Author Archives: Kaj Ahlsved

Sommarens konserthöjdpunkt: Kalevauva.fi

Leave a reply

Jag har frilansat som musikkritiker sedan 2008 och torde ha skrivit en god bit över 200 recensioner vid det här laget. Speciellt sommartid är det roligt att frilansa eftersom det är festivalernas högsäsong.

En festival jag ser fram emot är Kaustby folkmusikfestival eftersom man där kan stöta på en massa överraskande musikaliska upplevelser. Sommarens intressantaste och roligaste konsert upplevde jag definitivt där, nämligen duo-projektet Kalevauva.fi. Jag förutspådde då att killarna, som sjunger lyrik hämtad från det finska diskussionsforumet på vauva.fi kommer att få en hel del uppmärksamhet i media vilket de minsann också har fått.

När duon uppträdde i Kaustby torde konserten har varit ett av deras första framträdanden och sedan dess har killarna inte bara laddat upp några videon på YouTube, de har även fixat en hemsida åt projektet.Videon ovan är från konserten i Kaustby den 13.7.2016 men deras YouTube-kanal innehåller även andra guldbitar.

Uppmärksamheten de har fått har ironiskt nog gjort att de även har diskuterats på diskussionsforumet varifrån de  i “Lönnrotsk anda” har hämtat sina sångtexter. Här en sång som vars lyrik handlar om bandet. Diskussionerna har bland annat också gällt upphovsrätten till texterna de har använt, vilket är något som de två musikerna Kimmo Numminen och Aapo Niininen inte har tagit som ett skämt utan försökt utreda.

Konsertrecensioner är i och för sig färskvara men det här projektet var så roligt att uppleva och skriva om att jag publicerar konsertrecensionen i sin helhet här. I motsats till exempelvis Jorma Lover & La Riippa Group- och Anssi Kela-texterna publicerades recensionen inte på ÖT:s webbsidor så ni får hålla till godo med denna textversion av den publicerade texten. Recensionen publicerades i ÖT:s papperstidning den 16.7.2016.

Kalevauva.fi lär ska uppträda på Konstens Natt i Helsingfors den 25.8.2016 på Olohuoneklubi. Missa inte det ifall ni är i närheten!

__

Folksägner i modern tappning

Kaustby folkmusikfestival
Kalevauva.fi
Viinitupas utescen, 13.7.2016

Det som jag tycker mest om med Kaustbyfestivalen är att man där kan stöta på de mest fascinerande och överraskande konsertupplevelser. Kanske något traditionellt och autentiskt, något man inte kände till (t.ex. att man kan spela såg i orkesterformat), moderna omtolkningar eller helt nya infallsvinklar på vardagliga musikaliska fenomen. (Folk)musiker har genom tiderna varit kreativa entreprenörer som tagit intryck men även anpassat sig till sin omvärld.

Vad gäller det nya och spännande hade jag inför festivalonsdagen siktat in mig på Kimmo Numminen och Aapo Niininens trubadurprojekt ”Kalevauva.fi”. Kalevauva.fi går i korthet ut på att de två moderna trubadurerna spelar lyrik från folkmun, i detta fall från vauva.fi:s diskussionsforum på Internet. Diskussionsforum har länge intresserat forskare (speciellt sociologer) men de kan uppenbarligen även fungera som inspiration och grundmaterial för musiker.

På diskussionsforumen finns, enligt trubadurerna själva, dagens kaffebordsdiskussioner och diskussionerna de har tonsatt verkar ha fötts snabbt och utan större självcensur. På vauva.fi:s forum finns diskussionstrådar där man tar upp alla möjliga vardagliga problem och dessa svar dyker också väldigt ofta upp i Google-sökningar. På dylika forum ser man tendenser av nyhjälplöshet men också att man söker råd i väldigt stora existentiella frågor av likasinnade kökspsykologer.

Dessa, det finska nätfolkets tankar och berättelser har duon nu i Lönnrotsk anda och med glimten i ögat samlat in och gett musikalisk beledsagning. Texterna behandlas som ”trad.” dvs. som folkliga texter utan kända upphovsmän och de har inte redigerats eller censurerats nämnvärt.

Sångerna har namngetts efter diskussionstrådens rubrik och de olika inläggen fungerar således som texten som tolkas. För att kunna skapa musik av textflödet underlättar det givetvis att de är två musiker som tar sig an berättelsen i dialogform, den ena sjunger den ursprungliga frågan medan den andra så att säga ”kommenterar”. Mycket fyndigt.

