Tag Archives: österbottens tidning

Ett ljud av trygghet

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.4.2015

Ett ljud av trygghet

För en tid sedan fick jag möjlighet att medverka i forsknings- och insamlingsprojektet Finländska ljudlandskap i förändring, ett projekt som lyfter fram och diskuterar förändringar i vardagens ljudlandskap. Det är otroligt spännande att diskutera ljud och jag märker med mig själv att det som intresserar mig mest tenderar att fokusera på något som berättar om rötterna där man står.

Ifall jag närmar mig min upplevelse av ljudlandskapet i Jakobstad ur ett perspektiv av (o)föränderlighet är testandet av det allmänna larmet, sirenen som ljuder från taket på Lagmans skola måndagar kl. 12, ett av det jag först kommer att tänka på. Som tidigare elev i skolan reagerade jag knappt på ljudet av sirenen. Ofta började sirenen yla på matrasten och det fanns inget skrämmande i ljudets natur. Ljudet i sig upplevdes inte som farligt eller hotfullt och jag visste också var ljudkällan fanns.

Jag bodde bara ett stenkast från Lagmans skola vilket betydde att ljudet var så bekant och harmlöst förväntat att man kunde använda sirenen för att ställa och korrigera klockorna med. Måndagar kl. 12. Men skulle sirenen ljuda andra tider betyder det fara för allmänheten. Det är en ljudlandskapskompetens jag har erhållit i 1980- och 1990-talets Jakobstad.

Men vi hör ju inte bara ljud. Ljud är svängningar och frekvenser. Det vi hör är betydelser och berättelser, vilka varierar beroende på vår relation till det vi hör eller lyssnar på. Framförallt signaler är exempel på ljud vars betydelse ska sökas i sin omgivning.

Därför berättar sirenen och också en helt annan historia bortom dess funktion att signalera fara. Jag har fått det berättat för mig vara att min farfar har jobbat som ambulanschaufför (utan körkort) när Lagmans skola fungerade som krigssjukhus under fortsättningskriget. Min pappa kom till världens 1942 som familjens barn nummer sex, vilket vid den tiden betydde att farfar fick lov att sköta sin militärplikt i Jakobstad, alltså betydligt närmare hemmet i Terjärv än fronten där han tidigare hade tjänstgjort.

De få gånger som sirenen övergick mitt medvetande medan jag gick fortfarande rörde mig i Lagmans skolas klassrum gick tankarna till min farfar och det han hade upplevt både vid fronten och i min skola. Jag kan inte föreställa mig vilka hemskheter de som upplevt krig potentiellt förknippar sirenen med, alltså de som inte har samma ljudlandskapskompetens som jag. Min upplevelse av sirenen var långt ifrån traumatisk. Måndagar kl. 12 stod sirenen för beredskap och i förlängningen trygghet, men också tacksamhet.

Idag när jag hör sirenen från taket till Lagmans Skola, de få gånger jag faktiskt hör den, låter själva ljudet lite annorlunda. Sirenen testas också bara första måndagen i månaden nuförtiden. Men berättelsen är delvis den samma. Ljudet, liksom den ståtliga skolbyggnaden, står för något beständigt och tryggt. Ljudet finns kvar som en påminnelse om att inte glömma hur tryggt vi har det. Jag hoppas att den berättelsen aldrig ska behöva skrivas om.

_____

Dela också du med dig av dina ljudlandskapsberättelser på Finländskap ljudlandskap i förändring-projektets hemsida innan 30.4.2015 och delta i tävlingen. Muuttuvat suomalaiset äänimaisemat: www.aanimaisemat.fi eller på svenska http://www.aanimaisemat.fi/p/svenska-sidor.html

Om att gräva där man står

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.2.2015

Om att gräva där man står

När man blir lite äldre brukar man får ett behov av att förstå myllan man hittar under sina fötter. Inte helt omedveten om fenomenet Karpdammen-Karppilampi, som Jeanette Östman presenterade i sin kolumn förra veckan (1.2), tänker jag mig en prunkande idyll. Lite unket stillastående vatten. Fiskarna simmar runt, runt, ”sidu morjens-ar” åt varandra år efter år. Kanske kastas någon burk i vattnet, ytan krusas tillfälligt men fiskarna simmar lugnt vidare.

