Category Archives: kolumner

Om att gräva där man står

1 Reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.2.2015

Om att gräva där man står

När man blir lite äldre brukar man får ett behov av att förstå myllan man hittar under sina fötter. Inte helt omedveten om fenomenet Karpdammen-Karppilampi, som Jeanette Östman presenterade i sin kolumn förra veckan (1.2), tänker jag mig en prunkande idyll. Lite unket stillastående vatten. Fiskarna simmar runt, runt, ”sidu morjens-ar” åt varandra år efter år. Kanske kastas någon burk i vattnet, ytan krusas tillfälligt men fiskarna simmar lugnt vidare.

När jag sökte lägenhet i Jakobstad en gång lät förmedlaren mig förstå att lägenheten var på ”den bättre sidan av järnvägen”. Öh, järnvägen, undrade jag, den är ju många kilometer bort!? Jag, med rötterna i London-stan ett stenkast från Lagmans skola och TT-hallen, två språkliga landmärken i staden, hade uppenbarligen växt upp på ”fel sida av stan”. TT-hallen hade jag aldrig något ärende till, men det var heller inte något jag reflekterade över. Under tonåren hade jag nog blivit medveten om att jag med blott min svenskspråkiga existens kunde upplevas som privilegierad. Ibland till och med arrogant. Vem skulle ha trott det när vi tände på våra mattabomber där på olika sidor av Lagmans fotbollplan, på fel sida av järnvägen.

Trots att jag gick miste om den kulturella smältdegeln Dragsvik, som för många unga män är den första riktiga kontakten med Ankdammen, blev jag under mina många studietider medveten om att det finns finlandssvenskar som inte har sett Bullens brevfilmer eller vet vem Magnus Uggla är. Samtidigt fick jag lära mig att Eppu Normaali inte är en person och att Kirka är någon vars musik man borde känna till. Samtidigt väcktes en irritation över hur Pulttibois och Uuno Turhapuro i kontrast till Solstollarna och Varuhuset bidragit till stereotypa bilder som man lätt tar till sig utan att ifrågasätta. Det glassiga Sverige och nätipaito-Finland.

I Karpdammarna är det inte så lätt att se de betydligt större haven samt vattendragen som förenar dem, än mindre de osynliga dammar som hindrar vattnet från att förnyas. Man fnyser lätt åt sådant man inte har gett en ärlig chans, fått eller förstått att uppleva. Jag tackar också musiklivet som möjliggör möten över alla möjliga gränser i Jeppis. Och hoppas att Campus Allegro verkligen skulle blir ett nytt fräscht vardagsrum och vattenhål i staden. Hur många nya sånger lärde jag mig inte på den där finskspråkiga julkonserten för nån månad sen? Upptäckarglädjen gjorde mig samtidigt lite skamsen. Är jag arrogant trots allt? Eller bara lite för trygg i det svenska. Jag gräver vidare.

Om det är någon i nejden som har lyckats nå över språk-, klass- och kommungränser är det 50-årsjubilaren, fotbollsföreningen Jaro. Både vad gäller utövare och publik, borgare som arbetare, finsk- som svenskspråkig. Inte långt tillbaka i tiden hade alla dessa grupperingar egna lag, samlingsplatser men också musikformer. Hejarklacken skanderar på två språk, sångerna som skrivits för laget är på finska, svenska och engelska. Och samtidigt finns det något som är så tidstypiskt svensk-österbottniskt som Stormwings Jeppis Dynamite. Du vet låten man spelar när Jaro gör mål. Så lokal, men ändå med en så stark vilja att vara internationell. Lokal och global samtidigt. Centralplan sommartid, då är karpdammen som vackrast.

Tillgänglighetens förgänglighet

Leave a reply 
Kolumn publicerad i ÖT 28.9.2014

Tillgänglighetens förgänglighet

I början av sommaren skrev jag en kolumn om ett för mig mycket kärt ljud, nämligen ljudet från familjens aktersnurra, den 3,9 hästar starka Volvo Penta som både fysiskt och emotionellt för mig till barndomens fiskeidyller. Folk verkar faktiskt ha läst texten. Därför kan jag meddela att i år var det fem före att snurran inte hade startat. Det hade varit mycket tråkigt, då hade ett för mig kärt sommarljud gått ur tiden. Kanske kunde jag spela in ljudet så att jag på min ålders höst kan återkomma till det? Nä, att spela in ett ljud betyder att man flyttar det från en annan tid och till en annan plats. Min Volvo Penta ska upplevas där och då.

