Author Archives: Kaj Ahlsved

Från Kwai till Kokkola

Förra veckan hade jag äran att besöka grannstaden Karleby två gånger. I normala fall när jag rör mig mot staden i norr brukar jag ta del av något i världsklass; endera Mellersta Österbottens Kammarorkesters konserter eller Kokkolan Tiikerits volleybollmatcher. Det är sällan man vallfärdar från Jakobstad för att se på fotboll till Karleby men förra veckans resor var båda faktiskt fotbollsrelaterade. Eftersom jag redan tidigare skrev ett inlägg och KPV och dess humppa är det väl mer än rättvist att jag uppmärksammar GBK också.

Som jag skrev i en tidigare text har KPV-humppa spelats på KPV:s matcher sedan 1969/70. Gamlakarleby Bollklubb grundad 1924 må inte ha någon egen gammal, “klassisk” kampsång men man har faktiskt spelat ett och samma musikstycke i samband med lagets inmarsch sedan åtminstone 1958. Vilken musikstycke då? Jo, “Bron över floden Kwai”, givetvis. Det vet väl alla GBK:are, eller?

Melodin som visslas i detta världesberömda filmklipp är Colonel Bogey March som skrevs redan 1914 och blev ett väldigt, väldigt populärt musikstycke. Marschen användes och kompletterades med annan musikför filmen Bron över floden Kwai år 1957 av kompositören Malcolm Arnold. För de flesta är musikstycket säkert synonymt med filmen trots att det egentligen är frågan om två olika musikstycken.

En GBK-källa som enligt egen utsago inte har missat mer än ett tiotal matcher sen 1958 kunde intyga att marschen har spelats på GBK:s matcher sedan 1958. Bron över floden Kwai hade premiär i Finland hösten 1958 och den populära filmen uppges som orsak till att musiken från filken har letat sig in i sportsammanhang. Även källor i anknytning till Vimpelin Veto nämner filmen som orsak till att marschen har spelats på Saarikenttä i Vindala sedan ungerfär samma tider. På GBK:s matcher spelas marschen när lagen marscherar in på plan med man på Vetos bobollsmatcher har spelat den när “uppdraget är utfört” och spelarna/publiken går ut.

Enligt Finlands ljudarkiv spelades den populära “Kwai-marschen” in i Finland hösten 1958 vilket kan betyda att den spelades på fotbollsplanerna först 1959, men det är bara spekulationer. Vid denna tid var ljudanläggningar dyra och inte allt för vanliga heller. Det verkar iallafall som att det kring dessa tider åtminstone har funnits ljudanläggningar på Centralplanen i Karleby samt vid Fiskhallsplanen som blev klar år 1960. Järnvägstorgets grusplan, där man spelade våromgångarnas matcher fram tills 1960, hade troligtvis ingen ljudanläggning.

Det finns givetvis många orsaker till att just “Kwai-marschen” spelades samt att man bara fortsatte och fortsatte att spela den på GBK:s matcher. Den främsta orsaken till att den överhuvudtaget spelades var att det var den tidens populärmusik och marschen populariserades via filmen. Egentligen är det lika logiskt som att man idag spelar filmmusik av Hans Zimmer eller annan populär musik (observera särskrivningen) på idrottsarenor runtom i världen. Samma gäller den för sin tid omåttligt populära Dirlanda som “fastnade” hos flera lag (inte bara HC TPS) efter att Kai Hyttinen gjorde den populär i Finland år 1972. Skillnaden till idag är att utbudet och tillgången till både teknologi och musik ser helt annorlunda ut än situationen år 1958 (eller 1972). Musiken som en gång var populär musik (inte bara populärmusik) har med årens lopp har förvandlats till en del av laget, dess historia och tradition och i och med det är det självklart att fotbollspublikens reception av musikstycket har förändrats genom åren. Idag är det fortfarande populär musik men det är definitivt inte populärmusik. På GBK:s matcher spelas alltså samma musikstycke som 1958 men upplevelsen av musikstycket och de känslor och (kulturella) minnen det väcker hos oss gör att det egentligen är ett helt annat musiktycke vi lyssnar till idag.