När jag sökte lägenhet i Jakobstad en gång lät förmedlaren mig förstå att lägenheten var på ”den bättre sidan av järnvägen”. Öh, järnvägen, undrade jag, den är ju många kilometer bort!? Jag, med rötterna i London-stan ett stenkast från Lagmans skola och TT-hallen, två språkliga landmärken i staden, hade uppenbarligen växt upp på ”fel sida av stan”. TT-hallen hade jag aldrig något ärende till, men det var heller inte något jag reflekterade över. Under tonåren hade jag nog blivit medveten om att jag med blott min svenskspråkiga existens kunde upplevas som privilegierad. Ibland till och med arrogant. Vem skulle ha trott det när vi tände på våra mattabomber där på olika sidor av Lagmans fotbollplan, på fel sida av järnvägen.

Trots att jag gick miste om den kulturella smältdegeln Dragsvik, som för många unga män är den första riktiga kontakten med Ankdammen, blev jag under mina många studietider medveten om att det finns finlandssvenskar som inte har sett Bullens brevfilmer eller vet vem Magnus Uggla är. Samtidigt fick jag lära mig att Eppu Normaali inte är en person och att Kirka är någon vars musik man borde känna till. Samtidigt väcktes en irritation över hur Pulttibois och Uuno Turhapuro i kontrast till Solstollarna och Varuhuset bidragit till stereotypa bilder som man lätt tar till sig utan att ifrågasätta. Det glassiga Sverige och nätipaito-Finland.

I Karpdammarna är det inte så lätt att se de betydligt större haven samt vattendragen som förenar dem, än mindre de osynliga dammar som hindrar vattnet från att förnyas. Man fnyser lätt åt sådant man inte har gett en ärlig chans, fått eller förstått att uppleva. Jag tackar också musiklivet som möjliggör möten över alla möjliga gränser i Jeppis. Och hoppas att Campus Allegro verkligen skulle blir ett nytt fräscht vardagsrum och vattenhål i staden. Hur många nya sånger lärde jag mig inte på den där finskspråkiga julkonserten för nån månad sen? Upptäckarglädjen gjorde mig samtidigt lite skamsen. Är jag arrogant trots allt? Eller bara lite för trygg i det svenska. Jag gräver vidare.

Om det är någon i nejden som har lyckats nå över språk-, klass- och kommungränser är det 50-årsjubilaren, fotbollsföreningen Jaro. Både vad gäller utövare och publik, borgare som arbetare, finsk- som svenskspråkig. Inte långt tillbaka i tiden hade alla dessa grupperingar egna lag, samlingsplatser men också musikformer. Hejarklacken skanderar på två språk, sångerna som skrivits för laget är på finska, svenska och engelska. Och samtidigt finns det något som är så tidstypiskt svensk-österbottniskt som Stormwings Jeppis Dynamite. Du vet låten man spelar när Jaro gör mål. Så lokal, men ändå med en så stark vilja att vara internationell. Lokal och global samtidigt. Centralplan sommartid, då är karpdammen som vackrast.

Tillgänglighetens förgänglighet

Kolumn publicerad i ÖT 28.9.2014

Tillgänglighetens förgänglighet

I början av sommaren skrev jag en kolumn om ett för mig mycket kärt ljud, nämligen ljudet från familjens aktersnurra, den 3,9 hästar starka Volvo Penta som både fysiskt och emotionellt för mig till barndomens fiskeidyller. Folk verkar faktiskt ha läst texten. Därför kan jag meddela att i år var det fem före att snurran inte hade startat. Det hade varit mycket tråkigt, då hade ett för mig kärt sommarljud gått ur tiden. Kanske kunde jag spela in ljudet så att jag på min ålders höst kan återkomma till det? Nä, att spela in ett ljud betyder att man flyttar det från en annan tid och till en annan plats. Min Volvo Penta ska upplevas där och då.