Speciellt de diskussioner som präglas av erkännande berättelser, repeteras diskussionens rubrik som refräng eller omkväde. Allra roligast blir detta i ”Tinder-horror story” där publiken lockas till allsång efter varje berättelse om misslyckade Tinder-dates. Andra tokroliga berättelser behandlar exempelvis en frän diskussion om en snarkande katt och mannen som, i textform, illustrerar hur en sjuans, åttans, nians och tians kvinna ser ut.

Numminen och Niininen är skickliga musiker och texterna sjungs i berättande country & blues-stil helt akustiskt till ackompanjemang av gitarr och banjo. För att exempelvis understryka spänningen i diskussionstråden om ”erkännande som man inte vill att andra ska känna till” modulerar man uppåt och visar samtidigt att ”verkligheten” överträffar fiktionen. I många fall är själva texten så underhållande att den inte behöver mer än några musikaliska understrykningar här och där.

Duon, som i vissa låtar fick förstärkning av Juhani Grönroos, avslutade sitt lite över halvtimmen långa spelning med en mjuk och kärleksfull tonsättning av forumets svar på vad som är meningen med livet.

Man erkände att projektet har eskalerat med fler nya spelningar. Med tanke på den unga och mycket roade publiken skulle det inte förvåna mig om duon får mycket uppmärksamhet i sociala medier framöver.

 

 

De olympiska segrarnas marsch

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 7.8.2016 (papper) och på webben 8.8.2016.

De olympiska segrarnas marsch

En idag ofta citerad artikel inom humaniora är Walter Benjamins essä “The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” (1936). I sin inflytelserika essä diskuterar Benjamin modernitetens konsekvenser för konsten, och med fotografi och film som exempel lyfter han fram hur reproduktioner saknar den ”aura” av autenticitet som original anses ha.

Även om Benjamin inte uttryckligen diskuterade musik har hans idéer använts mycket inom musikvetenskapen. När fonografen gjorde det möjligt att spela in, reproducera och förflytta musik, fick vanliga människor, ”massorna”, tillgång till musik- och konstupplevelser som tidigare endast var möjliga i närvaro av levande musiker. Frigjord från sina exklusiva och restriktiva ritualer blev konsten mera tillgänglig för massorna.

Visserligen hade Benjamin rätt om tillgänglighet; inspelningar – alltså reproduktioner – ökade tillgången på musik men, som forskaren Mark Katz påpekar, är inspelningar inte befriade från ritualer och traditioner: snarare bidrar de till skapandet av nya. Inspelningar sprider inte bara kultur, de kan också skapa till nya uttrycksformer och betydelser avlägsna från originalets ursprungliga sammanhang.

Ett mycket aktuellt exempel är framförandet av ”Björneborgarnas marsch” (kompositör okänd, text J.L. Runeberg) för finländska olympiska guldmedaljörer i YLE:s utsändningar. “Björneborgarnas marsch” har sedan 1918 varit försvarsmaktens honnörsmarsch och hör till presidentens festceremonier. I ett tacktal till Finlands olympiska kommitté och guldmedaljörerna vid OS i Nagano 1998 uttryckte president Martti Ahtisaari sig så här:

“När jag uttalar dessa tackord känner jag mig nästan som er kollega. De som vinner en olympisk guldmedalj tillhör nämligen den skara människor för vilka man spelar ‘Björneborgarnas marsch’. Jag hoppas att allt flera idrottsmän och -kvinnor under de kommande åren kan sälla sig till er skara.”

Intressant nog gjorde Ahtisaari ingen skillnad på att för presidenten framförs den oftast av försvarsmaktens musiker, medan olympiavinnare hedras med en inspelning av marschen i etermedia (utan att kanske själv ens höra den).

Den här traditionen har, enligt tidigare sportredaktören Arto Teronen, troligtvis inletts redan vid OS i London 1948. Idén att ge olympiska segrare ”fosterländsk ära” med “Björneborgarnas marsch” kom från programchef Jussi Koskiluoma och referenten Pekka Tiilikainen. Tiilikainen, som ansågs ha en ”blåvit röst”, är den som antagligen först har yttrat de numera legendariska orden: ”Helsinki, olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”*. Nuförtiden, när YLE finns i stadsdelen Böle, är det också möjligt att omformulera frasen till ”Pasila, olkaa hyvä, Porilaisten marssi”.

