens slogan och som väntat är låten på engelska. Allt annat vore märkligt med tanke på att det är en internationell turnering. (Så har det dock alltid inte varit, t.ex. herr-VM 1991 och 2003 hade finskspråkiga låtar). Det är alltså inte frågan om någon kampsång för Lejonen utan som hela turneringens officiella låt är Catch the Game turneringens klingande symbol. Därför saknas det i texten kopplingar till lag, platser eller identitetsmarkörer som kan sammankopplas med de tävlande lagen.

Användning i arenan

Som klingande symbol används Catch the Game för det första i arenan som ”stämningshöjare” inför matcherna och målgruppen är alla i publiken, inte enbart de finska supportrarna. Framförallt låtens karakteristiska boom-shack-ba-boom-boom-shack, som är inspirerat av Queens We Will Rock You, lockar publiken till eget deltagande och publiken klappar gärna med (i ca 70 bmp). Karaktäristiskt för låten är också den inledande växelsången mellan försångare och en större grupp. Här är har man säkert låtit sig influeras av hejarklackskulturen. Men inom hejarklackskulturen sjunger man rätt sällan samma ”svar” som försångaren (capo) initierar (“call”) sången med, varken i ramsor eller i läktarsånger. Det förutsätter ju att gruppen är bekant med sången. “Svaren” är i Catch the Game är dock aningen varierade med märkliga, nästa sakrala stämmor. Men medveten så här avancerad stämsång hörs sällan i sportsammanhang. Där är det kraftfulla unisoner som gäller, vilka här är mest representerade av den inledande rytmen som är “stor” och rätt långsam och tar plats på ett annat sätt än handklappningar och rytmer med en betydligt snabbare grundpuls. (Spelavbrottsmusikens bpm är oftast kring ca 130)

Den call & respons-situation man lyfter fram i låten skapar, enligt JVM:s underhållningschef (”viihdepäällikkö”), en ”mystisk stamkänsla som passar bra för lagsport”. Framförallt tar man spelarnas perspektiv och understryker sammanhållningen och mystiken kring uppladdningen inför matcherna. Detta framförallt i omklädningsrummen, denna mytomspunna plats dit publik inte ges fritt tillträde. Allra minst på “game day”.

Denna känsla understryks i låtens video där man inte bara skapar sammanhållning genom sång och rytm men också håller på med en massa märkligheter som att tejpa puckar mot händerna och måla färg över (!) ögonen. (Antagligen är det en form av krigsmålning och inte det fett som applicerat under ögonen förhindrar att sol ska blända idrottaren). Videon lyfter fram den form av urbana stamsammanhållning som finns i idrottsvärlden, speciellt inom lagsporter, och inte någon tribalism från anno dazumal. Ishockey är ju trots allt en mycket högteknologisk sport. Den är så knuten till modern teknik att man med ishallar redan för länge sedan gjort sig oberoende av de årstidsväxlingar som präglade den tidiga sporten.

Ett litet förvirrande sidospår hittas när den karaktäristiska rytmen återkommer en sista gång (ca 2 min in i låten). Då har producenterna accentuerat rytmen och härmat otajta handklappningar som leder fram till 2:an och 4:an i takten (om man förutsätter att låten går i 4/4 med ett bpm på ca 70-72) med rytminstrument som påminner om hasande fotbojor (”schakles”). Det rasslet för åtminstone mina tankar till bomullsfält samt arbetssånger (med call & respons element) som används för att synkronisera och koordinera fysiskt arbete och kroppsliga rörelsemönster. I Catch the Game koordineras något helt annat långt ifrån den sinnevärlden. Publiken har också getts papperspiskor (igen, sinnevärlden!) vilket gör att tröskeln till att klappa med sänks märkbart. Dessa i finsk idrott lite omtvistade piskor legitimerar publikens eget deltagande på ett helt annat sätt än om publiken måst klappa med “bara” händerna.

En annan, desto viktigare detalj med låten är att den egentligen inte fungerar utan visuellt material. När låten och dess video framfördes i ishallarna som en del av pre-game underhållningen klappade inte publiken bara med men applåderade också åt videon. På sin webbsida frågade Ilta-Sanomat om låten är en ”hit”. Vad som är en hit är förstås svårt att definiera. Men det bör säga att Catch the Game är en form av bruksmusik. Den kommer inte att spelas på radiokanaler. Utan visuellt material, eller utanför arenan, där inte ishockeykontexten ger låten sin mening och sitt brukssammanhang, har den mycket svårt att stå sig på egna ben. Med sin tvetydiga lyrik påminner den om låten Gracias och Noah Kin gjorde åt Jokerit.

