Author Archives: Kaj Ahlsved

Link

”Det är hemmaplansfavör!” Strukturerna i tre sporters ljudlandskap studerade ur ett hi-fi/lo-fi–perspektiv

För en tid sedan skrev jag en bloggartikel för Sounding Out! Förra fredag publicerades äntligen den vetenskapliga artikel (peer review) som bloggtexten till största delen var baserad på. Den svenskspråkiga artikeln ”Det är hemmaplansfavör!” Strukturerna i tre sporters ljudlandskap studerade ur ett hi-fi/lo-fi–perspektiv finns med i Finlands musiketnologiska föreningens årsbok för 2013.

Min egen musikårskrönika

[Kolumn publicerad i ÖT 29.12.2013]

Min egen musikårskrönika

Så här mot slutet av året brukar det vara populärt att sammanfatta året med krönikor eller listor. Jag tänkte givetvis inte vara sämre eftersom ÖT lämpligt nog har gett spaltutrymme till mitt förfogande. I den här ”krönikan” vill jag, utan inbördes rangordning, lyfta fram några personliga och speciellt minnesvärda konsertupplevelser från det gångna året. Självklart kan man inte undvika att tangera Campus Allegro som med fantastiskt fina Schaumansalen invigdes med buller och bång i mars 2013. Sedan dess har nejden berikats med många fina konserter och utbudet lär knappast minska när salen har etablerat sig i musikfinland.

Den konsert jag minns alldeles speciellt från invigningsveckan är Jakobstads Sinfoniettas konsert med Christoffer Sundqvist som klarinettsolist i Sebastian Fagerlunds klarinettkonsert. Vilka klanger, vilken solist och vilken dramaturgi. Man riktigt såg hur skuggorna av en stad reste sig i den sista satsen ”Urbana”. Sällan har jag upplevt musik så visuellt. Klarinettkonserten, som finns inspelad med Sundqvist och Göteborgssymfonikerna, har sedan dess rullat många gånger på Spotify. Otroligt roligt var det också att RUSK-festivalen (den första av förhoppningsvis många), som Fagerlund och Sundqvist var konstnärliga ledare för i november, var så välbesökt och fick ett positivt mottagande.

En annan konsert jag bara inte kan glömma är folkmusikern Pekko Käppi och instrumentbyggaren Juhana Nyrhinen konsert i Pelimannitalo under Kaustby Folkmusikfestival. Duon spelade låtar från deras skiva ”Mun paras ystävä”, en skiva som innehåller enbart finska punk-covers (!) men i händerna på tolkaren Käppi kunde texterna lika väl ha varit Kalevala-lyrik. I ÖT (11.7.2013) försökte jag beskriva det jag hörde så här:

”Käppi tuggar hypnotiskt ackord varvade med skrikiga riff på sin förstärkta stråkharpa och Nyrhinen kompar på sin kantele. Kompar är kanske fel ordval eftersom Nyrhinen skapar klanger med sina effekter som går över gränsen till noise*. Nyrhinens effektarsenal var så stor att skarvsladdarna i Pelimannitalo nästan inte räckte till.”

Jag hoppas verkligen att någon arrangör skulle ta Pekko Käppi till Jakobstad eftersom Jakobstad inte lär komma till Pekko.

Det sista konsertminnet är Mellersta Österbottens kammarorkesters konsert ”Musik, poesi, Sibelius” där Sibelius ”Dödsmusik” hade kopplats samman med Edgar Allan Poes dikt Korpen. Dirigenten Tuomas Hannikainen hade klippt och klistrat och skapat ett helt nytt verk ”Korpen och Döden”. Resultatet, och Mats Holmqvist suveräna insats som berättare, var så övertygande att det även förlät den ställvis rätt bristfälliga ljussättningen. Jag hade varit bortrest hela veckan innan konserten och åkte i princip rakt från tåget för att recensera konserten och visste inte riktigt vad som väntade. Tur var väl det. Oftast öppna sinnen det enda som behövs. (Men som recensent borde man varit bättre ”påläst” än jag var just denna gång.)