Det har alltså skapats en, åtminstone inom YLE, omhuldad medieritual reserverad för finska olympiasegrare. YLE publicerade till och med en artikel om ritualen på sin webbplats efter att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen vunnit guld i Sotji 2014. Guldet i Sotji, det första vinterguldet på 12 år, innebar att både tv-kanalen YLE Fem och radiokanalen YLE Puhe spelade marschen. Marschen blev det första musikstycket som någonsin spelats i pratkanalen YLE Puhe. Senast musikstycket har spelats under sommar-OS var till Satu Mäkelä-Nummelas ära när hon vann guld i skytte vid OS i Peking 2008.

Det återstår att se om finländare når sådana framgångar vid OS i Rio att det finns skäl att spela marschen.

___

Edit 8.8.2016: webblänkar adderade till bloggtexten.

* Eller kort “Helsinki, Porilaisten marssi!”

Europas största sång- och musikfest

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning (papper) 10.7.2016.

Europas största sång- och musikfest

Idag avslutas Europas antagligen största sång- och musikfest. Jag syftar givetvis på fotbolls-EM i Frankrike. I drygt en månads tid har fotbollsfesten pågått och utöver snygga mål, dribblingar och hemska bilder av huliganer, vill jag påstå att det har varit en fest präglad av ljud och musik.

David Guettas och Zara Larssons officiella VM-låt samt olika utdrag anpassad för spelarentrén eller tv-sändningarna har spelats till lust och leda. Riffet ur The White Stripes låt ”Seven Nation Army” har använts som en gemensam musikaliskt egendom och har sjungits av supportrar framförallt i samband med firandet av målen. Nordirländarna kommer knappast att glömma låten ”Will Grigg’s on Fire” medan Italiens rutinerade målvakt Gianluigi Buffon passionerat har sjungit nationalsången i ännu en stor internationell turnering.

Det som många säkert kommer att förknippa EM-2016 med (utöver finalens vinnarlag förstås) är Islands osannolika framgångssaga. Framförallt ritualen där islänningarna, både spelarna och supportrarna, skanderar ”HU” och simultant klappar i händerna och sedan långsamt accelererar motivet efter varje repetition, har gjort intryck på många. Det var onekligen ett imponerande visuellt och auditivt fenomen som ytterligare stärkte den isländska sammanhållningen.

Ritualen har kallats bl.a. ”vulkanen”, ”vikingaklappet” och ”vikingaropet” och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Här har medierna varit rätt bra på att heja på. Något ur-isländskt stridsrop är det självklart inte frågan om. Antagligen har de isländska supportrarna inspirerats av skotska fotbollslaget Motherwells supportrar som har en nästan identisk ritual. Insatta personer inom det isländska fotbollsförbundet har själva smärtfullt avmystifierat ritualen och uppgett ett polskt handbollslag som inspiration. Frankrike kopierade i sin tur ritualen efter segern i semifinalen.

I fallet med islänningarna har ritualen blivit extra fascinerande eftersom de subjektivt regisserade tv-bilderna – eller snarare tv-ljudet – inte alltid har avslöjat de två bastrumsslag som föregått och synkroniserat det kraftfulla ”HU”-ropet. Trumslagaren är den verkliga ceremonimästaren men man har lockats att tro att de isländska fansen med händerna i luften har gemensamt vikingablod och därför bara vet när det är dags att ropa nästa ”HU” tillsammans. Så är det förstås inte. Men det är bra TV och (medie)sporten lever gott på skapandet av dylika narrativ. Zoomar man ut ytterligare och accentuerar bastrumsslagen klingar motivet plötslig som en rytmisk omtolkning av stamp-stamp-klapp:et från Queens ”We Will Rock You”.

För oss som har tittat på tror jag fascinationen kring ”vikingaropet” inte bara är förenat med uppfattningar och mytologiseringar kring isländskhet: det är framförallt kopplat till ritualens fysiska natur. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlade vardag kan man fråga sig om vi inte törstar efter dylika fysiskt ”äkta” fenomen som genomförs ansikte mot ansikte eller sida vid sida med andra, just där och just då.

Ritualer med kollektivt överenskomna rörelser och ljud bidrar dessutom till att man upplevs utgöra en gemensam kropp, inte som många separata individer. Däri ligger en av musikens och ljudskapandets – även körsångens – allra mest grundläggande funktioner, dvs. att förmågan att kunna bidra till en känsla av gemenskap och samhörighet.