Det här med skillnaden mellan ”live” och inspelat är något som jag har funderat en hel del på sistone, speciellt eftersom jag förra veckan deltog i ett seminarium med Mark Katz som bl.a. har forskat i hur inspelningsteknik har påverka musikproduktionen och vice versa. Efter standardisering av notationen och uppfinnandet av tryckkonsten (som möjliggjorde försäljning av noter) finns det väl inget som har påverkat musiklivet så mycket som möjligheten att spela in ljud. Det som har hänt efter att Edison uppfann fonografen 1877, har egentligen bara handlat om att förbättrat alla delar av den tekniska processen. Principen är fortfarande den samma; så fort ljud och musik spelas in blir den ett ting som kan lagras, distribueras och kanske säljas. (Min Volvo Penta-inspelning skulle ha på sin höjd ha nostalgiskt värde för mig och på inget sätt ersätta upplevelsen av ljudet i sitt ursprungliga sammanhang.)

I dag pratar man mycket om tillgänglighet. Med några knapptryckningar kan man lyssna till exempelvis hela Beethovens symfoniproduktion. Hur svårt var inte en sådan sak innan inspelningar fanns? Tänk det, och idag tar vi detta för givet. Vartefter tekniken utvecklades blev det möjligt att i studio manipulera ljud och skapa ljudvärldar som inte kunde återskapas live och som i princip aldrig har existerat på andra ställen än utanför mixerbordet i studion. Ljudet från själva mediet (så kallat surface sound) exempelvis knastret från LP eller svajet från C-kassettens tonhuvud har sedan övergången till digitalteknik också försvunnit. Eller rättare sagt har det eliminerats så till den grad att vi kanske inte upplever något fysisk produkt alls. När vi lyssnar på strömmad musik (exempelvis Spotify) ligger den fysiska ”kopian” av musikstycket på en server någonstans. Musiken strömmar som vatten ur kran. Den fysiska kopplingen till musiken kommer garanterat att se helt annorlunda ut för den generation som växer upp med musiken som inte är ett ting som kan ägas.

Musiken spelats in ”någonstans”, har en ljudbild som sällan kan återskapas, distribueras och konsumeras ”via molnet”. Kanske kan man konstatera att musik är mindre fysisk än någonsin? Kanske är det därför YouTube som gör musiken till en visuell upplevelse är så populär? Kanske är det därför som musiken i sig, själva ljudnivån, dynamiken (jmf. ”loudness war”) också under åren har ökat och fokuset allt mera har sjunkit mot det så fysiska basregistret. Då berör musiken oss trots att vi inte kan röra vid den.

Tidigare var musik knutna till fysiska medium som man kunde beröra, känna och uppleva med fler sinnen i lyssningssituationen. Kanske gjorde man egna kassettomslag eller som jag, antecknade inköpsdatumet. Man kunde läsa skivtexter, känna doften av vinylet – ja omge sig med sin musik på ett sätt som den strömmade musiken inte kan. Ännu. Kanske är det tillgänglighetens baksida.

Nightwish, nej tack

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 30.8.2014

Nightwish, nej tack.

Det är bara att konstatera, det är höst. Säkra hösttecken är att teatrar och orkestrar presenterar sina program för säsongen. Ett annat säkert hösttecken är att de flesta inomhussporterna, exempelvis ishockey, innebandy, volleyboll och korgboll börjar göra sig redo för sina respektive säsonger. Nej, ta det lugnt, du har inte bläddrat fel, det här är nog kultursidan. Kultur är det som människor gör, alltså inte bara ”kultthuur”.

Samtidigt som tränare och spelare gör sig redo för säsongen brukar den berömde ”nån” sent om sider börja fundera på vilken musik som ska spelas på matcherna. Ska vi ha nåt nytt eller kör vi med samma vanliga? Många anser att det ska spelas rockmusik på ishockey. Varför då? Jo, därför att man ”alltid” har gjort det. Det (melodiska) rocken har nästan funnit en fristad i ishallarna. Orsakerna är givetvis många men framförallt gick den tekniska utvecklingen hand i hand med ishockeyns. Rocken blev också stor och mainstream samtidigt som hockeyn växte till sig.

