De senaste åren har jag besökt ett stort antal sportevenemang. Ibland har det endast varit av kärlek till laget eller sporten men oftast med penna och papper eller med en ljud- eller videoinspelare av något slag i handen. Nuförtiden sitter jag mest och kollar runt mig och antecknar på min mobiltelefon vilken också är laddad men appar som kan känna igen den musik som spelas. Av “kärlek” bevittnar jag främst FF Jaros fotbollsmatcher, där jag också i nio fall av tio sitter ungefär på samma plats som jag alltid har gjort. Min första Jaromatch bevittnade jag i slutet av 1980-talet och det är helt klart att mitt eget beteende men också läktarkulturen i Jakobstad har förändrats sedan dess. Mer om det en annan gång.
Allt som oftast är min uppsyn på idrottsevenemang relaterad till min forskning och min nyfikenhet att besöka olika typer av idrottsevenemang (läs: olika sporter och lag) i olika delar av landet. Ofta har jag begärt att få sitta på pressläktare eftersom mitt beteende inte motsvarar de 
förväntningar som ställs på en åskådare. Jag är sällan speciellt spontan eller ljudlig utan nöjer mig med att lyssna och observera – min analytiska habitus är oftast resultatet av att jag försöker förstå den kulturella aktiviteten som tar plats så att jag ska kunna återge den i vetenskaplig form. Det är helt klart att min närvaro på olika evenemang har väckt nyfikenhet hos andra i publiken (inte minst väktare!) och för att inte förstöra någons idrottsupplevelse eller irritera med mitt avvikande “passiva” beteende söker jag mig hellre till något ställe där jag kan anteckna ifred.
Allt som oftast har jag frågat mig, även i mina texter (speciellt den om ishockeymusikens funktioner, 2014), hur det egentligen är tänkt att publikens ska bete sig på sportevenemang. Vad är det för idealbeteende som arrangörerna föredrar? Oftast är det rätt förvirrande och motsägelsefulla signaler man skickar. På internationella evenemang är det helt klart att tv-kamerorna gärna lyfter fram de fans och supportrar som spelar den idealroll som supportrar förutsätt anta i samband med VM-turneringar (se t.ex. Kolamo 2014). Samma sak kan skönjas på t.ex. ishockeymatcher där speciellt aktiva supportrar kan få några sekunder på jumbotronen eller i tv. Det är helt klart att även supportrar har en roll att spela. På stora idrottsevenemang är ju inte heller läktarna nersläckta som på exempelvis teater och opera där man nuförtiden förväntas sitta tyst och begrunda det som sker på den upplysta scenen (lite som jag i min forskarroll på idrottsläktaren). Där är idealbeteendet det motsatta och etiketten annorlunda (så har det dock alltid inte varit och exempelvis Mozart och Haydn beklagade sig ofta övar att publiken var högljudd och respektlös).
Publiken på ett idrottsevenemang är inte någon homogen grupp människor och det finns olika syften till varför man går på match, precis som att det finns olika syften till varför man går på konsert eller teater. Därför finns det också olika åskådarbeteenden. Vissa sällar sig gärna till de mest högljudda supportrarna på ståplatsläktarna medan andra tycker de är skräniga, vulgära ja rentav barnsliga. Andra anser dem skapa stämning och uppskattar dem mera än den musik som DJ:n spelar. Andra struntar i allt runtomkring och upplever sport mer analytiskt. Supportrarna på ståplatserna är oftast rätt medvetna om sin stämningsskapande roll och är heller inte rädda att utnyttja sin position med olika typer av manifestationer.
Ur arrangörs- och spelarsynvinkel är dock “mycket ljud” ofta en kvalitativ bedömning på bra stämning, detta trots att det finns uppenbara utmaningar i att kunna verbalisera vad som egentligen utgör en “bra stämning”. Ofta kommenterar publik, arrangörer jag kanske till och med spelare om stämningen har varit speciellt bra och publiken varit exceptionellt aktiv (läs: högljudd). Efter Lejonens förlustmatch mot Tre Kronor i söndags förundrade sig Oskar Osala dock över att det var så tyst i Hartwall-arenan trots att det var över 11 000 åskådare på plats. Han relaterade tystheten till att publiken hade för lite alkohol i blodet. Det bör påpekas att matchen spelades på farsdag och var en familjetillställning. Kommentaren blir förstås ännu mer problematisk ifall den tolkas så att publiken borde ha druckit mera. Alkoholens relation till sport och läktarkultur är onekligen problematisk men åskådarbeteende är också något som inte bara varierar från evenemang till evenemang men också något som har utvecklats genom tiderna.
Just nu håller jag på att läsa Mats Hellspongs (2013) bok Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekler. Det är fascinerande läsning när Hellspong, professor emeritus i etnologi, redogör för hur Stockholmspubliken har tämjts och vant sig vid att gå på idrottsevenemang samt hur åskådarnas beteende har förändrats från 1800-talet fram till dagens mediasamhälle. Jag tänker inte redogöra för bokens huvudpoänger, det får ni läsa i introduktionen till min avhandling eller kolla recensionen här. Eller ännu hellre – läs boken, den är väldigt välskriven, informativ och beskriver 
en fascinerande, förbisedd utveckling.
Jag vill lyfta fram ett roligt pressklipp som Hellspong citerar och som är hämtat ur Dagens Nyheters reportage från en bandymatch mellan Sverige och Finland i samband med de Nordiska Spelen 1909. Här ser man hur det ridderliga beteendet som arrangörerna gärna uppmuntrade kontrasteras mot den allt mer högljudda moderna åskådaren. Att kalla åskådaren för pöbel vore att göra det för lätt för sig men också orättvist mot Hellspong som är väldigt nyanserad i sina tolkningar. Det är framförallt en intressant illustration över hur idrottens bakomliggande ideologier, vilka också formar förväntningar på läktarkulturen, förändras med tiden:
”Dagens täflingar hade varit af angenämare slag för åskådaren, om ej en del, mest yngre element på ett ytterst opassande sätt högljutt visat sitt missnöje med domaren. Säkert är att denne vide ett par tillfällen tilldömde finnarne frislag för offside av svenskarnes höger ytter, men därom äger ingen rätt att yttra sig, allra minst åskådaren. Att gymnasister i ungdomlig ifver kunna öfverskrida det passandes gräns är förklarligt, men desto tråkigare intryck gör det när oljudet kommer från de äldre. Ingenting är mindre sportmannamässigt än att tillropa domaren mer eller mindre goda råd och upplysningar, när man ej har med saken att göra”. Dagens Nyheter 14.2.1909 cit. i Hellspong 2013, s. 53)
Ännu vid denna tid var kollektiva verbala reaktioner (t.ex. hejarklackssång) ett obekant fenomen i Norden. Däremot var individuella verbala reaktioner inte ovanliga trots att man föredrog en gentlemannamässigt inställning hos publiken. Det här exemplet råkar vara riktat mot domaren, men illustrerar ett publikbeteende där man är rätt obekymrad om vad åskådarna runt omkring en kan tänkas ha för åsikt om ens individuella beteende.
Källor:
Hellspong, Mats 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholmia förlag
Kolamo, Sami 2014 ”Tunnekuvista tarinoita.” Tekniikan Waiheita 4/2014, s. 5-22
Musik, sport & allt där emellan 