Will Grigg’s on Fire

Leave a reply

Man kan ju inte annat än fascineras över fenomenet med sången “Will Grigg’s on Fire”. Om du inte är bekant med sången och dess historia så går den i korthet så här: En Wigan-supporter hyllar det brittiska lagets målspruta Will Grigg genom att skapa en ny sång baserad på gruppen Galas 90-tals dansgolvshit “Freed from Desire” och laddar upp den på nätet. “Chanten” blir omåttligt populär bland Wigan-supportrarna då laget stiger till Englands League One. Kennedy, killen i YouTube-videon, får ett gratis säsongskort för nästa säsong av Wigan som tack för att han har bidragit till den goda stämningen på lagets hemmaarena.

En tid senare spelas låten in av gruppen Blond i samarbete med Wigan och Kennedy under namnet DJ Kenno (namnet är förstås en hommage till chantens upphovsman). Låten släpps på iTunes, klättrar på topplistorna och blir hela Nordirlands gemensamma egendom när laget åker till fotbolls-EM i Frankrike. Pengarna från den nerladdade låten går till välgörande ändamål. Otroligt.

Synd bara att Will Grigg inte fick spela en endaste minut för Nordirland i EM. Man kan ju inte välja spelare baserat på vad fansen sjunger, lär den nordirländske coachen ha sagt.

Några tankar om nationalsången

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 12.6.2016.

Några tankar om nationalsången

Med jämna mellanrum ifrågasätts nationalsångens status. Nu senast har samlingspartiets ungdomsförbund fört fram en motion till partistyrelsen att Finland borde byta nationalsång från Pacius/Runebergs ”Vårt land” till Sibelius/Koskenniemis ”Finlandia”.

I motsats till Finlands vapen och flagga är nationalsången nämligen inte fastställd i lag. Det är en kulturell överenskommelse att ”vi” bland många andra patriotiska finländska sånger använder just ”Vårt land” i betydelsen nationalsång. Om man får tro tidigare kulturminister Suvi Lindéns svar på Sulo Aittoniemis spörsmål 2001, då han var ute i samma ärende som de unga samlingspartisterna, är det just det som gör Vårt lands ställning som nationalsång stark.

Som jag ser det är Vårt lands ställning som nationalsång idag förankrad i att den används och sjungs som nationalsång, dvs. i de kulturellt meningsfulla sammanhang och ceremonier som konstruerar betydelsen ”nationalsång”. Det betyder helt teoretiskt att ifall finländare plötsligt skulle få för sig att börja använda en annan sång finns det inget som hindrar det. Men vilken soppa det skulle bli. Inte har Vårt lands väg till etablerad nationalsång varit spikrak heller, vilket framkommer i historikern Matti Klinges bok ”Suomen sinivalkoiset värit”.

Av alla tvångslagar SSS-regeringen har hotat att driva igenom har jag svårt att tro att en som påtvingar medborgarna att sjunga en ny nationalsång skulle vara ett klokt förslag. Efter att ha läst de unga samlingspartisternas motion får jag dessutom en känsla av att man vill tillrättalägga historien i efterhand då man antyder att svenskspråkige Runeberg och tyskfödde Pacius inte gör ”Vårt land” finländsk nog. Det är en farlig väg att gå och ett problematiskt sätt att hylla Finlands kulturhistoria märkesåret 2017. Det är lätt att hålla med Henrik Othman som på ledarplats i ÖT (31.05) gav en välmotiverad uppmaning att fortsätta sjunga Vårt land.

Genom tiderna har många också haft åsikter om nationalsången vilka bottnat i att dess bruksändamål inom idrotten. Speciellt ishockey-VM används ofta som ett slagträd för att man ska behålla ”Vårt land”. Visst, ”Finlandia” är mer svårsjungen men ofta antyds att ett så fint musikstycke inte ska förstöras av skränande fans i något så banalt som sport. Å andra sidan har Finlandiahymnen med hovsångare Sakari Kuosmanen redan en viss status inom ishockeykulturen.

Urho Kekkonen har i sin tur berättat att friidrottslandskampen Sverige-Finland var så blodigt allvar kring 1930-talet att Vårt lands text ansågs för mjuk för att kunna uppbåda den rätta kampandan. Kekkonen förespråkade en ”krigsmarsch” och lär ha planerat att försöka få ”Björneborgarnas marsch” att klinga på Stockholms stadion.