En annan orsak till att melodin till Colonel Bogey March var känd redan innan filmen var att man i England under andra världskriget gjorde sången “Hitler Has Only Got One Ball”. (Kolla in den historiskt inkorrekta men roliga sketchen)

Dock tror jag inte alls att dessa “anti-nazi” associationerna var en bidragande orsak till att GBK valde sången men förstärker iallafall antagandet att melodin var känd redan innan filmen hade premiär. Filmmakarna bakom Bron över floden Kwai var däremot definitivt medvetna om dessa associationer och valde uppenbarligen just därför att inte att sjunga den för den tiden ganska vulgära texten om nazisternas testiklar utan visslade melodin istället. Det cirkulerade flera versioner av texten.

Några som verkade ha haft minst lika stora problem med visslande som soldaterna i filmen är humorbandet Triio Peeråsetsi från Karleby. Trio Peeråsesti har hedrat GBK med en alldeles egen version av Colonel Bogey March. Marschen är helt klart en del av GBK och tillika accepterad av fansen.

Marschmusiken går som en röd tråd – eller kanske snarare en röd rand – genom GBK:s historia.  Den yngre delen av publiken har dock kanske lättare att spontant relatera till målsången We’re gonna win av Bryan Adams, eller den av spelarna utvalda musik som spelas under uppvärmningen. Men vem vet, kanske dagens juniorer om 50 år behöver förklara vem Bryan Adams är samt varför man har spelat den mållåten sedan 2006.

Från samba till stridsrop

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.6.2014

Från samba till stridsrop

Det finns väl ingen som har kunnat missa att det pågår ett fotboll-VM för tillfället. Inför VM hördes kritiska röster från Brasilien, men som vanligt tystnar de nästan fullständig när ”festen” har kommit igång. Ingen vill ge medialt utrymme åt festdödare, t.o.m. bitmärkens ekonomiska konsekvenser verkar relevantare att spekulera i. Pitbulls officiella VM-låt med textraden ”we invite the whole world to play” klingar onekligen lite ironiskt. Och vem är ”vi” riktigt? Det heter ju att man ska ge bröd och skådespel åt folket, men bröd (inklusive skolor och hälsovård) finns onekligen lägre ner i behovshierarkin. Enligt de som kan sin Marx distraherar skådespel folket från de verkliga problemen och i förlängningen motarbetar folkets revolution. Men sport och politik hör ju inte ihop…

De som har följt Brasiliens matcher har väl knappast kunnat missa med vilket intensitet brassarna a cappella sjunger andra versen av nationalsången. Med sällan skådad intensitet och frenesi sammanfattas nationens känslor och förvandlas till ett kollektivt stridsrop. Denna nationalsångsritual befästes vid fjolårets Confederations Cup och är inte den vördsamma reflektion vi är vana med på våra breddgrader. Det är en kraftfull kollektiv uppvisning som balanserar på gränsen till skådespel, vilket tv-kamerorna givetvis älskar. Allt för ”artistiska” tolkningar av nationalsången har under vissa skeden av Brasiliens historia faktiskt varit förbjudna.

I internationella sportsammanhang har nationalsånger en viktig symbolfunktion; de är ländernas klingande symboler i vilken nationens identitet sammanfattas musikaliskt. Man kan hoppas att den egna nationalsången också är det sista som hörs, och att vi som Räikkönen en gång formulerade det, får hör ”ordentlig musik”. I det sammanhanget blir nationalsången en segerns symbol. Björneborgarnas marsch har också varit en sådan symbol, exempelvis i YLE:s sändningar från OS har en vunnen guldmedalj kungjorts med ”Pasila (tidigare Helsinki) olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”.

I nationella sammanhang däremot ersätts nationalsångerna med de lokala lagens egna sånger. Sällan spelas dock det gästande lags sånger, däremot kanske de sjungs av tillresta supportrar. I nationella finaler (speciellt i ishockey) sjungs däremot nationalsången för att understryka högtidligheten och matchens betydelse nationellt. Framförandet av nationalsången i ishockey är ett kulturellt lån från NHL. Den nordamerikanska traditionen, ofta med beledsagning av en känd ”försångare”, härstammar från krigstiden då man ville stärka samhörigheten samt visa sitt stöd för trupperna. Detta har sedan utvecklats till ett skådespel i sig.