Det här med skillnaden mellan ”live” och inspelat är något som jag har funderat en hel del på sistone, speciellt eftersom jag förra veckan deltog i ett seminarium med Mark Katz som bl.a. har forskat i hur inspelningsteknik har påverka musikproduktionen och vice versa. Efter standardisering av notationen och uppfinnandet av tryckkonsten (som möjliggjorde försäljning av noter) finns det väl inget som har påverkat musiklivet så mycket som möjligheten att spela in ljud. Det som har hänt efter att Edison uppfann fonografen 1877, har egentligen bara handlat om att förbättrat alla delar av den tekniska processen. Principen är fortfarande den samma; så fort ljud och musik spelas in blir den ett ting som kan lagras, distribueras och kanske säljas. (Min Volvo Penta-inspelning skulle ha på sin höjd ha nostalgiskt värde för mig och på inget sätt ersätta upplevelsen av ljudet i sitt ursprungliga sammanhang.)

I dag pratar man mycket om tillgänglighet. Med några knapptryckningar kan man lyssna till exempelvis hela Beethovens symfoniproduktion. Hur svårt var inte en sådan sak innan inspelningar fanns? Tänk det, och idag tar vi detta för givet. Vartefter tekniken utvecklades blev det möjligt att i studio manipulera ljud och skapa ljudvärldar som inte kunde återskapas live och som i princip aldrig har existerat på andra ställen än utanför mixerbordet i studion. Ljudet från själva mediet (så kallat surface sound) exempelvis knastret från LP eller svajet från C-kassettens tonhuvud har sedan övergången till digitalteknik också försvunnit. Eller rättare sagt har det eliminerats så till den grad att vi kanske inte upplever något fysisk produkt alls. När vi lyssnar på strömmad musik (exempelvis Spotify) ligger den fysiska ”kopian” av musikstycket på en server någonstans. Musiken strömmar som vatten ur kran. Den fysiska kopplingen till musiken kommer garanterat att se helt annorlunda ut för den generation som växer upp med musiken som inte är ett ting som kan ägas.

Musiken spelats in ”någonstans”, har en ljudbild som sällan kan återskapas, distribueras och konsumeras ”via molnet”. Kanske kan man konstatera att musik är mindre fysisk än någonsin? Kanske är det därför YouTube som gör musiken till en visuell upplevelse är så populär? Kanske är det därför som musiken i sig, själva ljudnivån, dynamiken (jmf. ”loudness war”) också under åren har ökat och fokuset allt mera har sjunkit mot det så fysiska basregistret. Då berör musiken oss trots att vi inte kan röra vid den.

Tidigare var musik knutna till fysiska medium som man kunde beröra, känna och uppleva med fler sinnen i lyssningssituationen. Kanske gjorde man egna kassettomslag eller som jag, antecknade inköpsdatumet. Man kunde läsa skivtexter, känna doften av vinylet – ja omge sig med sin musik på ett sätt som den strömmade musiken inte kan. Ännu. Kanske är det tillgänglighetens baksida.

I ljudet av en Volvo Penta

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.6.2014

I ljudet av en Volvo Penta

Många anser att det samhälle vi idag lever i är för visuell konsumtion. Hur det klingar förbises. Inom ljudlandskapsforskningen vill man framförallt väcka diskussioner kring ljudlandskap på olika nivåer; det individuella, närmiljön samt på en samhällelig nivå. Tyvärr faller man allt för ofta in ett nästan teknofobiskt synsätt där det urbana är något negativt emedan tanken om den rurala naturidyllen får kraft ur en till synes eftersträvansvärd idealism. Faktum är dock att tystnad ofta är något som aktivt måste uppsökas.

Så här i den blomstertid finns det två icke-naturljud som jag tycker om att filosofera över och som exemplifierar hur kontextbunden vår upplevelse av ljud är. Det ena är gräsklipparljudet. Hur irriterande kan väl inte ljudet av när grannen startar klipparen vara ibland? Nej, det är inte fel på mina grannar, inte heller deras gräsklippare eller den tid man klipper gräset på. Det är den information och berättelse som ljudet förmedlar till mig. I början av våren är ljudet av en tidig gräsklippare ett efterlängtat ljud som likt flyttfåglarna förkunnar att sommaren är i antågande. Äntligen, snart får vi klippa gräset. Yes!