I Am står sig inte heller för sig själv utan blir rätt obegriplig utanför Jokerit-kontexten. Som för att bekräfta problemet med att Catch the Game inte skulle kunna stå sig i konkurrensen om att ta plats på någon kommersiell radiokanals spellista finns det lite ishockeyljud kvar i själv låten också.

Användning i tv-mediet

Enligt biisit.info har Catch the Game inte spelats en endaste gång i finsk radio per 4.1.2016. Detta verkar lite märkligt eftersom Loop och Radio Suomi-pop är två av VM:ets samarbetspartners.

Det här lyfter fram min andra poäng, dvs. att låten inte bara är gjord med tanke på arenan, men framförallt för att användas av och i tv-mediet. Catch the Game inleder inte bara YLE:s tv-sändning men framförallt kanadensiska TSN:s (“The Sports Network”, som är VM:ets ”host brodcaster”) när man sveper över Hartwall-Arenan innan sändningen förflyttas in i själva arenan. En av artisterna, Reino Nordin, som är obeskrivligt glad över att publiken klappar med påpekar att det skulle vara en dröm ifall låten skulle förknippas med framförallt med Lejonens framgångar. Det är knappast omöjligt eftersom låten har figurerat i tv-sändningarna och arenan men samtidigt något av en paradox efter det inte finns några element i låten som knyter den till Lejonen. Därför är jag tveksam till att just den här låten, trots sin spridning och exponering via massmedia (läs: tv), kommer att hojlas i ute i stugorna om Lejonen tar medalj.

Jag menar ifall medalj ska firas ligger Poika saunoo eller någon annan låt ur Lejonens rika repertoar och inte minst VilleGalles version av Peto on Irti mycket bättre till. Peto on irti spelas redan när Lejonen har gjort mål och i händelse av finländsk seger även efter matchen. Peto on Irti, i dess originalversion av Antti Tuisku, ingick i olika återkommande videosegment i MTV3:s VM-sändning våren 2015. Peto on irti betyder fritt översatt “rovdjuret är löst” och syftar i ishockeysammanhang på landslagets lejonsymbol. Att det krävdes en ny version för att låten skulle ta sig ända in i ishallen lyfter fram intressanta genusfrågor, men till det måste vi återkomma till en annan gång.

När en artist skriver en VM-låt, som t.ex. Catch the Game, hoppas man ju att låten ska marknadsföra musikerna också. Om låten går hem hos framförallt yngre ishockeysupportrar kan den också ingå i egna hemmagjorda tribute-videon på YouTube. Förhoppningar finns att låten, med ishockeyn som marknadsföringskanal, ska lyfta fram musikerna, deras kompetens och övriga repertoar. Detta har framförallt JVG varit mycket skickliga på eftersom deras ishockeylåtar inte skiljer sig märkbart från deras övriga repertoar. För att nå ut till en stor publik är tv-mediet ovärderligt och skulle låten varit på finska hade den knappast överhuvudtaget varit intressant för den internationella tv-produktionen (TSN) och dess potentiella publik. Allra minst skulle de ha varit intresserade av en finsk kampsång. Antagligen passade de på finska rappande JVG denna chans pga. språket och marknaden och gav pucken till någon med internationellt potential. Dock var det ju win-win eftersom Catch the Game ges ut av JVG:s bolag PME.

 

Goda julnyheter

Nu är julhelgen överstökad och det är dags att söka sig mot Junior-VM i Helsingfors där jag ska fältarbeta några  dagar. Innan julhelgen strålade jag samman med YLE Sportens Antti Koivukangas och vi producerade en rejäl dos public service guld tillsammans. Det var jätteroligt att snacka ishockeymusik och ryktet säger att det även ska sändas ett radioprogram baserat på podden  nästa helg. Kul! Visst kan man som forskare och doktorand också bjuda lite grann på sig själv. Men allt som vi snackar om, eller som finns på spellistan, kommer eller har i någon mån redan ingått i mina publicerade artiklar. Dessa är i sin tur del av min kommande avhandling.