Det återstår att se om vi någon gång kommer att få höra den finländska nationalsången i herrarnas fotbolls-VM eller EM och med vilken intensitet den då framförs.

“Kalahallin hiekasta noussut…”

… nyt nurmikentän pelivaltias”. Så lyder en av de mest karaktäristiska fraserna i Karlebyföreningen Kokkolan Pallo-Veikots sång “KPV-humppa”.

Enligt Äänitearkisto är kompositören till KPV:s kampsång Unto Väinö Jutila och KPV humppa foxsi, som den heter i registret, är inspelad 1969 av okänd ensemble (Antagligen Unto Jutila Yhtye) En humppa är en snabb foxtrot, därav tillägget “foxsi”. Texten till sången är skriven av av Heikki Nopanen. Denna humppa har enligt utsagor spelats sedan år 1970 när KPV:s spelare marscherar in på plan och lär göra det också ikväll när KPV står värd för säsongens andra derby mot GBK. KPV grundades år 1930, sex år efter GBK. Sången uruppfördes högtidligt “live” 28.9.1969 i samband med matchen mot HJK, där KPV säkrade guldet med seger 1-0.

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skördade både KPV:s juniorer och seniorer stora framgångar vilket säkert motiverar att humppan är skriven just då. Det bör påpekas att sången är äldre än Vexi Salmis HOO-JII-KOO  (1973), som bygger på Chelseas Blue is the Color (1972), samt legendariska Nyt Teps!! (“Tepsi tekee kohta maalin”) som Seitsemän Seinähullua Veljestä spelade in år 1976. En mycket tidigt skriven och inspelad kampsång med andra ord. Respekt till kokkolaborna för det. Det skulle vara intressant att komma över originalet och få möjlighet att höra även Palloveikot-marssi som lär ska vara spår nummer två på skivan.

Till kampsånger (på finska kannatuslaulut eller kannustuslaulu) hör att  hylla det egna lagets prestationer, gärna på bekostnad av motståndarna. Det är också vanligt med något som man brukar kalla för topofili, dvs. kärlek till platsen. Nu är det inte alltid den fysiska eller geografiska plats man hyllar utan det sociala rum som laget med sin verksamhet har skapat där. Kalahallin hiekasta noussut syftar på “Fiskhallsplanen” som både KPV och GBK – jo, det fanns nog mer än bara sundet/”sunti” i Kokkola – fick ta i bruk 1961 när grusplanen på Järnvägstorget skulle omvandlas till ny busstation.

Våromgångarna spelades år 1907-1960 på järnvägstorgets grusplan innan man under sommarmånaderna äntligen fick beträda Centralplanens (sportplanen) gräsplan. Centralplanens gräsplan invigdes i Gamlakarleby 14.7.1935. Den byggdes på Paskalampen/Paskalampi och skulle man följa samma tradition som i Åbo (Kuppis) och Vasa (Sandviken) borde den följaktligen heta Paskalampen. Det om något skulle sätta Karleby på fotbollskartan. Fiskhallsplanen som man besjunger i KPV-humppa lär för övrigt ha varit en mycket otrevlig plats för motståndarlaget att spela på.

Källor bl.a. Björkstrand, Olav & Frilund, Roy 2009. Föregångare. 

Palloveikot ihmeitä antoi
Kokkolan kartalle kantoi
Ennen oli meillä vain sunti
mut nyt jo lötyy sentään muutakin

Löytyy KPV!
Teidät sen!
Se on KPV!
Rautainen!

Kalahallin hiekasta noussut
nyt nurmikenttäin pelivaltias.

K – P – V kotikentän kannatuksen tietää
Sen myötä moni voitto kotiin tullut on
Saa joskus tasapelin, tappionkin sietää
Se kaikki kuuluu aina jalkapallohon

Katsomo kun huutaa ja pauhaa
KPV kentällä jauhaa
Vastapuoli hetkeenkään rauhaa
ei saada voi on pojat vauhdissa

Se on KPV!
Teidät sen!
Se on KPV!
Rautainen!

