Tag Archives: österbottens tidning

Grattis Sibbe, 150 år!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning på Sibelius 150-årsdag 8.12.2015

Grattis Sibbe, 150 år!

Idag den har det gått 150 år sedan Johan Christian Julius Sibelius föddes den 8 december 1865 i Tavastehus. Pojken döptes till Johan men kallades ”Janne” efter sin farbror Johan “Janne” Sibelius. Under sina studieår började han använda farbroderns kvarvarande visitkort. På dem hade farbror Janne enligt tidens anda skrivit sitt namn på franskt vis vilket är orsaken till att vi i idag känner Johan Christian Julius ”Janne” Sibelius bäst under det internationellt gångbara namnet Jean Sibelius.

Stommen i Sibelius produktion skapades i huvudsak mellan 1880- och slutet av 1920-talet. Det var kritiska år för Finland och mycket sagts om Sibelius förhållande till vår självständighet. Själv var han nog medveten om sin symboliska roll även om det också grämde honom lite eftersom han främst ville skriva symfonier och inte arrangera Finlandia för n:te gången. Sibelius såg sig inte som en politisk kompositör utan som en konstnär och musiker. Han precis som andra samtida finska konstnärer deltog i protester mot förtryck och censur. Kompositörer påverkas och är till viss del produkter av det samhället de är lever i men få i en finsk kontext har väl påverkat samhället till den grad som Sibelius gjorde. Det är något unikt för Sibelius, trots att vi idag har en hel del internationellt mycket kända kompositörer.

Till (national)romantikens ideal hörde också konstruerandet av geniet, vilket oftast personifierades i den maskulina skaparkraften. Säga vad man vill om efterkonstruktioner men vid sekelskiftet 1800/1900 behövde Finland framgångsrika konstnärer vilka inte bara stärkte den nationella självkänslan men också med kulturen som medel förde ut Finland i världen. Man brukar säga att exempelvis Hannes Kolehmainen, vid OS 1912, löpte in Finland på världskartan. Sibelius gjorde detsamma då hans musik spelades världen över.

Det som Sibeliusåret har fört med sig är den musik som vi alltid hör har kompletterats med hans mera okända musik. Sibelius var delaktig i kulturlivet i stort. Om det vittnar exempelvis hans fina teatermusik, vilken bl.a. Åbosymfonikerna har lyft fram i sin sexdelade skivserie i år.

Sibelius var och är mer än Finlandia och symfonier men skaparkraft skulle bevisas i symfonisk form. Dessa var biffarna. De små ”smörgåsstyckena” han skrev för att kunna försörja sin familj fnyser en del åt än idag. De här små styckena skulle inte framföras bara på konserter, utan noter såldes så att man skulle kunna spela dem hemma. Det var var den tidens musikindustri och för framtidens musiker, pianister, violinister och sångare är de än i dag den första personliga ”egna” kontakten till Sibelius musik. Lyssna exempelvis på impromptu nr 5 och 6 ur Sex impromptu op. 5 vilket var de två pianoverk han sen sammanfogade till stråkorkesterklassikern ”Impromptu”.

Som klassisk gitarrist skulle jag gärna ha tagit emot fler ”smörgåsar” för gitarr. Det enda han lämnade efter sig var arrangemanget av ”Kom nu hit död” och ”Hållilå uti storm och i regn” för sång och gitarr. Trots att jag också sjungit hans vokalmusik måste jag erkänna att jag är lite avundsjuk på de som får sätta sig i orkesterpulten och spela hans fantastiska orkestermusik. Vem vet kanske jag till hans 175- eller 200-årsjubileum har dammat av violinkunskaperna så till den grad att jag kan sitta längst bak och spela det som blir över. Alternativ kan jag, om jag lever och har hälsan, anmäla mig som frivillig att spela triangel i Finlandia.

Advertisements

Några tankar om lyssnarbeteende

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.11.2015

 

Några tankar om lyssnarbeteende

Slutet av symfonin är nära. Publiken lyssnar andäktigt. Plötsligt bryter ett oväsen ut i konsertsalen. Telefonen kan inte hejdas och eftersmaken av konserten blir därefter. Den gästande dirigenten lägger på ett krystat smil samtidigt som publiken med varma applåder ursäktar att en enskild åhörare har brutit mot den icke-uttalade klassiska konsertkoden: musikerna på scen får föra ljud medan publiken, av respekt för musiken, musikerna och medlyssnarna, främst förväntas att väsnas (applådera) när musiken har tystnat.