 

Efter JVM blir det att kavla upp ärmarna rejält. Ett par dagar innan jul fick jag ett mejl som inleddes med “[…] har beviljat dig ett stipendium…”. Äntligen! Finansiering täcker inte långt när till slutet av mitt avhandlingsprojekt men det betyder åtminstone att jag i större utsträckning kan forska på heltid och inte hålla på som de senaste månaderna där jag har jobbat häcken av mig med frilanstexter. Nu sjutton ska avhandlingen skrivas klart. Men först lite JVM.

Link

Idag bloggdebuterar jag på den finska upphovsrättsorganisationen Teostos webbsidor:

“Siis, mitä sä tarkalleen ottaen tutkit?” Tämän kysymyksen kuulen usein. Olen kiinnostunut siitä, kuinka nauhoitettua musiikkia käytetään urheilutapahtumissa. ”Käyt matseissa ja kuuntelet ta-da-daa:ta?” Jotain siihen suuntaan, blogaa Kaj Ahlsved ja kertoo musiikin roolista urheilun historiassa ja eri otteluhetkissä.

Lue koko juttu >>> http://www.teosto.fi/teostory/urheilu-musiikki

Marion Rung – Icing (1974): “Menit taklamaan taas miestä päin laitaa”

Ibland stöter man på roliga, relativt okända musikstycken med musiktematik som skrivits genom åren. I samband med Kiekkokansa-projektet gjorde en av redaktörerna mej påmind om ett bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen 1974. I de finska uttagningarna deltog nämligen Marion Rung med låten Icing. Samme Marion hade varit i final i schlager-EM 1973 och nådde där en historisk sjätteplats med “Tom tom tom” men 1974 var hon inte i närheten av att nå finalen i Brighton. Enligt Viisukuppila nådde hon enbart en sjätteplats i den finska semi-finalen. 1974 var ju förresten året som ABBA vann med låten Waterloo.

Icing, som är en ishockeyterm, beskriver i musikformat en ishockeyänkas vardag samt det cykliska i ishockeysäsongernas natur. Den ishockeyspelande mannen lämnar kvinnan för matcher vilka spelas vem vet var, och hon får vara ensam på höst- och vinterkvällarna. Men på sommaren när isarna har smält får man vara tillsammans. Då finns det tid för romantik. Även andra andra har tangerat tematiken betydligt senare. Teemu Selännes & Pietarinkadun Oilers olyckliga plagiat från 2003 – “Lätkäammattilainen” – vänder ju på steken och ser på saken ur den resande mannens synvinkel. Lätkäammattilainen visade sig ju vara en kopia av Kari Kuuvas “Matkalaukkumies” som Jukka Raitanen spelade in 1977.

Samma Kari Kuuva var framme redan 1974 och Icing är komponerad av honom. Icing-texten är författad av Junnu Vainio. Det går inte att låta blir att tänka på Veli-Pekka Ketola när man hör texten. Han och Heikki Riihiranta var två av Finlands första ishockeyproffs, men de flyttade inte till Toronto eller Moskva utan blev proffs i Winnipeg Jets säsongen 1974-1975, alltså hösten efter den här låten skrevs.

“Menit pelamaan taas Moskovan öihin
Taikka Torontoon en tietää mä voi
Minä kotiin vaan jäin leipomatöihin
Wow-wow… taas on icing!”

Tidpunkten för låten är intressant med tanke på att våren 1974 arrangerades ishockey-VM i Helsingfors. Högst antagligen fanns en liten baktanke med val av tematik för låten. Det är knappast är en tillfällighet att schlagerfinalen i Brighton gick av stapeln 7 april 1974, exakt samtidigt som man kämpade om VM-medaljerna i Helsingfors (5.-20.4.1974).

7.4.1974 fick förresten Lejonen stryk med 1-7 mot Sovjetunionen. Men VM i Helsingfors 1974 kom, åtminstone ur finländsk synvinkel, att ihågkommas för helt andra saker än ishockey och Icing.

Laulavat Leijonat – Sjungande Lejon

I Kiekkokansa-boken skrev jag lite på finska om “Laulavat Leijonats” låt Ice hockey. Idag fick jag äntligen tag på en helt egen kopia av LP-skivan inklusive den tillhörande postern av de medverkande lejonen. Jag börjar så småningom ha en ganska nätt samling av framförallt ishockeylandslagsrelaterade skivor. Tidigare okända skivor dyker upp ännu lite nu som då vilket förstås problematiserar och utmanar de definitioner jag försöker göra i min forskning. Nu tror jag dock att jag börjar ha de flesta “lejonskivorna”. Saknar dock en bra kopia av Leijonat 2011.