Vad jag egentligen vill säga med denna ”krönika” är att musikutbudet här i nejden är otroligt rikt och unikt; det finns allt från progg, jazz, blues, rock, gospel och folk till klassisk musik i olika former att ta del av året runt. En del av oss ”heavy users” håller på att blir riktigt bortskämda med utbudet men samtidigt skulle man hoppas att ännu fler skulle stiga upp ur Så mycket bättre- och Idols-sofforna och uppleva musik – på riktig!

________________________________________

*I den tryckta versionen hade redaktionen felaktigt ändrat ordet noise till oljud. Med ordet noise syfter jag inte på oljud utan noise som musikgenre.

Heard Any Good Games Recently?: Listening to the Sportscape

Jag fick möjligheten att skriva en bloggartikel för Sounding Out!: http://soundstudiesblog.com/
Check it out!

Kaj Ahlsved's avatarSounding Out!

Sound and music play important roles in shaping our experiences of sports. Every sport has its own characteristic sounds and soundscape; some are very silent while others can be dangerously noisy. Barry Truax, in his engagement with R. Murray Schafer’s concept of soundscape in the book Acoustic Communication, states that the listener is always present in a soundscape, not solely as a listener but also as a producer of sound (10). Both Truax and Schafer use the term hi-fi to describe environments where sounds may be heard clearly, while lo-fi, often urban, environments, have more overlapping sounds. When an audio environment is well balanced (hi-fi), there is a high degree of information exchange between sound, listeners and the environment, and the listener is involved in an interactive relationship with the other two components (Truax 57). Truax’s understanding of the concepts of hi-fi and lo-fi enable a better…

View original post 1,823 more words

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 24.11.2013]

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

För en kort tid sedan deltog jag i ett reportage om julmusik i affärer men bakgrundsmusik är givetvis inte är något nytt fenomen. Även Mozart förväntades komponera musik som var tilltalande men inte så bra att den störde middagsdiskussionerna eller matsmältningen. Men det var Edisons fonograf som förändrade allt. Nu kunde man för första gången lagra musik och flytta den till nya kontexter. Musikens mobilitet är ju något som vi i dag lätt tar för givet.

Idag brukar man särskilja på förgrundsmusik och bakgrundsmusik. Båda kategorierna utgår vanligtvis från att man är bekant med musiken sedan tidigare. I motsats till förgrundsmusik är bakgrundsmusik är oftast utslätade och omarrangerad på något sätt. Alla behöver äta vilket också är orsaken till att matvaruaffärerna, som inte vill exkludera något, oftast har den mest utslätade musiken. Den ska helt enkelt höras men inte lyssnas aktivt på. Den brukar populärt brukar kallas för ”hissmusik” eftersom människor en tid var osäkra på den nya teknik som skulle lyfta dem upp i luften. För att motverka rädslan för hissar använde man först glada hissvärdar men så småningom ersattes människorna med musik som inte bara lugnade ångesten men också dolde oljudet från maskineriet.

Med förgrundsmusik syftar man på helt vanliga kommersiella inspelningar och hur de placeras in i ett nytt flow av något slag. I princip vilken musik som helst kan tjäna som förgrundsmusik, det är den simultana aktiviteten man utför i samband med lyssnandet som definierar musiken. Samma musik kan alltså finnas i din skivhylla. Nischade butiker har oftast stenkoll på sina kunder och musiken kan bli förlängning av brandet och skvallra något om sociokulturell tillhörighet. Musik kan också upplevas som värderingar, därför kan Bachs fantastiska musik användas till allt från att sälja krämer mot fotsvamp till att skingra folkmassor i tunnelbanor. Barry Manilows musik har visat sig vara effektiv för att skingra ”problematiska” samlingar av ungdomar i Australien. Kanske The Manilow Method hade varit något för lokala McDonalds?