En vecka senare besöker jag en intim körkonsert. Musiken är uppdelad i tydliga avsnitt, grupper av sånger bildar helheter och konferenciererna ber publiken vänligt att inte applådera mellan sångerna. Kören är bra och publiken uppskattar det hör. Vad händer? Applåder efter varje sång och brustna förväntningar. Några veckor senare, en torsdagskväll på en av stadens restauranger. Ljudet från publiken, ett öronbedövade snarvel från omgivningen överröstar ställvis de skickligt frijazzande musikerna. Publiken gillar, spontant och ofta. Alla trivs, jazzen lever och så vidare.

Historiskt sett är det här med publikbeteende i samband med den sociala situation som vi idag kallar för en konsert mycket intressant. När ett konsertliv för medelklassen uppstod på 1700-talet, fanns vanligtvis de billigaste biljetterna längst fram. Mat och dryck fick medhavas och det var till och med accepterat att ljudlig kommentera dem som uppträdde. Musiker (och skådespelare) stod inte högt på den sociala stegen vilket var en orsak till att publiken såg sig har rätt att kommentera deras förehavande på scenen. De välbärgade observerade det sociala spelet från balkongerna. Blev det tråkigt stängdes luckorna och öppnades kanske igen när nån aria revs av. Kanske man t.o.m. krävde att den skulle repeteras. I musikhistorieböcker får man läsa om att hela verk har repeterats. I många fall tror jag att en sådan oordning (enligt dagens mått mätt) har härskat i konsertsalarna att musikerna mer eller mindre bryskt har avkrävts att spela mera.

Så småningom på 1800-talet när en del musik blev Konst förflyttades överklassen ner och längst fram samtidigt som ljuset i salongerna släcktes och allt fokus riktades mot den upplysta scenen. Överklassens närvaro hedrade Konsten och vice versa. Musiker blev konstnärer, kanske t.o.m. geniförklarades. Publiken tämjdes, konsertmiljön gick mot tyst samvaro samtidigt som de spontana kommentarerna ersattes och kompletterades med en kritikverksamhet i dagspressen.
När organiserad föreningsidrott i sin tur uppstod och matcher arrangerades så uppmuntrades ett gentlemannabeteende hos publiken – man skulle applådera behärskat, även åt motståndare.

Allt sedan konserter har blivit tillgängliga för allmänheten har det funnits spänningar mellan förväntningarna på de som uppträder på scenen och de som är där för att uppträda som publik. Jag medger att det inte alltid är lätt att avläsa de sociala koderna kring hur en betalande publik förväntas bete sig utan att det endera blir för rörigt eller tomt orkestrerat bekräftande. Rädslan för att applådera för mycket och på fel ställen kan också övergå i en ovisshet om att jag eller vi, publiken, kanske har applåderat för lite. I båda fallen kan det bottna i en rädsla för att visa sin okunskap inför det man hör. Men det är en helt annan sak.

Lyssnaren är alltid en medskapare men det finns inte något direkt fel sätt att lyssna. Låt dig utsättas för musiken när du väl har tagit dig tid att gå på konsert. Allt behöver heller inte fotograferas.

Fotbollsgrabbar och swingpjattar 2.0

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.8.2015. 
En längre, tidigare version av texten finns här. 
I samma tidning (inklusive Vasabladet) publicerades 
ett längre reportaget om marschmusik som fotbollskultur. 
Denna kolumn fanns inte i Vasabladet.

Fotbollsgrabbar och swingpjattar

För en tid sen stötte jag på sången “Vi äro fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik från 2004. JBK:s sång väckte först inte nåt större intresse. Nån melodi fanns heller inte omnämnd. I historiken lyfts det däremot nog fram att man i Jakobstads bollklubb sjöng mycket på bortaresorna. En av sångerna var säkert ”Vi äro fotbollsgrabbar”. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men fick axelryckningar till svar.