När man sen ska börja fundera på arrangemanget kring själva matchen tar man ofta det som är populärt just nu eller det man själv har hört någon gång tidigare på någon match. Det betyder att det ofta är samma musikstycken som är i omlopp. Usch så tråkigt. Samma AVICII, Metallica och Nickelback överallt. Idag är sport liksom teater, bio och konserter en del av underhållningsindustrin och konkurrensen om publiken är hård. När alla vill vara brand som smakar, doftar och känns, varför skulle man då vilja klinga som alla andra? Ärligt talat skulle jag inte orka höra Nightwish på en enda idrottsarena fler gånger. Jo, Crimson Tide är episk och har live-publikljud och allt det där, men den skvallrar samtidigt om att nån i organisationen håller koll på ishockey, kanske rentav har studerat i Åbo och där gått på TPS-matcher. Fantasilöst, jo, kanske lite grann, men man tager vad man hafver.

Man må tycka vad man vill om kampsånger men varje seriöst sportlag brukar anses ska ha en egen sådan. Kvalitén på de inspelade sångerna ifrågasätts ofta men det är inte hur sången/låten klingar i bilen som är poängen. Den ska funka på idrottsarenan och andra ställen där den kan blir en känslomässig tangeringspunkt mellan fansen och laget. De flesta kampsånger har skrivits spontant, av kärlek till laget eller som beställningsverk av lokala musiker. Kampsångerna kan därför säga något om platsen varifrån laget kommer och dess identitet. Stormwing skrev i mitten av 1990-talet Jeppis Dynamite för FF Jaro. Vilken självklar kombination egentligen, Stormwing och Jaro, båda framvuxna ur den kulturella smältdegeln, det Lill-Stockholm, som brukar kallas Jakobstadsnejden. I Karleby var man betydligt tidigare ute när KPV redan mästerskapsåret 1969 fick sin KPV-humppa komponerad av dragspelaren Unto Jutila från Kalajoki. I humppan, som har spelats sedan dess på KPV:s matcher, finns även den legendariska Fiskhallsplanen förevigad i texten. Så, hur låter ditt lag den här säsongen? Om det inte låter alls, kanske det är dags för någon föreningsaktiv att ringa någon potentiell låtskrivare. Det råder ingen brist på dem här i våra trakter även om det nog är lättare att hitta en musikintresserad sportare än en sportintresserad musiker.

Från samba till stridsrop

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.6.2014

Från samba till stridsrop

Det finns väl ingen som har kunnat missa att det pågår ett fotboll-VM för tillfället. Inför VM hördes kritiska röster från Brasilien, men som vanligt tystnar de nästan fullständig när ”festen” har kommit igång. Ingen vill ge medialt utrymme åt festdödare, t.o.m. bitmärkens ekonomiska konsekvenser verkar relevantare att spekulera i. Pitbulls officiella VM-låt med textraden ”we invite the whole world to play” klingar onekligen lite ironiskt. Och vem är ”vi” riktigt? Det heter ju att man ska ge bröd och skådespel åt folket, men bröd (inklusive skolor och hälsovård) finns onekligen lägre ner i behovshierarkin. Enligt de som kan sin Marx distraherar skådespel folket från de verkliga problemen och i förlängningen motarbetar folkets revolution. Men sport och politik hör ju inte ihop…

De som har följt Brasiliens matcher har väl knappast kunnat missa med vilket intensitet brassarna a cappella sjunger andra versen av nationalsången. Med sällan skådad intensitet och frenesi sammanfattas nationens känslor och förvandlas till ett kollektivt stridsrop. Denna nationalsångsritual befästes vid fjolårets Confederations Cup och är inte den vördsamma reflektion vi är vana med på våra breddgrader. Det är en kraftfull kollektiv uppvisning som balanserar på gränsen till skådespel, vilket tv-kamerorna givetvis älskar. Allt för ”artistiska” tolkningar av nationalsången har under vissa skeden av Brasiliens historia faktiskt varit förbjudna.