Julmusiken då? För butiksinnehavare är den största utmaningen att ”alla” känner sångerna och många har personliga minnen kopplade till musik. (En orsak till varför filmer sällan innehåller redan existerande musik) Det kan givetvis också ses som positivt men kan också dra uppmärksamhet till hur musiken har blivit en vara med vilken man försöker styra de aktiviteter som utförs på en viss plats. I butiken andvänds din och min favoritjulsång för att vi ska konsumera just där och gärna mera än förra året. Kanske inte helt i samklang med jul(sång)ens budskap. Hur oskyldig är den här bakgrundsmusiken riktigt? Nå, men visst sjutton är det, till en viss gräns, mysigare med doftljus och Sylvias julvisa än våta overaller och ljudet från surrande belysning.

Fast jag måste erkänna att senaste helg var nog julkänslan långt borta när jag ackompanjerad av bl.a. Sydämeeni joulun teen förbannade vindrutetorkarutbudet. I takt med att mitt blodtryck steg blev de oskyldiga julsångerna bara mera och mera påfrestande och intensiva. Fast vem vet vilka musikaliska upplevelser mina medshoppare fick. Någon verkar iallafall få en kupévärmare i julklapp.

Forskarflyt

Oftast brukar man ju skriva och gnälla av sig lite grann både på Fb och Twitter. Denna vecka har det hänt så mycket bra saker att de inte ens ryms i en och samma status och allra minst en tweet eller två.

För det första blev jag beviljad mera studieledigt från mitt “egentliga” jobb på YA! För det andra blev jag beviljad lite finansiering, för det tredje blev en bloggartikel jag skrev för en stor Sound Studies blogg godkänd för publicering nästa måndag. Har också en kolumn i ÖT nu på söndag. Känns helt suveränt att få fortsätta vara doktorand på heltid även efter årskiftet.

When it rains, it pours. Fast tvärtom! 🙂

“Kulturdomaren”

(Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 27.10.2013)

”Kulturdomaren”

Den senaste tiden har det inte rått brist på diskussionsämnen för de som är intresserade av kulturkritik. Jag har alldeles nyligen undervisat delar av en kurs i musikjournalistik och som alltid när man undervisar väcks många tankar. Egentligen började jag fundera på kritikerns roll via en serie domarincidenter som skedde i anslutning till fotboll. På kort tid utsattes flera domare för inte bara psykiskt våld men också hot om fysiskt våld. Detta fick mig att fundera över den maktposition men också utsatta ställning som både domaren och recensenten har. Trots samma utsatthet och yttre krav på rättvisa är domarens och musikkritikerns uppdrag diametralt olika, en utgångspunkt för den här kolumnen.

Ofta finns det många som inte håller med de ställningstaganden som både recensenten och fotbollsdomaren vädrar i sin offentliga yrkesutövning. Den största skillnaden är att domaren har en regelbok att falla tillbaka på, regler som ska tolkas så rättvist som möjligt i stundens hetta. Recensenten är däremot hänvisad till personliga referensramar, sakkunskap och god journalistisk sed. Allt ogrundat tyckande faller ihop som ett korthus medan en “rättvist dömd”, god recension är resultatet av kontextualisering, referat, analys och utvärdering av utövarnas ansträngningar. Fotbollsdomaren skipar rättvisa, är konsekvent och förväntas hålla samma linje oberoende av kontext. Slutresultatet av en match är också definitivt och icke tolkningsbart. Någon vinner, den andra förlorar. Inom kulturen är resultatet och upplevelsen tolkningsbar. En recensent kan, precis som fotbollsdomaren, omöjligt vara rättvis genom att bekräfta allas eller utövarnas upplevelser. Regelboken ersätts av egna referensramar.

Alla vill ha en bra recension, även skribenten. Att vara rättvis och ärlig mot sig själv, utövarna och läsaren är utmanande men också en självklarhet. Lika självklart är det att alla inte kan eller ens ska hålla med en recensent. Men förhoppningsvis kan en bra text fördjupa eller t.o.m. väcka intresse hos någon att skaffa sin egen uppfattning. Ofta kallas musikrecensenten för ”allmänhetens öra”, vilket är en befängd liknelse då en upplevelse av något alltid är subjektiv och det finns lika många upplevelser som öronpar. Det betyder inte att vi ska kasta ut recensionsverksamheten ur media med hopp om att gilla-kulturen tar över ansvaret.