Vid tiderna för OS i Sarajevo 1984 förespråkade Mauno Koivisto att man för att undvika att underblåsa fanatism helt borde avstå från nationella kännetecken i samband med idrottstävlingar. Det finska folket var inte alls inne på samma linje. Ett liknande förslag hade faktiskt vunnit en omröstning i internationella olympiska kommittén 1968, men med för liten majoriteten för att kunna drivas igenom. En svindlande tanke i samma anda är att ifall hela världen skulle utgöras av ett endaste land så skulle bruket av nationalsånger bli överflödigt.

Eller tänk om Österbotten skulle bli en självständig nation, hur skulle man då enas kring en för ”oss” representativ sång? Och vem skulle vara österbottning nog att få skriva den?

_________________

Webblänkarna är bifogade för denna webbversion av texten.

Övriga källor:

Kokkonen, Jouko. 2003. Kansakunnat kultajahdissa. Urheilu ja nationalismi. Helsingfors: Liikuntatieteellinen seura.

Tuovinen, Petri. 2009. Musik, idrott och Vårt land. I Fredrik Pacius. Musiken som hemland. Red. Seija Lappalainen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet. 162–175.

EURO2016: I was made for lovin’ you (my team)

Leave a reply

Fotbolls-EM närmar sig och de officiella låtarna för de olika landslagen har börjat “trilla in”. Jag har lite dålig koll på låtarna eftersom jag är så upptagen med annat just nu. Jag snavade dock över Frankrikes officiella EM-låt på nätet och lärde mig samtidigt att högt uppsatta fransmän har förargats åt att låten går på engelska. Månne inte språket ändå är det minsta problemet.  Kanske kan man trösta sig med att det kan finnas nån hårdnackad frankofil som tack och lov inte förstår…

Paita, poika och Leksa

Leave a reply

Nåja, nu har ishockey-VM börjat på riktigt här i Finland; kvartsfinalen är avklarad och Vårt land har sjungits som aldrig förr i St. Petersburg.  Men mitt påstående bottnar inte bara i de finländska framgångarna. I Finland har vi en otroligt fascinerande musikkultur kring Lejonen vilken man nu när Lejonen har gått till semifinal kan observera. Jag tänker inte skriva allt för långrandigt om den nu eftersom jag på måndag ska skicka iväg ett svenskspråkigt manuskript där jag förhoppningsvis rätt uttömmande har lyft fram de kulturella processerna kring den musik som används i samband med ishockey-VM i Finland. Men några ord kan jag inte hålla mig från att krafsa ner.

Utöver nationalsånger, vilka används som seger- och offersymboler och knyter samman ishockeyhjältarna med de som tidigare kämpat för landet, skrivs det årligen – ja faktiskt årligen – sedan 2011 ny musik för att användas i anknytning till Lejonen och ishockey-VM. Dessa låtar brukar ofta kallas kampsånger på svenska, vilket inte är en riktigt direkt översättning av det finska ordet ”kisabiisi” (”VM-låt”) eller ”kannatuslaulu” (”Hejarlåt”). Hur som helst är dessa nyskriva låtar inte av lika ceremoniell karaktär som nationalsånger och deras lekfulla karaktär gör att de kan spelas i många sammanhang; i tv, i radio, på krogen, hemma, på festen, på torget – ja överallt där Lejonen är symboliskt närvarande och den nationella gemenskapen ska manifesteras.

Dessa VM-låtar brukar sedan vanligtvis delas i officiella och icke-officiella”låtar. Officiell är ett epitet vilket låten har tillskrivits. Det gör att låten får en högre status (framförallt i media) och antyder att den i med förbundets medgivande (eller via licens) har tillstånd att representera Lejonen. Tidigare var det vanligt att idrottare själva deltog i låtarna men det har idag blivit rätt ovanligt. Dock kan förbundet (alltså Lejonen) genom att använda låten på sina matcher eller genom att medverka i musikvideon ge låten en viss autenticitet.

Årets officiella låt är skriven och framförd av Tuomas Kauhanen och heter Paita kattoon (”Tröjan i taket”). Titeln syftar på den ceremoni man brukar genomföra för att hylla spelarna när karriären är avslutad. Då hängs speltröjorna upp i taket och ingen annan kan (?) efter det använda de spelnumrorna i just det laget . I december 2015 ”frös” man i samband med U20-VM Saku Koivu, Ville Peltonen och Jere Lehtinens (Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan) landslagströjor under en direktsänd ceremoni i Hartwall-arenan. Deras tröjor hissades upp i taket till tonerna av hymndelen ur Sibelius Finlandia.