Till slut fick jag veta att den visst har en melodi och har sjungits så sent som i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär vara en känd men ännu oidentifierade melodi från 1940/50-talet. Texten, som finns återgiven i sin helhet i historiken, är skriven av Albin Harell med stor sannolikhet alldeles i början av 1950-talet.

Det finns två intressanta saker i sångtexten. För det första är den väldigt ödmjuk i tonen. Så ödmjuk att man redan i det två första raderna konstaterar att ibland kammar man noll:

”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.”

Också i KPV-humppas text (1969) nämns det att man måste tåla en förlust. När Kai Pahlman och hans Futistrio spelade in ”Kuinka maaleja tehdään” (1966) väckte sången till och med en viss irritation bland fotbollsfolket eftersom man upplevde att den inte gav tillräckligt med erkännande till motståndarna. Idag, när resultat oftast prioriteras framför ideologi, skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kamp- eller föreningssång där det antyds att man förlorar ibland.

Den andra detaljen, och som ringar sången som en intressant beskrivning av samtiden, är tredje versens referens till ”swingpjattar”:

”Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.”

Fotbollspelare var gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som inte var något brudgumsmaterial. Swingpjattar var framförallt unga, dansglada män som klädde sig i överstora kläder. När fenomenet landade i Stockholm i början på 1940-talet beklagade man swingpjattens brist på manlighet. Pjattarna var inte ”Sveriges hopp”, utan ”Sveriges hoppsan”. Hur kraftig ska inte reaktionerna ha varit här? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig.

Jakobstad är inte Stockholm men månne inte pjattar även skymtats i 1950-talets Jakobstad, annars skulle begreppet knappast ha figurerat i Harells text. Vid den här tiden stod idrotten också för det sunda idealet och fick kraft från idealismen bakom. Kontrasten mellan idrott och musik blev ännu skarpare när rocken slog igenom. Idrotten symboliserade det rena och hälsosamma kroppsidealet.

Även om JBK:arna säkert var kända i Jakobstad var HJK:s mästerskapsspelare den tidens stjärnor. Bland de största den bollsparkande pianisten Kai Pahlman. I Futistrios låt ”Jos sais kerran reissullansa” (1966) får man en liten bild av vilka flickidoler de hurtiga HJK:arna var. Enligt sången spelade de för flickornas skull (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och skulle gärna ha haft en tjej att krama i bussen på vägen hem. Idag skulle en motsvarande sång nog inte falla i god jord. I JBK verkar man dock ha koncentrerat sig på att sjunga i bussen.

För Sverige i tiden

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.7.2015

För Sverige i tiden

En av snackisarna i samband med prins Carl Philip och Sofias bröllop nyligen var musiken. Brudparet hade valt ”sin musik” men folket saknade ”klassisk musik”, ”svensk musik” men också ”traditionell bröllopsmusik”. Andra igen saknade musik skriven speciellt för brudparet. Vigseln innehöll främst så kallad ”populärmusik”, musik som har klingat i många vardagliga sammanhang innan bröllopet. Musiken kunde ha varit din eller min, vilket problematiserar även det kungliga.

Man kan säkert påstå att ingångsmusiken, Enyas ”Fader i himlen”, inte var pompös. Men det är meningslöst att jämföra olika bröllops musik sinsemellan som om det skulle finnas ett facit, ett alternativ som fångar essensen och uppfattas som den smakfulla kombinationen. Inifrån sett väljer brudpar musik som känns meningsfull för dem.

Utifrån sett förväntas kungliga bröllop innehålla ”kunglig musik” vilket oftast innebär pompös klassisk musik med orkester, kör, harpor och en massa annat som vanliga dödliga inte har tillgång till. Nu hade musiken i efterhand bearbetats, gjorts mera bröllopslik för att kunna spelas av de kungliga filharmonikerna. Sammanhanget skapade både det kungliga och bröllopslika.

Salem Al Fakir tolkade ”Fix You”, en låt som Chris Martin lär ha skrivit med tanke på sin fru Gwyneth Paltrow när hennes pappa dog. Låten innehåller element som för tanken till kyrkorummet, sorg och förtvivlan men även hopp och förtröstan. Gitarrsolot med det förtvivlade gråtmotivet är bara en detalj. Flera textrader kan verka klinga falskt i bröllopssammanhang men om man lyssnar in hela låten hittas nog, om man vill, ett budskap lämpat för äktenskapet; viljan att hjälpa den andra i tunga situationer.