Kalahallin hiekasta noussut
nyt nurmikenttäin pelivaltias.

K – P – V puolustaa ja hyökkää raivoisasti
Sen vauhti vastapuolen pian uuvuttaa
Sen taito trimmattu on viime mieheen asti
Se pelitaidollansa voitto saavuttaa

K – P – V kotikentän kannatuksen tietää
Sen myötä moni voitto kotiin tullut on
Saa joskus tasapelin, tappiokin sietää
Se kaikki kuuluu aina jalkapallohon.

I ljudet av en Volvo Penta

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 1.6.2014

I ljudet av en Volvo Penta

Många anser att det samhälle vi idag lever i är för visuell konsumtion. Hur det klingar förbises. Inom ljudlandskapsforskningen vill man framförallt väcka diskussioner kring ljudlandskap på olika nivåer; det individuella, närmiljön samt på en samhällelig nivå. Tyvärr faller man allt för ofta in ett nästan teknofobiskt synsätt där det urbana är något negativt emedan tanken om den rurala naturidyllen får kraft ur en till synes eftersträvansvärd idealism. Faktum är dock att tystnad ofta är något som aktivt måste uppsökas.

Så här i den blomstertid finns det två icke-naturljud som jag tycker om att filosofera över och som exemplifierar hur kontextbunden vår upplevelse av ljud är. Det ena är gräsklipparljudet. Hur irriterande kan väl inte ljudet av när grannen startar klipparen vara ibland? Nej, det är inte fel på mina grannar, inte heller deras gräsklippare eller den tid man klipper gräset på. Det är den information och berättelse som ljudet förmedlar till mig. I början av våren är ljudet av en tidig gräsklippare ett efterlängtat ljud som likt flyttfåglarna förkunnar att sommaren är i antågande. Äntligen, snart får vi klippa gräset. Yes!

Ett par veckor senare är tolkningen helt annorlunda. Då tillkännager ljudet ofta att gräset är tillräckligt torrt* för att kunna klippas: – Hördu, klipp gräset innan det behövs en lie. När jag väl har fått igång plåtskrället förkortar motorljudet (med eller utan hörselskydd) effektivt min och andras akustiska horisont då ljudet av gräsklippandet sprider sig över grannskapet. Uppslukad av fyrtaktsljudet går jag in i min egen värld samtidigt som jag drömmer om en soldriven piga, alternativt ett får.

Likt stor del av det finska folket söker även jag mig ut i naturen i jakt på idyllen. Min idyll innefattar en spegelblank Larsmosjö, en båt, ett kastspö och hungriga fiskar. Vår båt är ingen muskelbåt. Nej, långt ifrån. Den 3,9 hästar starka Volvo Penta-utombordaren som pryder glasfiberbåten har mera somrar än jag på nacken. Ingen koppling, ingen back. Den går framåt. År efter år. Och världens vackraste ljud har den. Många upplever ljudet säkert inte just som jag, det är ju ingen harmoniskt puttrande inombordare. Men sommar efter sommar omsluts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcks till liv. Att själva ljudet taget ur sin kontext upplevs som fult, irriterande eller lika oestetiskt som gräsklipparljudet, spelar ingen roll. Där och då är det världens bästa ljud som inte bara transporterar mig ut till fiskeplatsen men också till barndomens idyller.

Svirret från fiskelinan, ploppet från när draget bryter vattenytan och ylet från bromsen som tillkännager ett kraftfullt napp vill jag däremot inte att ska överröstas av annat än fiskekompisens eller naturens ljud. Så pass idealist är jag.

 

*Edit 4.6.2014. Som en vän till mig påpekade är antalet klingande gräsklippare ofta också stort alldels innan det ska börjar regna.