Dagens alster, som jag ropade in på Huuto förra veckan, är 12″ LP-singeln Ice hockey (eller Icehockey båda stavningssätten används på omslaget) som gavs ut av Laulavat Leijonat inför hemma-VM i Åbo, Tammerfors och Helsingfors våren 1991. Splitternya Typhoon-arenan i Åbo var huvudarenan.

    De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

På skivomslaget kallas Ice hockey för “MM kisalaulu-91”, alltså “VM-låten 91”. Det är dock inte frågan om någon “neutral” låt som skulle var turneringens klingande symbol. Nej, det är nog frågan om en blåvit, finskspråkig utgåva även om texten är mycket, mycket blygsam – långt ifrån någon kampsång. Den uppviglar inte till kamp utan hyllar och lyfter fram det glada faktum att Finland får arrangera vårens stora ishockeyfest (“Suomi saa kevään juhlan suuren”). I stället för att med stor självsäkerhet heja på de egna frågar man sig snarare i texten om “Kurris skott kommer att egga upp ishockeyfolket till ett vilt rop”… Vilket är då detta rop?

Jo…

Ice hockey, ice hockey

Refrängen i sin helhet går:

Ice hockey, ice hockey
totta toki
Ice hockey on siinä jokin
Ice hockey, Ice hockey
totta toki
siinä on se jokin

Fritt översatt:

Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]

Ishockey, ishockey
det e nåt det
Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
Där finns nåt i det

För att förstå den försiktiga och ödmjuka texten behöver man dra sig till minnes att år 1991 hade Finland bara en ishockeymedalj, OS-silvret från Calgary 1988. Inte en chans att man skulle skriva så här blygsamma texter efter VM-guldet 1995. Men mera om det senare.

Mera intressant är hur sättet de sjungande lejonen missionerar ishockeyns glada budskap på påminner lite om det svenska landslagets Nu tar vi dom från 1989. I den svenska klassikern använder man också, ja till och med stavar man ut sportens engelskspråkiga namn (dock i dess förkortade, vardagliga form): “H – O – C – K – E – Y – HOCKEY!” som om man även i Svea rike var mera intresserad att marknadsföra sporten, VM än väcka kamplusten. Men, Håkan Södergren & Landslaget kostade nog på sig att vara lite kaxiga också. De skulle ju ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Tre Kronor hade ju trots allt några guld i prisskåpet. Lejonen årsmodell 1991 nöjde sig med att försöka väcka intresset hos folket i den ganska unga ishockeynationen Finland. Självsäkerheten liksom resultaten infann sig inte, ännu. Det som folk idag också kommer ihåg från Åbo-VM är – tyvärr – Mats Sundin och 4-4…

I musikvideon till Ice hockey ser framförallt Teemu Selänne måttligt bekväm ut framför mikrofonen. Lejonkören (“Leijonakuoro”) hörs minimalt i mixen. På omslaget till skivan, samt den medföljande postern i A2-storlek, ser Selänne ut att försöka greppa ett G-dur ackord på Stratocaster-kopian. Den unge svärmorsdrömmen har också en snygg blåtira kring sitt vänstra öga. Ice hockey, ice hockey…

Ice hockey är skriven av Jussi Niemi, känd bl.a. som Matti Nykänens låtskrivare, bandledare och gitarrist. Texten är av Kari Tyni (JYP:s nuvarade VD). Du kan lyssna på låten exempelvis här.

WP_20150624_010

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan  hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag  är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.

“Knäcka ryssen, få tjecken på fall”

Jag har skrivit så mycket om Lejonen den senaste tiden att jag blir riktigt matt bara av att tänka på det. Lejonen omges av en aldrig sinande musikkultur som det finns mycket att ösa ur. I praktiken betyder det att de populärvetenskapliga essäerna Laulavat Leijonat (i Kiekkokansa) samt den engelska texten Lions Music (på FMQ.fi) nu ska utvecklas till en längre vetenskaplig artikel på svenska. Den ska bli den fjärde och sista artikeln i min avhandling. Men det kommer att ta en tid ännu innan den är klar.