Tuomas Kauhanens låt är en fortsättning på Suomi-rapens dominans i samband med finsk landslagsishockey. Ännu har låten kanske inte riktigt fått upp farten i Finland, kanske för att Kauhanen för det stora allmänheten är aningen okänd, men låten används flitigt av framförallt tv-kanalen MTV3 som äger rättigheterna till VM-sändningar i Finland. Snuttar ur Paita Kattoon spelas dagligen inför en miljonpublik. Generellt kan man konstatera att eftersom det vanligtvis bara finns en officiell låt är det vanligtvis just den som dominerar i medieflödet. Men epitet officiell är en rätt komplex social konstruktion. Låten är idag (20.5.2016 kl. 09:00) den tionde mest spelade låten på Spotify i Finland.

Kauhanen rappar delvis ur ett spelarperspektiv, dock men en rapartists hybris och självsäkerhet och lyriken är långt från vad dagens mediatränade spelare ens i den mest testosteronstinna och egoboostade situation skulle våga påstå offentligt. Detta gör att hyllandet av spelarna som hjältar efter karriären blir självklar ur ett publikperspektiv men skapar också en logisk kullerbytta ur spelarperspektivet. Spelarna tänker nog mera på att det är flaggan, vår gemensamma symbol, som ska upp i taket. Det är en förutsättning för att spelarna  överhuvudtaget ska kunna få en hjältestatus i Finland. Intressant är också användningen av ordet ”squad” där Kauhanen med raplyrik hänvisar till (lag)gemenskapen. (Tack Inka för tipset!) Spänningen mellan kollektivet och en allt större fokus på individer, samt samhällets individualisering kommer på flera spännande sätt fram i Paita kattoon.

I dagarna har det också släppts en inofficiell låt nämligen bröderna Nico och Riku Kerkolas Poika kotiin (”Pojken [ska] hem” eller ”[Ta] hem pojken”). Poika syftar i detta fall på segerpokalen (”pojken”) som ska hemföras. Men användningen är mångtydig och kan också syfta på hemförlovning efter att ha varit i arméns tjänst. I Väinö Linnas bok Okänd Soldat var ”poika” det ämbar man kokade mäsk i ute vid fronten. Man kan konstatera att ”poika” är en festens symbol i Finland.

Många andra har använt samma symbolik, bl.a. gjorde Runo & The Zatelite Ft. Sunan koulun kuoro en låt som också hette Poika kotiin 2013. Just den gjorde sedan Teflon Brothers till Kendo Anthem, Finlands officiella VM-låt 2014. Andra exempel är – förstås – Pojus Poika saunoo (”Pojken bastar”) men också Klamydias Poika pysyy Suomessa (”Pojken blir kvar i Finland”) skriven 2012 när Finland skulle försvara sitt guld på hemmaplan. Detta är bara exempel på några låtar vilka har inkluderat begreppet “poika”.

 

En tredje kategori av musikstycken som figurerar i samband med VM är de remixar och mashups som cirkulerar framförallt på sociala medier. Dessa ser jag som resultatet av den kreativitet som digitaliseringen har medfört och är en form av deltagarkultur (här bygger jag teoretiskt på t.ex. Lessig 2008). Nu kan egentligen vem som helst göra en egen hyllning till Lejonen och distribuera den på nätet. Unikt är att man ofta bygger på tidigare musikstycken eller mediamaterial, dvs. samplar, remixar och mashar-up och skapar nya kulturella produkter. Speciellt populärt är det att använda referenten som grundmaterial. Vem kommer inte i ihåg t.ex. Finnish Hockey Maifas Taivas Varjele! (2011) vilken är en hyllning till Mikael Granlunds “zorromål” (ilmaveivi). Den fick snabbt en uppföljare i denna mashup där Pasi Nurminen på fyllan gör sin egen ilmaveivi till samma referat. Det har också varit populärt att remixa och skapa videon där folkkära Timo Jutila (kapten VM-95) pratar om exempelvis grillning.

I år har Nykarlebys stolthet Leo ”Leksa” Komarov fått sin egen hyllning vilken är en mashup och omarbetning av DVBBS & Borgeous låt Tsunami. Den låten har i sitt original också spelats rätt flitigt i Jubileini-arenan i St. Petersburg. Men Komarov är inte den första som har hyllats med denna låt. Denna korta hyllning bygger i sin tur på den låt som gjordes till Pekka Saravos ära när han avslutade sin karriär genom att vinna guld med sitt Tappara. Den här kreativiteten vill jag dock påstå att inte är något som bara är resultatet av digitaliseringen och den demokratisering den har medfört. I sportsammanhang har den sin bakgrund i hur exempelvis hejarklackar sedan länge har gjort nya sånger baserat på populära, bekanta melodier.