Ingångsmusik i fotboll – “Projekt Fotbollsmarscher”

För min del har det handlat väldigt mycket om ishockey och alldeles speciellt landslagsishockey den senaste tiden. Mitt i allt detta är jag nu intresserad av ingångsmarscher i fotboll. Alltså den musik som spelas när lagen tågar in. Jag vet att några lag har entrémusik med väldigt långa anor och traditioner och har själv tidigare skrivit lite grann om FF Jaro och historien bakom ingångmarschen Die Alte Kameraden. Det finns även andra lag i Veikkausliiga som spelar annat än bara den obligatoriska ljudlogon.

Från SLS/Folkmusikinsitutet fick jag för en tid sedan löfte om lite ekonomiskt stöd för att kunna kunna dokumentera några “fotbollsmarscher” och speciellt historien bakom traditionen med ingångsmusiken. För att göra musiketnologi, helt enkelt.

Jag har nu möjlighet att göra ett antal intervjuer och dokumentera några “moderna” entréer. Materialet placeras i Folkmusikinstitutets arkiv och kan bli värdefullt materal även för andra forskare i framtiden.

Nu är jag alltså intresserad av att veta vilken ingångsmarsch just ditt lag använder. Veikkausliiga, Ykkönen, Kakkonen, Kolmonen… nivån spelar egentligen ingen roll. Kommentera gärna, svara på min förfrågning på twitter eller skicka ett mail på kahlsved [a] abo.fi

Mikä on joukkueesi sisääntulomusiikki?

Tack – Kiitos!

/Kaj

Den vitryska glansbilden

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning den 16.5.2014

Årets ishockey-VM Minsk har på förhand varit utsatt för kritik från fler olika håll. Som deltagare i ett forskningsprojekt kring ishockeykultur hade jag möjlighet att tillbringa fyra dagar på VM.

VM-starten fredagen den 9.5 var tajmad till ”Segerns dag” då Sovjets seger över fascisterna firas. En genialisk PR-kupp för hockeytokiga Lukashenko. Massor med ryssar hade kommit till ”Hjältarnas stad” för att fira förlängd helg. Efter att ha imponerats av fyrverkerier och karnevalsstämning hoppades jag att resten av helgen få se det riktiga Vitryssland. Men det riktiga Vitryssland visade sig aldrig.

Minsk med nästan 2 miljoner invånare gav en bild av att vara säkrare än många andra ställen i världen. Någon misär existerade inte. Den liksom arbetslösheten hade effektivt städats bort och gömts undan. Många platser var skrämmande folktomma och offentliga platser var så välpolerade att det ibland kändes som Truman Show. De många byggplatserna illustrerade ekonomisk kraft. De enorma sovjettida höghusen nära VM-området var nymålade och fina. Gropar i vägarna? Knappast.

Området kring Minsk-Arena var hårt bevakat trots att man aldrig egentligen såg vapen. Ingångarna till VM-området och själva ishallen dokumenterades väl med övervakningskameror, vilket stod i kontrast till de slarviga kroppsvisiteringar och väskkontroller som genomfördes. Den ambivalenta inställningen till säkerhetskontrollerna gjorde mig inte säkrare på vår säkerhet (se HBL 12.5). Kontrollerna var inte för publikens eller spelarnas säkerhets skull. Kamerorna fanns där för landets säkerhet. Arrangemanget skvallrade om en illusion som kan vackla, bryta samman och det som finns bakom fasaden visar sitt rätta ansikte. Osäkerheten om vad som egentligen finns bakom gjorde mig bekymrad trots att det inte fanns något synlig hotbild.

För en så enkel sak som tillgång till trådlöst internet i ishallen tvingades jag inför matchen mot Ryssland inte bara att visa upp min biljett men också att skriftligt uppge mitt namn. Bakom den mörkt tonade rutan som effektiv förhindrade mänsklig kontakt debatterade människor intensivt och mitt namn antecknades på en sittplatskarta över ishallen. Obehagligt. Vad skulle man med den informationen till? Vem vet, kanske jag iklädd blåvit Suomi-mössa och halsduk uppfattades som en fara för samhället. Det dåliga arrangemanget, eller kanske vi ska kallad det vid dess rätta namn, nämligen det ansiktslösa maktutövandet vid biljettluckorna var en av de få saker som orsakade irritation bland supportrarna. Samhörigheten bland supportrarna var utöver det alldeles fantastisk och förlusterna mot Lettland och Ryssland sved garanterat mer för TV-tittarna.

