[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 26.1.2014]

If you like Mora Träsk, try Mumin

För cirka ett år sedan vek jag ner mig. Jonathan och hans reklamer var segare än mig och eftersom jag använde mig av Spotify varje dag kunde jag lika bra bli betalande kund. Det är ett val jag inte har ångrat, eftersom produkten i sig är bra och ger tillgång till en enorm mängd musik. Tillgången underlättar min vardag och mitt arbete som musikskribent.

Spotify försöker också hjälpa mig i min vardag genom att marknadsföra ny musik till mig. Exempelvis idag när jag öppnade Spotify på datorn hälsades jag välkommen med ”People who listen to Johannes Brahms are also listening to Antonio Vivaldi” eller ”Since you listened to Edvard Grieg, you might also like this this new release by George Gershwin”. Jag tror att många säkert har upplevt att den här funktionen som utgående från lyssningsvanor och trender försöker marknadsföra ”ny” musik inte riktigt fyller sin funktion. I rekommendationerna hittas vanligtvis främst de nyaste hitsen som finns på radios spellistor och tack var det redan genomsyrar vardagens ljudlandskap. Spotify funkar fantastiskt väl genom att man ges tillgång till ny och äldre musik, framförallt sådan som redan har fått en medial exponering. Rekommendationerna avslöjar influenserna från de ekonomiska krafter som ligger bakom tjänster som Spotify. När det gäller att hitta ny intressant musik utanför mainstream ska man nog vara aktiv själv och använda andra kanaler. Där har branschen kanske inte ändrats så mycket trots att distributionskanalerna är nya.

Tyvärr har det ju blivit lite så att om ens musik inte finns på Spotify så finns den inte. Samtidigt är det fler och fler musiker som inte vill sprida sin musik där eftersom man får så liten ersättning, men det är en helt annan diskussion. Tyvärr presenteras musik rätt ytligt musik på Spotify. Det verkar vara viktigare att presentera s.k. verified artists och deras nya (?) verk än att ge enskilda artister en vettig presentation utöver bara låtlistan. Visst, det finns olika appar som ger tillgång till äldre skivors konvolut men ”oetablerade” artister finner man sällan där, än mindre finns det information tillgänglig utöver den lilla ikonen som är skivans omslag. Så om jag vill veta vem som spelar på t.ex. Rol Junells Hawaiiskiva eller vem som bidragit till Opus Symbiosis episka klangvärldar får jag ta skivan ur bokhyllan och läsa. (Jodå, jag kan Googla också) Konsekvenser? När jag för en tid sedan undervisade en kurs i musikkritik var det ingen av skribenternas som hade dryftat vem som hade producerat skivan, komponerat musiken eller gjort arrangemangen helt enkelt för att denna information inte finns tillgänglig via Spotify. Spotify banaliserar inte bara presentationen av musik men också processen bakom musikerskapet (precis som många tv-format har gjort i många år redan). Musiken blir en produkt, helt enkelt. Vi läser innehållsförteckningen på mat betydligt noggrannare än skivkonvoluten nuförtiden. Bra så men jag vill påstå att på den fronten var beteendet helt omvänt för ca 20 år sedan, då luslästes skivkonvolut men ingen brydde sig om e-koder. Men faktum är att idag proppar vi i oss enorma mängder mediainnehåll också. Naxos, vars klassiska musikbibliotek man kommer åt online via bibliotekets hemsida, tar åtminstone den här uppgiften lite mera på allvar.

Teknologi har möjliggjort att musiken är mobil och lättillgänglig i livets alla stunder och vi invaggas i ett härligt lugn. Ja t.o.m. produktionsprocessen har demokratiserats. Men summa summarum är det fortfarande svårt att hitta det nya, unika det vill säga ta sig igenom bruset, även på Spotify. Man måste fortsättnignsvis söka för att finna, men bruset verkar högre än någonsin. Men jag slipper iallafall att höra på Jonathans tjat.