Ett par veckor senare är tolkningen helt annorlunda. Då tillkännager ljudet ofta att gräset är tillräckligt torrt* för att kunna klippas: – Hördu, klipp gräset innan det behövs en lie. När jag väl har fått igång plåtskrället förkortar motorljudet (med eller utan hörselskydd) effektivt min och andras akustiska horisont då ljudet av gräsklippandet sprider sig över grannskapet. Uppslukad av fyrtaktsljudet går jag in i min egen värld samtidigt som jag drömmer om en soldriven piga, alternativt ett får.

Likt stor del av det finska folket söker även jag mig ut i naturen i jakt på idyllen. Min idyll innefattar en spegelblank Larsmosjö, en båt, ett kastspö och hungriga fiskar. Vår båt är ingen muskelbåt. Nej, långt ifrån. Den 3,9 hästar starka Volvo Penta-utombordaren som pryder glasfiberbåten har mera somrar än jag på nacken. Ingen koppling, ingen back. Den går framåt. År efter år. Och världens vackraste ljud har den. Många upplever ljudet säkert inte just som jag, det är ju ingen harmoniskt puttrande inombordare. Men sommar efter sommar omsluts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcks till liv. Att själva ljudet taget ur sin kontext upplevs som fult, irriterande eller lika oestetiskt som gräsklipparljudet, spelar ingen roll. Där och då är det världens bästa ljud som inte bara transporterar mig ut till fiskeplatsen men också till barndomens idyller.

Svirret från fiskelinan, ploppet från när draget bryter vattenytan och ylet från bromsen som tillkännager ett kraftfullt napp vill jag däremot inte att ska överröstas av annat än fiskekompisens eller naturens ljud. Så pass idealist är jag.

 

*Edit 4.6.2014. Som en vän till mig påpekade är antalet klingande gräsklippare ofta också stort alldels innan det ska börjar regna.

Min egen musikårskrönika

[Kolumn publicerad i ÖT 29.12.2013]

Min egen musikårskrönika

Så här mot slutet av året brukar det vara populärt att sammanfatta året med krönikor eller listor. Jag tänkte givetvis inte vara sämre eftersom ÖT lämpligt nog har gett spaltutrymme till mitt förfogande. I den här ”krönikan” vill jag, utan inbördes rangordning, lyfta fram några personliga och speciellt minnesvärda konsertupplevelser från det gångna året. Självklart kan man inte undvika att tangera Campus Allegro som med fantastiskt fina Schaumansalen invigdes med buller och bång i mars 2013. Sedan dess har nejden berikats med många fina konserter och utbudet lär knappast minska när salen har etablerat sig i musikfinland.

Den konsert jag minns alldeles speciellt från invigningsveckan är Jakobstads Sinfoniettas konsert med Christoffer Sundqvist som klarinettsolist i Sebastian Fagerlunds klarinettkonsert. Vilka klanger, vilken solist och vilken dramaturgi. Man riktigt såg hur skuggorna av en stad reste sig i den sista satsen ”Urbana”. Sällan har jag upplevt musik så visuellt. Klarinettkonserten, som finns inspelad med Sundqvist och Göteborgssymfonikerna, har sedan dess rullat många gånger på Spotify. Otroligt roligt var det också att RUSK-festivalen (den första av förhoppningsvis många), som Fagerlund och Sundqvist var konstnärliga ledare för i november, var så välbesökt och fick ett positivt mottagande.

En annan konsert jag bara inte kan glömma är folkmusikern Pekko Käppi och instrumentbyggaren Juhana Nyrhinen konsert i Pelimannitalo under Kaustby Folkmusikfestival. Duon spelade låtar från deras skiva ”Mun paras ystävä”, en skiva som innehåller enbart finska punk-covers (!) men i händerna på tolkaren Käppi kunde texterna lika väl ha varit Kalevala-lyrik. I ÖT (11.7.2013) försökte jag beskriva det jag hörde så här:

”Käppi tuggar hypnotiskt ackord varvade med skrikiga riff på sin förstärkta stråkharpa och Nyrhinen kompar på sin kantele. Kompar är kanske fel ordval eftersom Nyrhinen skapar klanger med sina effekter som går över gränsen till noise*. Nyrhinens effektarsenal var så stor att skarvsladdarna i Pelimannitalo nästan inte räckte till.”