I internationella sportsammanhang har nationalsånger en viktig symbolfunktion; de är ländernas klingande symboler i vilken nationens identitet sammanfattas musikaliskt. Man kan hoppas att den egna nationalsången också är det sista som hörs, och att vi som Räikkönen en gång formulerade det, får hör ”ordentlig musik”. I det sammanhanget blir nationalsången en segerns symbol. Björneborgarnas marsch har också varit en sådan symbol, exempelvis i YLE:s sändningar från OS har en vunnen guldmedalj kungjorts med ”Pasila (tidigare Helsinki) olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”.

I nationella sammanhang däremot ersätts nationalsångerna med de lokala lagens egna sånger. Sällan spelas dock det gästande lags sånger, däremot kanske de sjungs av tillresta supportrar. I nationella finaler (speciellt i ishockey) sjungs däremot nationalsången för att understryka högtidligheten och matchens betydelse nationellt. Framförandet av nationalsången i ishockey är ett kulturellt lån från NHL. Den nordamerikanska traditionen, ofta med beledsagning av en känd ”försångare”, härstammar från krigstiden då man ville stärka samhörigheten samt visa sitt stöd för trupperna. Detta har sedan utvecklats till ett skådespel i sig.

Det återstår att se om vi någon gång kommer att få höra den finländska nationalsången i herrarnas fotbolls-VM eller EM och med vilken intensitet den då framförs.

I ljudet av en Volvo Penta

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.6.2014

I ljudet av en Volvo Penta

Många anser att det samhälle vi idag lever i är för visuell konsumtion. Hur det klingar förbises. Inom ljudlandskapsforskningen vill man framförallt väcka diskussioner kring ljudlandskap på olika nivåer; det individuella, närmiljön samt på en samhällelig nivå. Tyvärr faller man allt för ofta in ett nästan teknofobiskt synsätt där det urbana är något negativt emedan tanken om den rurala naturidyllen får kraft ur en till synes eftersträvansvärd idealism. Faktum är dock att tystnad ofta är något som aktivt måste uppsökas.

Så här i den blomstertid finns det två icke-naturljud som jag tycker om att filosofera över och som exemplifierar hur kontextbunden vår upplevelse av ljud är. Det ena är gräsklipparljudet. Hur irriterande kan väl inte ljudet av när grannen startar klipparen vara ibland? Nej, det är inte fel på mina grannar, inte heller deras gräsklippare eller den tid man klipper gräset på. Det är den information och berättelse som ljudet förmedlar till mig. I början av våren är ljudet av en tidig gräsklippare ett efterlängtat ljud som likt flyttfåglarna förkunnar att sommaren är i antågande. Äntligen, snart får vi klippa gräset. Yes!

Ett par veckor senare är tolkningen helt annorlunda. Då tillkännager ljudet ofta att gräset är tillräckligt torrt* för att kunna klippas: – Hördu, klipp gräset innan det behövs en lie. När jag väl har fått igång plåtskrället förkortar motorljudet (med eller utan hörselskydd) effektivt min och andras akustiska horisont då ljudet av gräsklippandet sprider sig över grannskapet. Uppslukad av fyrtaktsljudet går jag in i min egen värld samtidigt som jag drömmer om en soldriven piga, alternativt ett får.

Likt stor del av det finska folket söker även jag mig ut i naturen i jakt på idyllen. Min idyll innefattar en spegelblank Larsmosjö, en båt, ett kastspö och hungriga fiskar. Vår båt är ingen muskelbåt. Nej, långt ifrån. Den 3,9 hästar starka Volvo Penta-utombordaren som pryder glasfiberbåten har mera somrar än jag på nacken. Ingen koppling, ingen back. Den går framåt. År efter år. Och världens vackraste ljud har den. Många upplever ljudet säkert inte just som jag, det är ju ingen harmoniskt puttrande inombordare. Men sommar efter sommar omsluts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcks till liv. Att själva ljudet taget ur sin kontext upplevs som fult, irriterande eller lika oestetiskt som gräsklipparljudet, spelar ingen roll. Där och då är det världens bästa ljud som inte bara transporterar mig ut till fiskeplatsen men också till barndomens idyller.

Svirret från fiskelinan, ploppet från när draget bryter vattenytan och ylet från bromsen som tillkännager ett kraftfullt napp vill jag däremot inte att ska överröstas av annat än fiskekompisens eller naturens ljud. Så pass idealist är jag.

 

*Edit 4.6.2014. Som en vän till mig påpekade är antalet klingande gräsklippare ofta också stort alldels innan det ska börjar regna.