Jag erkänner jag googlade David Pagmar men låten ”Paraply” i dess originalformat ”Umbrella” är desto mera bekant. Den har gjorts populär av Rihanna men också The Baseballs, Lillasyster samt funnits med i Dansbandskampen. Umbrella har harvats och hojtats till led och lust av trubadurer på ölsjapp och hemmafester. Av den orsaken höjde många säkert på ögonbrynen åt låtvalet.

Ut ur kyrkan gick brudparet med lätta steg till Samuel Ljungblahd och ”Joyful, Joyful” som baserar sig på den välkända melodin i Beethovens nia. Programbladsmakarna hade dock missat att Anders Neglin i sin bearbetning av musiken hade utgått från Mervyn Warrens arrangemang från filmen ”En värsting till syster 2”. Warren hann kalla Neglin för ett ”arsle” på Twitter innan det framgick att det var ett misstag och inte Neglin som försökte ta ära och royalties. Upphovsrätt är svårt men ska förstås respekteras också i kungliga sammanhang. Däremot syndas det säkert mot den på vart och vartannat bröllop när det googlas ackord så att det ska finnas nåt att spela från då bästa vännen ska sjunga favoritsången.

Ljungblahd fick med uppmaningen ”everybody clap your hands” även lite sväng i monarkerna på plats. Det blir intressant att se om Sverige har avvecklat monarkin innan följande generation av kungligheter vågar dansa ut ur kyrkan.

Kung Carl XVI Gustafs motto är ”för Sverige i tiden”, ett uttryck för viljan att vara en modern kung. Prins Carl Philip och Sofia, en kvinna ”av folket”, exemplifierade detta och visade att kungligheter också är vanligt folk med egen musiksmak.

Digitalisera inte bort mänskligheten

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.5.2015

Det har knappast gått någon förbi att regeringsprogrammet lanserades tidigare i veckan. Många har höjt rejält på ögonbrynen rejält åt de stora besparingar som ska genomföras inom utbildning. Många miljoner ska bort än en gång men enligt blivande ministern kommer dessa att beröra väggar, administration och överlappningar. Trots tidigare löften kommer nedskärningar att drabba klassrummen, från dagis till universitet. Det är oundvikligt. Större grupper, mindre antal lärare och mera nätbaserad undervisning. Och digitalisering. Vi har hört det förut.

Begreppet digitalisering dyker upp på många ställen i regeringsprogrammet men förklaras inte direkt. I forskningssammanhang innebär digitalisering bl.a. att forskning tillgängliggörs fritt på nätet, så kallad Open Access. Med Open Access görs nya forskningsartiklar tillgängliga för allmänheten och forskningssamhället på nätet och universitetsbiblioteken slipper att ”köpa tillbaka” texter i form av dyra licenser. Det är bra. Forskning som har gjort med offentliga medel ska inte hamna bakom dyra betalväggar.

Men tyvärr är jag rädd för att regeringens digitaliseringsiver främst kommer att innebära att lärare ska ersättas med elektroniska plattformer. Stoffet som studerande ska kunna läggs ut på nätet och voilá – problemet är löst. Studerande läser, lämnar in uppgift och får feedback och vitsord av ansvarig lärare. Studiepoäng registreras, alla har varit effektiva och ”inlärning” har skett. Okej, en kraftig generalisering men faktum är att det är ungefär så det går till. Ibland fås knappt feedback eftersom ansvariga lärare helt enkelt inte hinner med arbetsbördan. Att många unga studerandes nätkompetenser knapp överstiger googling och svepande på mobila enheter verkar inte bekymra vår nya regering.

En sak jag har noterat i kursutvärderingar (på andra och tredje stadiet) är att studerande törstar efter att få feedback och att få diskutera ämnet som undervisas. Mänsklig interaktion, helt enkelt. Den positiva feedback som studerande vanligtvis ger i utvärderingar tangerar oftast de situationer där de har kunna vädra sina tankar och funderingar i möten med andra. Och det är ju där och då som inlärning sker och förståelsen fördjupas. Att läsa betyder inte automatiskt att man förstår. Inte på något undervisningsstadium.

