[Kolumn publicerad i ÖT 29.12.2013]

Min egen musikårskrönika

Så här mot slutet av året brukar det vara populärt att sammanfatta året med krönikor eller listor. Jag tänkte givetvis inte vara sämre eftersom ÖT lämpligt nog har gett spaltutrymme till mitt förfogande. I den här ”krönikan” vill jag, utan inbördes rangordning, lyfta fram några personliga och speciellt minnesvärda konsertupplevelser från det gångna året. Självklart kan man inte undvika att tangera Campus Allegro som med fantastiskt fina Schaumansalen invigdes med buller och bång i mars 2013. Sedan dess har nejden berikats med många fina konserter och utbudet lär knappast minska när salen har etablerat sig i musikfinland.

Den konsert jag minns alldeles speciellt från invigningsveckan är Jakobstads Sinfoniettas konsert med Christoffer Sundqvist som klarinettsolist i Sebastian Fagerlunds klarinettkonsert. Vilka klanger, vilken solist och vilken dramaturgi. Man riktigt såg hur skuggorna av en stad reste sig i den sista satsen ”Urbana”. Sällan har jag upplevt musik så visuellt. Klarinettkonserten, som finns inspelad med Sundqvist och Göteborgssymfonikerna, har sedan dess rullat många gånger på Spotify. Otroligt roligt var det också att RUSK-festivalen (den första av förhoppningsvis många), som Fagerlund och Sundqvist var konstnärliga ledare för i november, var så välbesökt och fick ett positivt mottagande.

En annan konsert jag bara inte kan glömma är folkmusikern Pekko Käppi och instrumentbyggaren Juhana Nyrhinen konsert i Pelimannitalo under Kaustby Folkmusikfestival. Duon spelade låtar från deras skiva ”Mun paras ystävä”, en skiva som innehåller enbart finska punk-covers (!) men i händerna på tolkaren Käppi kunde texterna lika väl ha varit Kalevala-lyrik. I ÖT (11.7.2013) försökte jag beskriva det jag hörde så här:

”Käppi tuggar hypnotiskt ackord varvade med skrikiga riff på sin förstärkta stråkharpa och Nyrhinen kompar på sin kantele. Kompar är kanske fel ordval eftersom Nyrhinen skapar klanger med sina effekter som går över gränsen till noise*. Nyrhinens effektarsenal var så stor att skarvsladdarna i Pelimannitalo nästan inte räckte till.”

Jag hoppas verkligen att någon arrangör skulle ta Pekko Käppi till Jakobstad eftersom Jakobstad inte lär komma till Pekko.

Det sista konsertminnet är Mellersta Österbottens kammarorkesters konsert ”Musik, poesi, Sibelius” där Sibelius ”Dödsmusik” hade kopplats samman med Edgar Allan Poes dikt Korpen. Dirigenten Tuomas Hannikainen hade klippt och klistrat och skapat ett helt nytt verk ”Korpen och Döden”. Resultatet, och Mats Holmqvist suveräna insats som berättare, var så övertygande att det även förlät den ställvis rätt bristfälliga ljussättningen. Jag hade varit bortrest hela veckan innan konserten och åkte i princip rakt från tåget för att recensera konserten och visste inte riktigt vad som väntade. Tur var väl det. Oftast öppna sinnen det enda som behövs. (Men som recensent borde man varit bättre ”påläst” än jag var just denna gång.)

Vad jag egentligen vill säga med denna ”krönika” är att musikutbudet här i nejden är otroligt rikt och unikt; det finns allt från progg, jazz, blues, rock, gospel och folk till klassisk musik i olika former att ta del av året runt. En del av oss ”heavy users” håller på att blir riktigt bortskämda med utbudet men samtidigt skulle man hoppas att ännu fler skulle stiga upp ur Så mycket bättre- och Idols-sofforna och uppleva musik – på riktig!

________________________________________

*I den tryckta versionen hade redaktionen felaktigt ändrat ordet noise till oljud. Med ordet noise syfter jag inte på oljud utan noise som musikgenre.