Vårt grannland Sverige och deras Tre Kronor har förstås sin egen musikkultur. Därför vill jag nu, i brist på tid att skriva en längre bloggtext bjuda på en historisk svensk musikpärla, nämligen den numera legendariska ishockeylåten Nu tar vi dom med text och musik av Lasse Holm.

Under ledning av forwarden och solisten Håkan Södergren (numera känd som expertkommentator i bl.a. Viasat) skulle Tre Kronor – ”Moder Sveas bästa lag” – på hemmaplan våren 1989 försvara sitt guld från 1987. (OS-året 1988 arrangerades inget senior-VM för herrar). Guldet skulle försvaras genom att ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Nu tar vi dom låg fem veckor på Svensktoppen, en topplista för svenskspråkig musik i Sverige. Av dessa fem veckor var tre på första plats.

På Nu tar vi dom-singelns b-sida fanns också en annan VM-inspirerad låt nämligen Här kommer grabbarna, med den folkkära artisten Lotta Engberg. Båda låtarna fanns givetvis med på samlingsskivan Hockey ’n Roll som gav ut lagom till VM.

Den här video innehåller en snutt av Nu tar vi dom samt en intervju med Håkan Södergren för tv-programmet “Listan”.

Låten i sin helhet kan du höra t.ex. här.

#95nevöfoget

Idag är en viktig dag i Finland – inte bara för att den nya regeringsbasen kommer att meddelas – idag har det förflutit 20 år sedan Finland vann sitt första VM-guld i ishockey. Mycket har skrivits om guldet ’95 och mången nostalgisk tår har runnit ner längs kinden under årens lopp. Den sportointresserade fnyser åt guldets betydelse för det finska folket och menar att det är bra fånerier. Men att VM-finalen från ’95 tillsammans med Okänd Soldat båda två visades på TV på självaste självständighetsdagen i december 2014 kan inte bara viftas bort som tjafs och nonsens.

Om man backar tillbaka bandet lite till 1990-talets Finland hittar man ett land hårt åsatt av ”laman”, kanske den värsta ekonomiska kris som Finland någonsin har hamnat i. Till detta hörde också beslutet om devalveringen av marken 1991. Även om det värsta kanske var förbi 1995 var arbetslösheten i Finland mycket hög ännu då. Min mor och far blev båda uppsagda från sina jobb som ett resultat av den ekonomiska situationen. Bland annat Maiju Kannisto och Hannu Salmi har kontextualiserat och beskrivit guldets betydelse som en nystart för Finland i den kommande boken Kiekkokansa.

1995 var grannen och “storebror” Sverige bättre på i princip det mesta, förutom då kanske klassisk musik, vilket minsann har basunerats ut på musikhistorielektioner i Finland. På 1990-talet ångade det svenska popundret på och serverade världen med listettor på löpande band. Inte ens den “svenska” musiken kunde gå den sportintresserade finnen förbi; Ledin hade varit ”på gång” sedan 1983 och GlenmarkErikssonStrömstedt grävde guld 1994. Det fanns inte en endaste cell i min kropp som kunde glädjas åt att Sverige fick brons i fotbolls-VM 1994. När utskåpningen av Bulgarerna var ett faktum tror jag inte att jag tittade på svenskt tv på en vecka. Här i svenska Österbotten såg man på betydligt mera svensk än finsk tv på 1990-talet, framförallt barn- och ungdomsprogrammen (exempelvis Bolibompa och Bullen) var betydligt intressantare än de finskspråkiga motsvarigheterna.

Men sportutsändningar gick det inte att titta på via de svenska kanalerna av andra orsaker. Vår tv kunde inte ta emot de finlandssvenska flerljudssändningarna, så ibland blev det att knäppa på radion och höra på den finlandssvenska radioutsändningen i kombination med tv-utsändningen. Min pappa ville ha svenskspråkigt referat klarade inte av att lyssna på de högmodiga svenska referenterna och expertkommentarerna. Arne Hägerfors & co var bannlysta i det Ahlsvedska hemmet. Spelarnamn som Anders ”Masken” Karlsson (1986) och Mats Sundin (1991), väcker dåliga sportminnen till liv än idag, hur hårt skar inte dessa namn i den finska folksjälen 1995?

Men forskning har visat att finländare inte har speciellt dåligt självkänsla, trots att det ofta lyfts fram som en nationell egenskap hos oss. Myten om det dåliga självförtroendet bottnar, enligt emeritusprofessor Markku Ojanens tolkning, i att självförhärligande inte har uppskattats i den finländska kulturen. Däremot har ödmjukhet och anspråkslöshet varit honnörsord.