Den vitryska glansbilden

Leave a reply 
Kolumn publicerad i Österbottens Tidning den 16.5.2014

Årets ishockey-VM Minsk har på förhand varit utsatt för kritik från fler olika håll. Som deltagare i ett forskningsprojekt kring ishockeykultur hade jag möjlighet att tillbringa fyra dagar på VM.

VM-starten fredagen den 9.5 var tajmad till ”Segerns dag” då Sovjets seger över fascisterna firas. En genialisk PR-kupp för hockeytokiga Lukashenko. Massor med ryssar hade kommit till ”Hjältarnas stad” för att fira förlängd helg. Efter att ha imponerats av fyrverkerier och karnevalsstämning hoppades jag att resten av helgen få se det riktiga Vitryssland. Men det riktiga Vitryssland visade sig aldrig.

Minsk med nästan 2 miljoner invånare gav en bild av att vara säkrare än många andra ställen i världen. Någon misär existerade inte. Den liksom arbetslösheten hade effektivt städats bort och gömts undan. Många platser var skrämmande folktomma och offentliga platser var så välpolerade att det ibland kändes som Truman Show. De många byggplatserna illustrerade ekonomisk kraft. De enorma sovjettida höghusen nära VM-området var nymålade och fina. Gropar i vägarna? Knappast.

Området kring Minsk-Arena var hårt bevakat trots att man aldrig egentligen såg vapen. Ingångarna till VM-området och själva ishallen dokumenterades väl med övervakningskameror, vilket stod i kontrast till de slarviga kroppsvisiteringar och väskkontroller som genomfördes. Den ambivalenta inställningen till säkerhetskontrollerna gjorde mig inte säkrare på vår säkerhet (se HBL 12.5). Kontrollerna var inte för publikens eller spelarnas säkerhets skull. Kamerorna fanns där för landets säkerhet. Arrangemanget skvallrade om en illusion som kan vackla, bryta samman och det som finns bakom fasaden visar sitt rätta ansikte. Osäkerheten om vad som egentligen finns bakom gjorde mig bekymrad trots att det inte fanns något synlig hotbild.

För en så enkel sak som tillgång till trådlöst internet i ishallen tvingades jag inför matchen mot Ryssland inte bara att visa upp min biljett men också att skriftligt uppge mitt namn. Bakom den mörkt tonade rutan som effektiv förhindrade mänsklig kontakt debatterade människor intensivt och mitt namn antecknades på en sittplatskarta över ishallen. Obehagligt. Vad skulle man med den informationen till? Vem vet, kanske jag iklädd blåvit Suomi-mössa och halsduk uppfattades som en fara för samhället. Det dåliga arrangemanget, eller kanske vi ska kallad det vid dess rätta namn, nämligen det ansiktslösa maktutövandet vid biljettluckorna var en av de få saker som orsakade irritation bland supportrarna. Samhörigheten bland supportrarna var utöver det alldeles fantastisk och förlusterna mot Lettland och Ryssland sved garanterat mer för TV-tittarna.

Man har försvarat VM i Vitryssland med att det kan väcka diskussioner kring exempelvis människorättsfrågor. För mig har Vitryssland visat upp en bild av att man inte behöver någon sådan diskussion. Det finns ju inga problem. Kvar blir en möjlighet för Lukashenko att visa sin makt och en möjlighet för utländska besökare att med VM-biljett som visum få en möjlighet att bekanta sig med glansbilden. Redan i speglingen av de välpolerade, ammoniakluktande golven vid Minsk International Airport borde man förstå att uppskatta den egna friheten.

Var finns det riktiga Vitryssland? Var är de frånvarande människor som bryter mot den hårt reglerade normen, illusionen. Hur ser samhället ut när turisterna åker hem? Som ishockeyturist blir man både en del av samt orsaken till illusionskonstruktionen. Jag vill inte bidra till att svaga, utsatta människor får det ännu sämre. Därför känns VM i Ryssland år 2016 redan nu som en mycket motbjudande tanke.

Är det någon som lyssnar?

Leave a reply 
Kolumn i Österbottens Tidning 26.4.2014

Är det någon som lyssnar?

En sak jag har funderat mycket på den senaste tiden är ”lyssnaren”, dvs. hur vi lyssnar i olika situationer. Orsaken till att jag om och om igen verkar återkomma till detta bottnar i min egen nyfikenhet för hur vi som lyssnare påverkas av situationen i vilket lyssnandet tar plats.