 

För den kulturintresserade som läser finska rekommenderar jag givetvis boken Kiekkokansa (Heiskanen & Salmi 2015) som är en djupdykning i den finländska ishockeykulturen på landslagsnivå.

 

 

Nu grillar vi!

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.5.2016

Snart är det dags för ett vårtecken säkrare än blåsippor, nämligen herrarnas ishockey-VM. Det är nu som grillarna plockas fram och finländare stärker sig med maltdrycker samtidigt som den finska ishockeysäsongen kulminerar. De lokala ishockeyidentiteter som odlats under vintern kompletteras nu med en nationell. Glöm Tappara, HIFK eller Sport, nu skapas ett nytt ”vi” som ska gå ut i ett symboliskt krig mot andra ishockeynationer. Sällan upplevs nationen så hel och homogen som i samband med stora evenemang.

Det här med nationell identitet är komplicerat, men vi förväntas alla ha en nationalitet med tillhörande identitet. Och det börjar tidigt. För någon vecka sedan när jag körde min treåring till dagis utbrast hon plötslig i baksätet: ”Titta, Finlands flagga! Vi är i Finland”. Det som dottern, som knappt minns sitt efternamn, gjorde mig uppmärksam på är det som socialpsykologen Michael Billig kallar för ”banal” (vardaglig) nationalism. Via exempelvis dylika vardagliga flaggningar av nationen (utanför den lokala bensinstationen) medvetandegörs vi om nationen, denna föreställda gemenskaps existens.

Vårt herrishockeylandslag ”Lejonen” representerar denna gemenskap och laget tillskrivs ny musik så gott som årligen. Denna repertoar väcks till liv varje vår. Så kallade VM-låtar (”MM-kisabiisi”) skrivs framförallt för den del av publiken som inte är på plats i arenan och blir ett sätt för Lejonen och nationen att ”flaggas” i vardagliga sammanhang. Dessa populära musikstycken penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än t.ex. nationalsånger vars användning vanligtvis präglas av en högtidlig ritual. VM-låtarnas funktion är mera flexibel och de kan hojlas från vilken bilstereo som helst.

Vilken låt associerar du med Lejonen? Vanliga svar är t.ex. A-tyyppis ”Ihanaa, Leijonat, ihanaa”, Finnish Hockey Mafias ”Taivas Varjele!”, ”Den glider in”, ”Sankarit” och fjolårets låt ”Kipinän Hetki” av Robin & Elastinen. Eller Tom Jones ”If I only knew” och Teräsbetonis ”Taivas lyö tulta” vilka gjorts populära via målkavalkaderna i TV. Idag kan egentligen vem som helst skapa en egen låt till Lejonen och distribuera den på nätet.

Speciellt populärt har det varit att använda referenten som ett musikelement i VM-låtarna. Referenter är känslotolkare som tilltalar en för honom osynlig gemenskap. Rösterna och känslorna upplevs dock kollektivt ute i stugorna och det är därför förståeligt att exempelvis Antero Mertarantas folkliga referentstil har gjort intryck på musikskapare.

En annan strategi för att skapa samhörighet är att knyta samman ishockeyhjälten med de som tidigare hedersamt satt sin kropp på spel för landet. Detta görs ju också med nationell symbolik och nationalsången. I den musik som skrivs för ishockeykarnevalen har dock nationalsångernas nationalromantiska naturskildringar karnevaliserats och ersatts med t.ex. vardagliga hänvisningar till inte bara veteraner och Okänd soldat men också bastubad, korvgrillning och alkoholkonsumtion. Alltså vanligt förekommande uppfattning av ”oss” och ”vår” kultur.

Personligen skulle jag önska att man i ishockeykulturen och media skulle tona ner denna maskulina (krigs)retorik, även om det av historiska skäl är förståeligt att den är närvarande i diskursen kring finländskhet. Men, om man ska se det från den ljusa sidan; hur vulgärt det än är att ens på ett metaforiskt plan jämföra ishockey med krig, får vi vara glada över att det är det närmaste ett slagfält de flesta i den här generationen av finländare kommer.