För en tid sedan hade jag möjlighet att träffa en forskare vars böcker jag lusläst. Forskaren hade i sin tur läst min senaste text vilket var mycket spännande eftersom jag hade hänvisat till hen många gånger. Den inspirerande handledningssessionen var betydligt mer värd än alla böcker jag trodde jag hade förstått. Varför hänvisar du till den här typen här?, frågade forskaren och pekade på sitt efternamn och ett ställe i texten där jag hade slingrat mig runt ett svårt begrepp utan att egentligen visa att jag hade förstått. Sen pratade vi över en timme och lärde oss av varandra.

Att citera är inte det samma som att förstå. Att läsa inte är det samma som att förstå. Först när vi måste verbalisera och tillämpa det vi har läst kan vi lära oss något nytt. Kanske till och med fördjupa. Min nyfunna forskarvän ställde exakt de rätta frågorna. Det krävdes något som inte fanns i de där böckerna: ett mänskligt möte.

Det finns alltid en bok, en till och en till, både digitala och tryckta. Men var finns framtidens sammanhang att diskutera dem? Vi får inte i denna digitaliseringsiver rationalisera bort människorna, lärarna, möjligheten till interaktion öga mot öga och inspirerande möten.

Den mörka framtiden

Söndagen den 3.5.2015 firades den internationella pressfrihetsdagen. 
Med anledning av detta hade jag en kolumn i Österbottens tidning.

Den mörka framtiden

För knappt tre veckors sedan tog jag del av en panel om kulturjournalistik i samband med Finlands musikforskares årliga symposium. Panelen bjöd på intressanta insikter i kulturbevakningens nuläge men präglades, tyvärr, av ett storstadsperspektiv. Lokaltidningarnas (”landsorternas”) kulturbevakning togs egentligen bara upp i förbifarten nästan som något slags kuriosa. Ur forskningsperspektiv är det givetvis spännande att analysera historiska förändringar i kulturbevakningen. Hos mig låg däremot HSS Medias färska besked om uppsägningar överst på ytan. Kommer det överhuvudtaget att finnas någon oberoende (kultur)journalistik utanför storstädernas mediehus i framtiden?

”Bär ej på bekymmer för den dag du inte sett”, lyder en fras ur en fin sakral sång. Varför gör jag mig då bekymmer? Väl medveten om vad som åsyftas i frasen tillåter jag mig att problematisera den lite. Jo, journalistisk bevakning är också att dokumentera och granska samtiden och i förlängningen en del av historieskrivningen. Hur är det då med de dagar vi inte ser runtomkring oss, våra medmänniskors livsöden och handling? Eller om vi i tanken hoppar fram till den där dagen vi ännu inte sett. Väl där kan vi stöta på bekymmer som grundar sig i de dagar vi inte såg, alltså de dagar vi inte ser omkring oss nu. Vilka problem skymtar inte vid horisonten om ingen dokumenterar, analyserar och tillgängliggör det lokala, dagarna runt omkring oss här och nu? Vår historia kan lära oss så mycket. Även det som inte når över nyhetströskeln för nationella medier, som veteranfester, ungdomsföreningens senaste revy, byatalkon, lokaderbyn och artiklar om nejdens framtida stjärnor. Vem skriver om det när lokalblaskan har släckt lampan?

Tendensen verkar vara att folk ”tar paus” från prenumerationen när det skrivs något man inte vill läsa om eller det skrivs om något på fel sätt. Vilka konsekvenser får det inte om alla stoppar huvudet i sanden och istället öppnar Facebook, Instagram eller andra sociala medier i hopp om mera bejakande och bekräftande ”nyheter”. Och vilket källmaterial ska framtidens historieskrivare använda om inte lokalpress längre finns som samhällsdokumenterare? Visst, bland annat medieforskare och sociologer gottar sig över vårt nätbeteende, men som samhällsdokumentation tror jag att ryggdunkningar eller känsloutbrott på Facebook inte riktigt duger. Problemet med Fb, advertorials, bloggar och Youtubare är att det är svårt att få grepp om ifall man blir serverad en seriös text eller reklam.