Jag hoppas verkligen att någon arrangör skulle ta Pekko Käppi till Jakobstad eftersom Jakobstad inte lär komma till Pekko.

Det sista konsertminnet är Mellersta Österbottens kammarorkesters konsert ”Musik, poesi, Sibelius” där Sibelius ”Dödsmusik” hade kopplats samman med Edgar Allan Poes dikt Korpen. Dirigenten Tuomas Hannikainen hade klippt och klistrat och skapat ett helt nytt verk ”Korpen och Döden”. Resultatet, och Mats Holmqvist suveräna insats som berättare, var så övertygande att det även förlät den ställvis rätt bristfälliga ljussättningen. Jag hade varit bortrest hela veckan innan konserten och åkte i princip rakt från tåget för att recensera konserten och visste inte riktigt vad som väntade. Tur var väl det. Oftast öppna sinnen det enda som behövs. (Men som recensent borde man varit bättre ”påläst” än jag var just denna gång.)

Vad jag egentligen vill säga med denna ”krönika” är att musikutbudet här i nejden är otroligt rikt och unikt; det finns allt från progg, jazz, blues, rock, gospel och folk till klassisk musik i olika former att ta del av året runt. En del av oss ”heavy users” håller på att blir riktigt bortskämda med utbudet men samtidigt skulle man hoppas att ännu fler skulle stiga upp ur Så mycket bättre- och Idols-sofforna och uppleva musik – på riktig!

________________________________________

*I den tryckta versionen hade redaktionen felaktigt ändrat ordet noise till oljud. Med ordet noise syfter jag inte på oljud utan noise som musikgenre.

“Kulturdomaren”

(Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 27.10.2013)

”Kulturdomaren”

Den senaste tiden har det inte rått brist på diskussionsämnen för de som är intresserade av kulturkritik. Jag har alldeles nyligen undervisat delar av en kurs i musikjournalistik och som alltid när man undervisar väcks många tankar. Egentligen började jag fundera på kritikerns roll via en serie domarincidenter som skedde i anslutning till fotboll. På kort tid utsattes flera domare för inte bara psykiskt våld men också hot om fysiskt våld. Detta fick mig att fundera över den maktposition men också utsatta ställning som både domaren och recensenten har. Trots samma utsatthet och yttre krav på rättvisa är domarens och musikkritikerns uppdrag diametralt olika, en utgångspunkt för den här kolumnen.

Ofta finns det många som inte håller med de ställningstaganden som både recensenten och fotbollsdomaren vädrar i sin offentliga yrkesutövning. Den största skillnaden är att domaren har en regelbok att falla tillbaka på, regler som ska tolkas så rättvist som möjligt i stundens hetta. Recensenten är däremot hänvisad till personliga referensramar, sakkunskap och god journalistisk sed. Allt ogrundat tyckande faller ihop som ett korthus medan en “rättvist dömd”, god recension är resultatet av kontextualisering, referat, analys och utvärdering av utövarnas ansträngningar. Fotbollsdomaren skipar rättvisa, är konsekvent och förväntas hålla samma linje oberoende av kontext. Slutresultatet av en match är också definitivt och icke tolkningsbart. Någon vinner, den andra förlorar. Inom kulturen är resultatet och upplevelsen tolkningsbar. En recensent kan, precis som fotbollsdomaren, omöjligt vara rättvis genom att bekräfta allas eller utövarnas upplevelser. Regelboken ersätts av egna referensramar.

Alla vill ha en bra recension, även skribenten. Att vara rättvis och ärlig mot sig själv, utövarna och läsaren är utmanande men också en självklarhet. Lika självklart är det att alla inte kan eller ens ska hålla med en recensent. Men förhoppningsvis kan en bra text fördjupa eller t.o.m. väcka intresse hos någon att skaffa sin egen uppfattning. Ofta kallas musikrecensenten för ”allmänhetens öra”, vilket är en befängd liknelse då en upplevelse av något alltid är subjektiv och det finns lika många upplevelser som öronpar. Det betyder inte att vi ska kasta ut recensionsverksamheten ur media med hopp om att gilla-kulturen tar över ansvaret.