För en tid sedan intervjuade jag en före detta professionell idrottsman, nuvarande marknadsföringschef för ett lag i Helsingfors. Lagets publik består, enligt undersökningar, rätt långt att SFP:are, Samlingspartister samt unga svenska och finskspråkiga. På deras matcher framhävs ofta en amerikansk låt med stark sydstats- och arbetarklassbakgrund. Hur sitter detta ihop med målgruppen och kontexten undrade jag. – ”Du ska inte lyssna SÅ noggrant”, var svaret jag fick. Sen skattade vi båda lite grann åt problematiken. Visst hade han väl rätt, jag borde borthöra vissa element och acceptera den berättelse som kommuniceras till mig. Speciellt tydligt blir detta i filmer där vi serveras både en visuell och auditiv illusion. Men ibland överensstämmer inte det som avsetts med lyssnarens berättelse.

Musikforskaren Ola Stockfelt anser att vi inte hör ljud. Ljud är svängningar och frekvenser men det är inte dessa vi hör. Vi hör betydelser och berättelser vilka varierar beroende på vår relation till det vi lyssnar på. Därför borthör vi ofta irrelevanta ljud men hör sånt som bryter mot det vardagliga. Den blomstertids vara eller icke vara i skolan har varit mycket på tapeten, igen. Vår egen position påverkar vad vi hör in i ljuden, musiken. Sjungandet av Den blomstertid berättar en historia för den som vill/kan höra den. När många människor delar berättelsen skapas och formas det som vi kallar traditioner. I Storbritannien sjunger man Bliv kvar hos mig (Abide with me) innan FA-cupfinalen i fotboll, något man har gjort sen 1927. Vilken kraft finns det inte i dessa kollektiva berättelser.

Med inspelad musik är det lite mera problematiskt eftersom vi som lyssnare måste acceptera att nu lyssnar vi på en inspelning som är lösryckt från den kontext i vilken den har producerats. Samtidigt förutsätts det att vi allt som oftast inte ska lyssna så noggrant. Om ett avsett ljud når avsedd lyssnare och den berättelse som den som skapar ljuden avser liknar den berättelse som lyssnare skapar, har kommunikationen fungerat, skriver Stockfelt. Så hur noggrant ska man lyssna när skoleleven gör dansnummer till tonerna av Blow My Whistle eller Timber. Visst kalla mig moralfarbror men tolkningsmöjligheterna finns där och kontexten problematiserar onekligen vad som kommuniceras.

När lyssnar vi? Hur lyssnar vi? Och varför lyssnar vi annorlunda på olika platser (jmf. Torsdagsjazzen med Schaumansalen)? Våra berättelse som lyssnare skiljer ofta från varandra och det är just därför lyssnandet är så intressant.

Bli den första att gilla det här!

Leave a reply 
[Kolumn publicerad i ÖT 29.3.2014]

 Bli den första att gilla det här!

Allt lyssnande innehåller en analys i någon form, den kan vara medveten eller mera omedveten, men den finns alltid där i någon form. När det kommer till det som man brukar kalla kritik, det som leder fram till en recension av något, ja då pratar vi vanligtvis om en helt annan typ av medvetenhet. Om man klagar på att symfonier är för långa eller att det saknas avancerade harmoniska progressioner i blues, ja då saknar man en viss medvetenhet och kompetens för att trovärdigt kunna resonera kring musiken offentligt. Det blir ofta ett raljerande som inte gagnar nån. Om det inte är skickligt skriven satir, förstås. Men alla får och ska bilda sig en uppfattning om något utan att själv var skolad i ämnet. Själv spekulerar jag vitt och brett i FF Jaros förehavanden utan att jag själv nånsin har spelat en officiell match. Av förståeliga skäl (visst?) gör jag det inte på denna tidnings sportsida.