Man brukar prata om ”den mörka medeltiden”, ett begrepp som lyftes fram när man under 1800-talet började utforska 1400- och 1500-talets nyväckta intresse för antiken. Då blev det naturligt att kalla tiden, transportsträckan fram till Renässansen, för mörk. Det var inte ett andligt mörker, mörkret syftade på brister i historieskrivningen. Det saknades källor och dokumentation. Jag hoppas att vi på ett lokalplan inte går mot ett sådant mörker. Ett mörker där bara det nationellt relevanta lyfts upp eller en framtid där bara de som lyckas uppbringa tillräckligt med ekonomiska krafter för att sprida propaganda lyckas göra sin röst hörd. Då kan det bli riktigt mörkt.

Ett ljud av trygghet

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.4.2015

Ett ljud av trygghet

För en tid sedan fick jag möjlighet att medverka i forsknings- och insamlingsprojektet Finländska ljudlandskap i förändring, ett projekt som lyfter fram och diskuterar förändringar i vardagens ljudlandskap. Det är otroligt spännande att diskutera ljud och jag märker med mig själv att det som intresserar mig mest tenderar att fokusera på något som berättar om rötterna där man står.

Ifall jag närmar mig min upplevelse av ljudlandskapet i Jakobstad ur ett perspektiv av (o)föränderlighet är testandet av det allmänna larmet, sirenen som ljuder från taket på Lagmans skola måndagar kl. 12, ett av det jag först kommer att tänka på. Som tidigare elev i skolan reagerade jag knappt på ljudet av sirenen. Ofta började sirenen yla på matrasten och det fanns inget skrämmande i ljudets natur. Ljudet i sig upplevdes inte som farligt eller hotfullt och jag visste också var ljudkällan fanns.

Jag bodde bara ett stenkast från Lagmans skola vilket betydde att ljudet var så bekant och harmlöst förväntat att man kunde använda sirenen för att ställa och korrigera klockorna med. Måndagar kl. 12. Men skulle sirenen ljuda andra tider betyder det fara för allmänheten. Det är en ljudlandskapskompetens jag har erhållit i 1980- och 1990-talets Jakobstad.

Men vi hör ju inte bara ljud. Ljud är svängningar och frekvenser. Det vi hör är betydelser och berättelser, vilka varierar beroende på vår relation till det vi hör eller lyssnar på. Framförallt signaler är exempel på ljud vars betydelse ska sökas i sin omgivning.

Därför berättar sirenen och också en helt annan historia bortom dess funktion att signalera fara. Jag har fått det berättat för mig vara att min farfar har jobbat som ambulanschaufför (utan körkort) när Lagmans skola fungerade som krigssjukhus under fortsättningskriget. Min pappa kom till världens 1942 som familjens barn nummer sex, vilket vid den tiden betydde att farfar fick lov att sköta sin militärplikt i Jakobstad, alltså betydligt närmare hemmet i Terjärv än fronten där han tidigare hade tjänstgjort.

De få gånger som sirenen övergick mitt medvetande medan jag gick fortfarande rörde mig i Lagmans skolas klassrum gick tankarna till min farfar och det han hade upplevt både vid fronten och i min skola. Jag kan inte föreställa mig vilka hemskheter de som upplevt krig potentiellt förknippar sirenen med, alltså de som inte har samma ljudlandskapskompetens som jag. Min upplevelse av sirenen var långt ifrån traumatisk. Måndagar kl. 12 stod sirenen för beredskap och i förlängningen trygghet, men också tacksamhet.

Idag när jag hör sirenen från taket till Lagmans Skola, de få gånger jag faktiskt hör den, låter själva ljudet lite annorlunda. Sirenen testas också bara första måndagen i månaden nuförtiden. Men berättelsen är delvis den samma. Ljudet, liksom den ståtliga skolbyggnaden, står för något beständigt och tryggt. Ljudet finns kvar som en påminnelse om att inte glömma hur tryggt vi har det. Jag hoppas att den berättelsen aldrig ska behöva skrivas om.

_____

Dela också du med dig av dina ljudlandskapsberättelser på Finländskap ljudlandskap i förändring-projektets hemsida innan 30.4.2015 och delta i tävlingen. Muuttuvat suomalaiset äänimaisemat: www.aanimaisemat.fi eller på svenska http://www.aanimaisemat.fi/p/svenska-sidor.html