Man har försvarat VM i Vitryssland med att det kan väcka diskussioner kring exempelvis människorättsfrågor. För mig har Vitryssland visat upp en bild av att man inte behöver någon sådan diskussion. Det finns ju inga problem. Kvar blir en möjlighet för Lukashenko att visa sin makt och en möjlighet för utländska besökare att med VM-biljett som visum få en möjlighet att bekanta sig med glansbilden. Redan i speglingen av de välpolerade, ammoniakluktande golven vid Minsk International Airport borde man förstå att uppskatta den egna friheten.

Var finns det riktiga Vitryssland? Var är de frånvarande människor som bryter mot den hårt reglerade normen, illusionen. Hur ser samhället ut när turisterna åker hem? Som ishockeyturist blir man både en del av samt orsaken till illusionskonstruktionen. Jag vill inte bidra till att svaga, utsatta människor får det ännu sämre. Därför känns VM i Ryssland år 2016 redan nu som en mycket motbjudande tanke.

“Mot Lettland förlorade vi i decibel”

Tillsammans med ett gäng forskare som deltar i Kiekkokansa-projektet har jag haft möjlighet att uppleva ishockey-VM på plats i Minsk. Idag landade vi tryggt hemma i Helsingfors och när detta skrivs sitter jag på ett tuffande tåg upp mot Jakobstad. Att jag inte har bloggat på plats beror på de bedrövliga wifi-anslutningarna som såldes där, samt att jag helt enkelt har har fullt upp med att jobba och dokumentera. Nu, tryggt hemma i Finland, kan jag bjuda på några blogginlägg.

Finland har ju som bekant inte börjat så bra. Den första matchen mot Lettland trodde spelarna och alla finländare att nog skulle skulle bli en enkel match. Det som man inte hade förberett sig på var den enorma mängd lettländare som fanns på plats. De förde ett fruktansvärt liv på läktarna. Trumslagare gick runt arenan och understödde trupperna på läktaren. Om och hur spelarna påverkades av detta är spekulationer. Men att spelarna själv kommentera ljudmängden tyder på att de har varit dåligt förberedda. Helt enkelt. Ur det perspektivet var Lettlands seger mycket välförtjänt. Vi, kanske ett par hundra, finländare som satt på arenan blev fullständigt dominerade.

I bussen på väg till matchen mot Ryssland var det en som sa att “mot Lettland förlorade vi i decibel”. Helt korrekt analys.

Mot Ryssland var det exakt samma sak men det var mer väntat att det skulle vara massor med ryssar på plats. Segerns dag firades i Ryssland och Vitryssland den 9.5 och många hade kommit till Minsk, “Hjältarnas stad”, för att fira långhelg med parad och ishockey. Skillnaden från matchen mot Lettland var att den ryska publiken nu lyckade påverka domaren. När repriserna visades i hallen och man såg hur den ryska spelare grävde fram och tryckte in både puck och målvakt var det inget snack om saken att den svenska domaren skulle falla för trycket och godkänna 1-0. Efter det visst vi som satt på läktaren hur slutresultatet skulle bli och euforin hos ryssarna var total.

Den stora snackisen blev givetvis den brutala tacklingen mot Jormakka och att det inte ens dömdes någon utvisning. Den tystnad som rådde i hallen när spelaren låg livlös på isen var obehaglig. En lettisk trumslagare stödde för en stund de finska fansen när man bar ut Jormakka men när spelet kom igång igen bytte han tillbaka till det ryska lägret. Lika obehagligt var det att den ryske spelaren fick gå ostraffad (nå han fick ju sitt straff efteråt) och att den ryska dominansen, både på isen och i ljudlandskapet, fortsatte. “Rossija-Rossija” och “Tsaigu!” (Tsaibu?) skallade emedan alla finländares tankar var helt någon annanstans.  3-1 i numerärt underläge och godnatt. Sällan har jag upplevt sådan idrottslig orättvisa som just i den stunden. Den fullständiga dominansen i ljudlandskapet gjorde bara den finländska publikens upplevelse bara värre.