Utmaningen är att kunna sålla och sovra bland rösterna, vilket också Sven-Erik Klinkmann skrev i en väldigt intressant kolumn i VBL om aggregerad kritik för en tid sedan. Tillgång till fler offentliga rum anses ha gett samhället fler röster. Men har det verkligen det eller lyssnar vi bara på de mest högljudda, snabba och rappa kommentarerna som vet hur man tar sig igenom bruset? Follow the money säger sura jag (och tänker på Mia Skäringer). Var finns långsamheten och eftertanken? Det är underhållande att följa med stora evenemang simultant på t.ex. Twitter men sällan säger kommentarerna på några fjuttiga tecken något som helst om vad som har färgat omdömet. Det är upp till läsaren att lägga ihop 1 och 1.

Det finns också utmaningar när ”kritiken” blir personlig och man själv ska fungera som aggregator, dvs. själv sammanställa ett omdöme utgående från hur många gilla-markeringar eller nerladdningar något har fått. Idén med aggregerad kritik går ut på att webbsidor erbjuder numerisk bedömning på hur bra något är så att vi ska slippa göra tankearbetet själv. Hur många ska skriva något på Fb för att du ska tro på det eller för att det ska väcka en viss skepsis? Hur många ska gilla något innan sura tidningskritikern har fel. Om folk gillar det måste det ju vara bra. Frågan är också om man blir besviken då vännens omdöme inte stämmer överens med den egna upplevelsen? Vågar man säga det på Fb, och t.o.m. utan en smiley? Svaret är oftast nej.

Kritik är relativ till vad man har upplevt tidigare och någon nyanserad diskussion uppstår sällan på nätet. Den är ofta obefintlig eller kraftigt polariserad, för eller emot. Idag har vi så bråttom att vi tyvärr inte orkar/ids läsa mer än en betygssiffra och sväljer den därför för som något den inte är. God kritik förmedlar kunskap, argument, synpunkter, värderingar och borde (!) ge läsaren en djupare förståelse. Det är mer än en siffra kan göra.

Dagens ungdom

Leave a reply

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 23.2.2014]

Dagens ungdom

När man kommer upp i en viss ålder hör det väl till att man ska börja sucka och stöna åt dagens ungdom. Är det inte kläderna så är det musiken. En sak som man ”anklagar” dagens ungdom för är att vara s.k. digital natives. Med det menar man att det finns en generation som är födda med internet och datorer medan äldre är digital immigrants, dvs. har växt upp innan datorer fanns i var mans hem.

Själv är jag då en immigrant som precis som många andra födda alldeles i slutet av 70-talet hade en Commodore 64 som min första dator. Det betyder att jag har kopierat spel med dubbeldäckare (det fick man väl?), skruvat tonhuvud, tjafsat om vilket ”turbo” som är bäst samt irriterats över syntax error när den egenprogrammerade Basic-koden inte stämde. Disketter i olika format blev så småningom bekant liksom ”bluescreens” och annat kreativt strul som hörde till när Windows var ungt. Vilka minnen. Jag kunde fortsätta namedroppingen åt mina generationsfränder hur länge som helst.

Vart är det jag vill komma? Jo, dagens ungdom, tonåringar och barn, bor i princip online och vi gamyler tittar förnöjsamt på. Vi prisar tonåringar tekniska kunskaper trots att många av dem googlar www-adresser och egentligen inte visar annat än att de kan hantera en webbläsare. – De är ju infödda, säger förståsigpåarna. – Se så bra junior kan svepa sig fram till Buu-klubben online. Bra, men sen då? Jag har börjat stöta på infödingarna lite här och var och på många olika utbildningsnivåer. Det som har förbluffat är bristerna i grundläggande IT-kunskaper, framförallt i ordbehandlingsprogram samt oförmågan att sakligt kunna kommunicera per e-post. Oftast är det störtomöjligt att ens få svar vilket får mig att dra slutsatsen att man inte kan hantera multitaskandet mellan olika modaliteter och inte förstår att det digitala faktiskt också är IRL trots att datorn, telefonen eller paddan har en off-knapp.

Det digitala är nog mer än Google, Facebook, YouTube, Kik, WhatsApp, förmågan att kunna ladda upp en selfie på Instagram eller ställa frågor på Ask.fm (som ju praktiskt taget inbjuder till nätmobbning). Jag är övertygad om att det inte finns någon som är digital inföding, man måste lära sig oberoende av när man är född. Människan har inte blivit smartare bara för att den har omgärdat sig med teknik. Frågan är om vi inte har blivit sämre på att använda den kreativt och ansvarsfullt och nöjer oss med surf och spel. Dagens kreativa strul är en sprucken skärm eller att få pappa att köpa en högaffel till Farmville.