Just detta med “högmodiga svenskar” i “guldpottor” är något som lyftes fram i Kiekkokansa-enkäten – det är med andra ord inte bara mitt eller min fars påhitt. Sveriges kampsång ”Den Glider In” upplevdes också av många som ett sätt att ta ut guldet på förhand, man hade redan skrivit sin segersång klar på förhand. Varje gång Sverige gjorde mål spelades den också som mållåt i Globen. Låten var också etta på Svensktoppen i slutet av april och ännu dagen före finalen var den på plats tre. Lördagen veckan efter finalen såg man inte skymten av låten på Svensktoppen längre, däremot var den omåttligt populär i Finland. Omåttligt populär. Händelserna kring VM-95 samt vilka konsekvenser det fick för den finska musikbranschen framöver har jag försökt beskriva i min Kiekkokansa-essä ”Laulavat Leijonat”.

Men var inte bara Sverige som hade spelat in en låt på förhand. Finland hade faktiskt också spelat in en sång. Men den låten var ingalunda ny. Låten jag pratar om var givetvis J. Karjalainens låt Sankarit (”hjältarna”) inspelad redan 1982. Många kanske idag inte minns det, men låt mig med några bilder friska upp minnet. Många kommer säkert nog ihåg hur Jukka Tammi rockar loss till tonerna av Den glider in.

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Men innan Tammi släpptes loss sjunger Hannu Virta Sankarit i omklädningsrummet och stolt visar upp skivan som ”Kiekkoleijonat ’95″ spelade in INNAN ishockey-VM tillsammans med Sakari Kuosmanen och Pate Mustajärvi. (de numera legendariska scenerna inklusive statsminister Paavo Lipponens hälsningar till laget finns dokumenterade på YouTube här) Lejonen hade, i stil med de ”högmodiga” svenskarna, nog också en låt i beredskap men den var av helt annan karaktär.

Skärmklipp 2015-03-10 14.03.24

Hannu Virta visar upp skivan Sankarit som Lejonen hade spelat in innan VM.

Sankarit, är som gjord för allsång och den är en hyllning till oss – alla finländare, inte bara lejonen. ”Me ollaan sankareita kaikki […] ihan jokainen” (”Vi är alla hjältar… varenda en” sjöng också ett fullsatt senatstorg dagen efter finalen. Denna kollektiva upplevelse och allsången summerande och blev ett utlopp för många lama-tyngda finländares känslor. I sin bok om sports spectators skriver Allen Guttmann (1986) att de som verkligen har det tufft är de också de som behöver orsaker att fira. Jag tror inte att denna kollektiva glädje kan underskattas eller viftas bort som meningslöst eller irrationellt fyllebeteende i vår historieskrivning. (Guldfirandet år 2011 gick däremot helt annorlunda till.)

Lejonen rövade som sagt också med sig Den glider in från Globen. När VM-hjältarna hyllades på Sergels Torg i Stockholm på finalkvällen, söndagen den 7.5.1995 skedde det till tonerna av Den glider in. Sveriges och Tre Kronors låt, alltså. Sången användning och dess omåttliga popularitet är givetvis en pik mot Sverige, ett uttryck för ett komplicerat lillebrorsförhållande. Många kanske tycker att det är på gränsen till osmakligt att ”stjäla” någons sång på detta sätt och sedan i olika mera eller mindre offentliga sammanhang göra narr av den. Men man bör komma ihåg att det görs i en karnevalistisk glädjeyra vilket möjliggör att symboler, i Bakhtins anda, ställs på kant. Det är framförallt en glädjeyttring. Inte en aggression eller ett negativt sätt att få utlopp för starka känslor.