Nej, tvärtom, med ett allt mer likriktat utbud i media (och smalare spellistor än någonsin) och krav på kassaklirr behövs det fler som vågar analysera den kultur vi konsumerar och samtidigt upprätthåller med vår konsumtion. I detta hänseende har kulturkritik mycket gemensamt med sportjournalistiken vars primära uppgift inte är att vara en okritisk förlängning av föreningens marknadsföring. Visst, ingen har någonsin rest en staty över en kritiker men en god kritikkultur berikar musik- och kulturlivet. Kritikens offentliga natur bidrar till att synliggöra kultur, ofta sådan som inte får plats på kommersiella arenor. Hur många gilla-markeringar motsvarar en saklig analys?

Mitt skräckscenario är en likriktning i både utbud och tolkning där vi alla förväntas tycka likadant och ingen vågar höja ögonbrynen. Fullständig konsensus alltså. Om alla likgiltigt gillar finns det ett behov att fråga varför. Att konstant stryka medhårs gagnar däremot ingen. Det är något som förenar recensenten och fotbollsdomaren.

Tystnadens ljud

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.9.2013]

Tystnadens ljud

Tystnad, det är något som vi i Finland anses vara bra på. För många finländare är
tystnad inget problem. Vi behöver inte prata om vi inte vill. Själv har jag inga
problem med att vara tyst men jag har också studerat musik i många år, vilket
betyder att jag på beställning borde kunna producera estetiskt tilltalande ljud.
Musik börjar med tystnad, har någon sagt. I musik är tystnad ett viktigt element,
med den skapar man bl.a. spänning, rytm och form. När jag började studera
musikvetenskap vid ÅA gick jag en kurs med en gästande australiensisk
professor. Han uppmanade oss att lyssna kritiskt på vår omgivning och att
fundera över hur mycket av den musik vi hör under en dag är sådan vi själv har
valt. Myntet föll ner hos mej och efter att i många år ha studerat hur man skapar
musik var det nästan en befrielse att börja fundera på hur musik används i
vardagen för att skapa rytm och sammanhang. Detta utmynnade så småningom i
en gradu om ishockeymusik.

Det finns olika definitioner på begreppet tystnad, av vilka många är
vetenskapliga konstruktioner. Den definition som har fascinerat mig är tystnad
som avsaknad av förväntade ljud. Ni vet, när det är tyst då det helst inte borde.
Då är det ofta frågan om negativ tystnad. En förhatligt muttrande ”tystnad”
uppstår ofta när motståndarna har gjort mål i t.ex. fotboll. Ur hemmalagets
perspektiv är detta negativ tystnad men för bortalaget och dess supportrar är det
givetvis mycket tillfredställande att uppleva en tystad publik. Häromdagen satt
jag på trappan på verandan och lyssnade på när löven föll. Det var en positivt
tystnad, trots ambiensen från staden. Allt oftare verkar vi fly tystnaden, vilket har
resulterat i att vi i vår vardag omgärdas av en tapet av musik som vi kanske
själva inte har valt eller kan påverka. Den förföljer oss nästan överallt t.ex. i
klädbutiken, i matbutiken, på ishockeymatchen… Ja, det är sällan tyst där pengar
byter ägare och folk ska trivas. Först när musiken stängs av framträder de ljud
som varit dolda. Speciellt i sociala sammanhang är dessa ”tystnadens ljud” inte
önskvärda eller ens mänskliga ljud och därför försöker man dölja dem genom att
producera ännu med mera ljud.

En stor del av vår kommunikation är akustisk. Ljudlandskapsforskningens fader R.
Murray Schafer har skrivit att människan skapar ljud för att påminna sig själv och
andra om att hon inte är ensam. Därför är det också intressant hur musik
används för att hindra eller undvika kommunikation. Titta runt dig på bussen eller
på tåget och notera hur många som med musik i sina hörlurar både skapar och
undviker tystnad. Oftast för att helt enkelt slippa behöva kommunicera och få en
tyst stund för sig själv.