Häromdagen läste jag i ÖT att surfplattor kommer att kosta under 50€ och ”de är tillräckligt bra för surfning och spel som Angry Birds”. Själv minns jag inte längre vad Donkey Kong (Game & Watch) kostade men månne inte det var något motsvarande.

If you like Mora Träsk, try Mumin

Leave a reply

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 26.1.2014]

If you like Mora Träsk, try Mumin

För cirka ett år sedan vek jag ner mig. Jonathan och hans reklamer var segare än mig och eftersom jag använde mig av Spotify varje dag kunde jag lika bra bli betalande kund. Det är ett val jag inte har ångrat, eftersom produkten i sig är bra och ger tillgång till en enorm mängd musik. Tillgången underlättar min vardag och mitt arbete som musikskribent.

Spotify försöker också hjälpa mig i min vardag genom att marknadsföra ny musik till mig. Exempelvis idag när jag öppnade Spotify på datorn hälsades jag välkommen med ”People who listen to Johannes Brahms are also listening to Antonio Vivaldi” eller ”Since you listened to Edvard Grieg, you might also like this this new release by George Gershwin”. Jag tror att många säkert har upplevt att den här funktionen som utgående från lyssningsvanor och trender försöker marknadsföra ”ny” musik inte riktigt fyller sin funktion. I rekommendationerna hittas vanligtvis främst de nyaste hitsen som finns på radios spellistor och tack var det redan genomsyrar vardagens ljudlandskap. Spotify funkar fantastiskt väl genom att man ges tillgång till ny och äldre musik, framförallt sådan som redan har fått en medial exponering. Rekommendationerna avslöjar influenserna från de ekonomiska krafter som ligger bakom tjänster som Spotify. När det gäller att hitta ny intressant musik utanför mainstream ska man nog vara aktiv själv och använda andra kanaler. Där har branschen kanske inte ändrats så mycket trots att distributionskanalerna är nya.

Tyvärr har det ju blivit lite så att om ens musik inte finns på Spotify så finns den inte. Samtidigt är det fler och fler musiker som inte vill sprida sin musik där eftersom man får så liten ersättning, men det är en helt annan diskussion. Tyvärr presenteras musik rätt ytligt musik på Spotify. Det verkar vara viktigare att presentera s.k. verified artists och deras nya (?) verk än att ge enskilda artister en vettig presentation utöver bara låtlistan. Visst, det finns olika appar som ger tillgång till äldre skivors konvolut men ”oetablerade” artister finner man sällan där, än mindre finns det information tillgänglig utöver den lilla ikonen som är skivans omslag. Så om jag vill veta vem som spelar på t.ex. Rol Junells Hawaiiskiva eller vem som bidragit till Opus Symbiosis episka klangvärldar får jag ta skivan ur bokhyllan och läsa. (Jodå, jag kan Googla också) Konsekvenser? När jag för en tid sedan undervisade en kurs i musikkritik var det ingen av skribenternas som hade dryftat vem som hade producerat skivan, komponerat musiken eller gjort arrangemangen helt enkelt för att denna information inte finns tillgänglig via Spotify. Spotify banaliserar inte bara presentationen av musik men också processen bakom musikerskapet (precis som många tv-format har gjort i många år redan). Musiken blir en produkt, helt enkelt. Vi läser innehållsförteckningen på mat betydligt noggrannare än skivkonvoluten nuförtiden. Bra så men jag vill påstå att på den fronten var beteendet helt omvänt för ca 20 år sedan, då luslästes skivkonvolut men ingen brydde sig om e-koder. Men faktum är att idag proppar vi i oss enorma mängder mediainnehåll också. Naxos, vars klassiska musikbibliotek man kommer åt online via bibliotekets hemsida, tar åtminstone den här uppgiften lite mera på allvar.

Teknologi har möjliggjort att musiken är mobil och lättillgänglig i livets alla stunder och vi invaggas i ett härligt lugn. Ja t.o.m. produktionsprocessen har demokratiserats. Men summa summarum är det fortfarande svårt att hitta det nya, unika det vill säga ta sig igenom bruset, även på Spotify. Man måste fortsättnignsvis söka för att finna, men bruset verkar högre än någonsin. Men jag slipper iallafall att höra på Jonathans tjat.