Nej, tvärtom, med ett allt mer likriktat utbud i media (och smalare spellistor än någonsin) och krav på kassaklirr behövs det fler som vågar analysera den kultur vi konsumerar och samtidigt upprätthåller med vår konsumtion. I detta hänseende har kulturkritik mycket gemensamt med sportjournalistiken vars primära uppgift inte är att vara en okritisk förlängning av föreningens marknadsföring. Visst, ingen har någonsin rest en staty över en kritiker men en god kritikkultur berikar musik- och kulturlivet. Kritikens offentliga natur bidrar till att synliggöra kultur, ofta sådan som inte får plats på kommersiella arenor. Hur många gilla-markeringar motsvarar en saklig analys?

Mitt skräckscenario är en likriktning i både utbud och tolkning där vi alla förväntas tycka likadant och ingen vågar höja ögonbrynen. Fullständig konsensus alltså. Om alla likgiltigt gillar finns det ett behov att fråga varför. Att konstant stryka medhårs gagnar däremot ingen. Det är något som förenar recensenten och fotbollsdomaren.

Tystnadens ljud

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.9.2013]

Tystnadens ljud

Tystnad, det är något som vi i Finland anses vara bra på. För många finländare är
tystnad inget problem. Vi behöver inte prata om vi inte vill. Själv har jag inga
problem med att vara tyst men jag har också studerat musik i många år, vilket
betyder att jag på beställning borde kunna producera estetiskt tilltalande ljud.
Musik börjar med tystnad, har någon sagt. I musik är tystnad ett viktigt element,
med den skapar man bl.a. spänning, rytm och form. När jag började studera
musikvetenskap vid ÅA gick jag en kurs med en gästande australiensisk
professor. Han uppmanade oss att lyssna kritiskt på vår omgivning och att
fundera över hur mycket av den musik vi hör under en dag är sådan vi själv har
valt. Myntet föll ner hos mej och efter att i många år ha studerat hur man skapar
musik var det nästan en befrielse att börja fundera på hur musik används i
vardagen för att skapa rytm och sammanhang. Detta utmynnade så småningom i
en gradu om ishockeymusik.

Det finns olika definitioner på begreppet tystnad, av vilka många är
vetenskapliga konstruktioner. Den definition som har fascinerat mig är tystnad
som avsaknad av förväntade ljud. Ni vet, när det är tyst då det helst inte borde.
Då är det ofta frågan om negativ tystnad. En förhatligt muttrande ”tystnad”
uppstår ofta när motståndarna har gjort mål i t.ex. fotboll. Ur hemmalagets
perspektiv är detta negativ tystnad men för bortalaget och dess supportrar är det
givetvis mycket tillfredställande att uppleva en tystad publik. Häromdagen satt
jag på trappan på verandan och lyssnade på när löven föll. Det var en positivt
tystnad, trots ambiensen från staden. Allt oftare verkar vi fly tystnaden, vilket har
resulterat i att vi i vår vardag omgärdas av en tapet av musik som vi kanske
själva inte har valt eller kan påverka. Den förföljer oss nästan överallt t.ex. i
klädbutiken, i matbutiken, på ishockeymatchen… Ja, det är sällan tyst där pengar
byter ägare och folk ska trivas. Först när musiken stängs av framträder de ljud
som varit dolda. Speciellt i sociala sammanhang är dessa ”tystnadens ljud” inte
önskvärda eller ens mänskliga ljud och därför försöker man dölja dem genom att
producera ännu med mera ljud.

En stor del av vår kommunikation är akustisk. Ljudlandskapsforskningens fader R.
Murray Schafer har skrivit att människan skapar ljud för att påminna sig själv och
andra om att hon inte är ensam. Därför är det också intressant hur musik
används för att hindra eller undvika kommunikation. Titta runt dig på bussen eller
på tåget och notera hur många som med musik i sina hörlurar både skapar och
undviker tystnad. Oftast för att helt enkelt slippa behöva kommunicera och få en
tyst stund för sig själv.