I samband med sportevenemang är det ju framförallt vinnarnas musik som spelas. Nationalsången blir därför ofta en segersymbol, det sista som spelas, en klingande symbol för vinnaren. ”Maamme laulua kohti” (”Mot Vårt Land”), har MTV3 basunerat ut i sina reklamer för matchernas tv-sändningar i år. Nationalsångernas symbolvärde är givetvis betydligt större än kampsångens, de ska ju sammanfatta en hel nation musikaliskt, inte bara ett landslag. Därför används nationalsången också mera sparsamt. Det är en förklaring var det upplevs det som mera osmakligt är att bua åt andra nationers nationalsånger, vilket har skett ett par gånger redan under årets VM i Prag och Bratislava (Dock inte av finska eller svenska fans). Skulle Lejonen ha kunnat rockat loss till Du gamla du fria på Sergelstorg? Knappast. Inte en chans. Men Den glider in var en lämplig lekfull symbol. En retfull symbol som dessutom också hade spelats varje Tre Kronor hade gjort mål, och inte minst mot Finland i VM-95 (även under finalen).

Idag, 20 år senare, ger bilderna från 1995 i kombination med Den glider in eller Sankarit säkert gåshud får många av de som var med. Så stark var den kollektiva upplevelsen. Jag minns exakt var jag var den dagen och var jag såg matchen. Jag minns den höga pulsen i slutet av matchen och samtalsämnet i Oxhamns skolas korridorer dagarna och veckorna som följde. Euforin i samhället lika påtaglig. Alla var glada. Några veckor senare under våren ’95 gick jag ut nian. Det var en fantastisk vår. En riktig pånyttfödelse.

Se Urheiluruutu (“Sportrutan”) från 7.5.1995 här.

Lejonmusik & Effektivitet

Det har varit full rulle på forskningsfronten den senaste tiden. I och för sig har det varit det under hela min doktorandtid, aldrig kunde jag tro att man skulle vara så busy som forskare. Det är förstås alltid roligt när man ser resultatet av det man sysslar med. Oftast sker detta i form av publikationer, vilka kommer ut långt efter det att det verkliga forskningsarbete är gjort.

Just nu är det väldigt mycket som tangerar ishockey-VM som är på tapeten. Inom kort utkommer boken Kiekkokansa, där jag medverkar med en essä som heter “Laulavat Leijonat”. På samma ämne har jag också skrivit en engelsk text för Finnish music quarterly (FMQ) men också JNT samt hållit ett konferensföredrag under Finlands musikvetares årliga symposium. (Namnet, citatet i rubriken för i mitt konferensföredrag “Det är Suomi ynnä sisu, kommer svenskille pisu”. Lejonmusik och nationell identitet, är hämtat från en låt av Stormwing & Sundqvist från 1995). Sen väntar jag med spänning på resultatet av en intervju jag gav för en artikel i Jalkapallolehti samt är nöjd med insamlingsprojektet “Projekt Fotbollsmarscher” jag avslutade för SLS/Folkmusikinstitutet.

Jag hoppas givetvis att produktiviteten även ska yngla av sig i form av fortsatt finansiering. Det känns smått overkligt och absurt att jag inte vet hur jag ska finansiera min forskning från och med oktober. Hittills har våren varit fylld av avslag och bakslag på finansieringsfronten.

Men som sagt det är roligt då det sker saker. Och imorgon börja dessutom Ishockey-VM. Detta årliga spektakel har jag skrivit så mycket om den senaste tiden (och jag ska ännu klämma ur mig en vetenskaplig artikel) så nu tänkte jag nöja mig med att länka till några av de senaste årens “officiella” låtar samt några äldre pärlor. Håll till godo, om ni vill har mera låtar för hemmastudion (“kisastudion”) kan ni kolla in denna, min Spotify-lista.

Årets “Lejonlåt” 2015:

2014:

2013:

Min favorit från 2012. JVGs betraktelse av guldyran 2011 är spot on.

2011: (Vem kan väl glömma Mikael Granlunds “ilmaveivi”)

2003:

1999:

1997 (Jäkkiekkolaulukipaliun voittaja, ishockeylåttävlingens segrare):

1997 Stormwings cover av Den Glider In med bl.a. J-P Jalos referat från ’95:

1995:

Tänk att det har gått 20 år sedan Guldet i Globen.

God jul & gott nytt år!

Det har inte blivit skrivet så mycket på bloggen på sistone. Det finns två orsaker till detta: den ena är Let’s play hockey. Ishockeymusikens funktioner en peer review-artikel som kommer att publiceras i Musiikki-lehti (1-2/2014) i princip vilken dag som helst (tyvärr inte på nätet). Den andra orsaken publiceras (på finska) senare i vår men finns redan nu med i förlaget Teos katalog över vårens nyheter (s. 31-32).

Jag lovar att skärpa mig med bloggandet nästa år!

God jul & gott nytt år!