Att DJ:n drog “hemåt” men massor med Kalinka och bekanta ryska sånger som publiken kunde sjunga med i kompenserade inte på långa vägar att man spelade Hard Rock Hallelujah när Jormakka bars ut. Dominansen var total och den upplevdes med alla sinnen. Nu hemma i Finland kommer jag att se resten av matcherna via TV men “Latvija-Latvija” och “Rossija-Rossija” har för alltid etsat sig fast i min trumhinnor.

Imorgon tisdag väntar ödesmatch mot Tyskland. Den borde finnarna klara. Sen kommer igen två svåra matcher mot Schweiz och Vitryssland där det finska fansens ljudresurser inte på långt när kommer att räcka till. Schweizarna är nästan lika knasiga och högljudda som lettländarna.

Är det någon som lyssnar?

Kolumn i Österbottens Tidning 26.4.2014

Är det någon som lyssnar?

En sak jag har funderat mycket på den senaste tiden är ”lyssnaren”, dvs. hur vi lyssnar i olika situationer. Orsaken till att jag om och om igen verkar återkomma till detta bottnar i min egen nyfikenhet för hur vi som lyssnare påverkas av situationen i vilket lyssnandet tar plats.

För en tid sedan intervjuade jag en före detta professionell idrottsman, nuvarande marknadsföringschef för ett lag i Helsingfors. Lagets publik består, enligt undersökningar, rätt långt att SFP:are, Samlingspartister samt unga svenska och finskspråkiga. På deras matcher framhävs ofta en amerikansk låt med stark sydstats- och arbetarklassbakgrund. Hur sitter detta ihop med målgruppen och kontexten undrade jag. – ”Du ska inte lyssna SÅ noggrant”, var svaret jag fick. Sen skattade vi båda lite grann åt problematiken. Visst hade han väl rätt, jag borde borthöra vissa element och acceptera den berättelse som kommuniceras till mig. Speciellt tydligt blir detta i filmer där vi serveras både en visuell och auditiv illusion. Men ibland överensstämmer inte det som avsetts med lyssnarens berättelse.

Musikforskaren Ola Stockfelt anser att vi inte hör ljud. Ljud är svängningar och frekvenser men det är inte dessa vi hör. Vi hör betydelser och berättelser vilka varierar beroende på vår relation till det vi lyssnar på. Därför borthör vi ofta irrelevanta ljud men hör sånt som bryter mot det vardagliga. Den blomstertids vara eller icke vara i skolan har varit mycket på tapeten, igen. Vår egen position påverkar vad vi hör in i ljuden, musiken. Sjungandet av Den blomstertid berättar en historia för den som vill/kan höra den. När många människor delar berättelsen skapas och formas det som vi kallar traditioner. I Storbritannien sjunger man Bliv kvar hos mig (Abide with me) innan FA-cupfinalen i fotboll, något man har gjort sen 1927. Vilken kraft finns det inte i dessa kollektiva berättelser.

Med inspelad musik är det lite mera problematiskt eftersom vi som lyssnare måste acceptera att nu lyssnar vi på en inspelning som är lösryckt från den kontext i vilken den har producerats. Samtidigt förutsätts det att vi allt som oftast inte ska lyssna så noggrant. Om ett avsett ljud når avsedd lyssnare och den berättelse som den som skapar ljuden avser liknar den berättelse som lyssnare skapar, har kommunikationen fungerat, skriver Stockfelt. Så hur noggrant ska man lyssna när skoleleven gör dansnummer till tonerna av Blow My Whistle eller Timber. Visst kalla mig moralfarbror men tolkningsmöjligheterna finns där och kontexten problematiserar onekligen vad som kommuniceras.

När lyssnar vi? Hur lyssnar vi? Och varför lyssnar vi annorlunda på olika platser (jmf. Torsdagsjazzen med Schaumansalen)? Våra berättelse som lyssnare skiljer ofta från varandra och det är just därför lyssnandet är så intressant.