______________________

 

Edit: 5.5.2016 för denna webbpublicering:

Den som inte är bekanta med krigssymboliken kan lyssna in exempelvis dessa låtar. Notera de fyra stridsropen som inleder Karelia Divisions låt ”Suomi!” [00:14]. Efter att mansrösterna har skrikit sig samman med fyra stridsrop mot en fond av distorterade elgitarrer, dramatiska bastrumsslag, går man i gemensamt rop till anfall. Stridsropet för tankarna till krigsfilmer och från slagfältet tas lyssnaren obemärkt in till ishallen. Med första versens inledande ord ”hallen jublar, stämningen är i taket” planteras kriget slutligen i ishallen där det ”regnar tacklingar och skott”.

 

 

 

 

 

 

 

En kulturell betraktelse från Gran Canaria

Leave a reply 
Krönika publicerad i Österbottens Tidning (bakom betalvägg) 20.3.2016

För några veckor sedan reste jag för första gången i mitt liv på en så kallad solsemester. Vi valde ett säkert och billigt kort för en barnfamilj, nämligen Maspalomas på ön Gran Canaria. Där finns sol och swimmingpool, vilket gott räcker för en treåring och vinterbleka, småstressade föräldrar. Det var skönt att resa utan jobbdator i bagaget. Bara några böcker kring temat identitet kom med. Dessa tänkte jag passa på att läsa på nytt i solstolen. Jag kan inte påstå att jag skulle ha rest mycket, kanske trivs jag lite för bra på sommarstugan i Larsmo. Ändå är jag av den åsikten att det är berikande att resa eftersom det vidgar vyerna och genom att bekanta sig med andra kulturer förstår man också sin egen lite bättre.

Nå, den som turistat på någon av de exploaterade Kanarieöarna vet att dit åker man inte för att uppleva någon ”autentisk” kultur. Man reser dit för ett för oss finländare icke-förunnat klimat. Det som är intressant med området kring Maspalomas och legendariska Playa del Inglés (”Engelsmännens strand”) är hur man där, om man vill, i princip kan leva ett finländskt liv men i ett varmt klimat. Även till exempel tyska, svenska, norska och brittiska små samhällen möter en när man strosar mellan hotellen, restaurangerna och butikerna. Svenskar kan köpa snus utan problem, finländare dagens Ilta-Sanomat och affischer avslöjade att några veckor innan oss verkar bl.a. Matti Nykänen, Frederik, Tauski och Olli Lindholm haft spelningar i Playa del Inglés. Fascinerande.

När jag om kvällarna slog mig ner i vår ”apartamento” kunde jag inte låta bli att reflektera över hur orättvist fördelade världens resurser är. Samtidigt kom Stuart Halls berömda citat om ”the West and the Rest” till liv. På tv-kanalen CNN visades nyhetsbilder av agiteraren Donald Trump som vill bygga murar, både fysiska och mentala, med sitt hatprat och hot om våld mot i princip alla minoriteter. Även bilder av flyktingmassor strandade i omänskliga förhållanden på gränsen till Europa rullades upp. När jag gick in på sociala medier och tog del av det subjektiva flödet från hemmafronten varvades bilder på Rajat kiinni-affischer vid riksåttan med bilder av ”fistbumpande” ministrar samt bekymrat utbildningsfolk. En viss känsla av hjälplöshet smög sig onekligen på.

Det vi behöver är inte fler murar, varken fysiska eller mentala, utan möten med människor. Om vi stänger in oss bidrar vi bara till att förstärka stereotypa bilder av ”de andra”, vilka man tar till sig utan att ifrågasätta. Detta eftersom man inte vill, förmår eller ges möjlighet att vända på perspektivet och göra en mental resa utanför murarna. Det finns starka mörka krafter som vill misstänkliggöra medmänniskor och som påstår att vi inte har råd att hjälpa, att vårt samhällsbygge skakas i grunden av invandring, samt att främmande element är skadligt för den finländska kulturen. Sedda från Kanarieöarna, vilka är närmare Afrika än fastlands-EU, kändes dessa argument bisarra.

Ur ett gräsrotsperspektiv känns det ibland tröstlöst att bemöta dessa fördomsfulla krafter. I mitt tycke kan de bäst motverkas genom kulturella möten och utbildning. Som motpol till alla nerslående mediebilder kan jag därför inte låta bli att lyfta fram de projekt kring kulturell mångfald (se ÖT. 16.3.2016) som nu är på gång i Jakobstadsnejden. Må de förhindra att nya murar reses, samt att de som redan finns sakta men säkert vittrar sönder.