Igår drog Veikkausliiga igång igen i Finland. Äntligen är den långa försäsongen över och det är dags att sparka boll igen. På grund av det finländska klimatet körde säsongen igång för FF Jaros del på deras reservplan Västraplan eftersom gräset på Centralplan inte håller för spel ännu. Matchen blev en mycket våt tillställning med regn och åska (!). Vem skulle nu ha kunnat tro att nuvarnade plastgräset på Västraplan en gång i tiden kallades för “Sahara” och var en mycket torr och sandig spelplan där det dammade rejält. Bland annat JBK har spelat många matcher i dammet på Västraplan. Västraplan är också deras nuvarande hemmaplan.
Matchen mellan FF Jaro och IFK Mariehamn, mellan Alte Kameraden och IFK marsch, slöt relativt rättvist 1-1. Alltid lika trevligt att få höra Stormwings Jeppis Dynamite. Hoppas vi får höra den många gånger på Centralplan i sommar.
Ifjol när Veikkausliiga-säsongen rullade igång med matchen FF Jaro – FC Inter bloggade jag om det på finska för Finska idrottsmuséets räkning. Då trodde jag att FC Inter skulle ta medalj. Efter årets debut vågar jag iallfall påstå att Jaro hålls kvar i ligan och att IFK Mariehamn inte tar medalj.
För en tid sedan fick jag möjlighet att medverka i forsknings- och insamlingsprojektet Finländska ljudlandskap i förändring, ett projekt som lyfter fram och diskuterar förändringar i vardagens ljudlandskap. Det är otroligt spännande att diskutera ljud och jag märker med mig själv att det som intresserar mig mest tenderar att fokusera på något som berättar om rötterna där man står.
Ifall jag närmar mig min upplevelse av ljudlandskapet i Jakobstad ur ett perspektiv av (o)föränderlighet är testandet av det allmänna larmet, sirenen som ljuder från taket på Lagmans skola måndagar kl. 12, ett av det jag först kommer att tänka på. Som tidigare elev i skolan reagerade jag knappt på ljudet av sirenen. Ofta började sirenen yla på matrasten och det fanns inget skrämmande i ljudets natur. Ljudet i sig upplevdes inte som farligt eller hotfullt och jag visste också var ljudkällan fanns.
Jag bodde bara ett stenkast från Lagmans skola vilket betydde att ljudet var så bekant och harmlöst förväntat att man kunde använda sirenen för att ställa och korrigera klockorna med. Måndagar kl. 12. Men skulle sirenen ljuda andra tider betyder det fara för allmänheten. Det är en ljudlandskapskompetens jag har erhållit i 1980- och 1990-talets Jakobstad.
Men vi hör ju inte bara ljud. Ljud är svängningar och frekvenser. Det vi hör är betydelser och berättelser, vilka varierar beroende på vår relation till det vi hör eller lyssnar på. Framförallt signaler är exempel på ljud vars betydelse ska sökas i sin omgivning.
Därför berättar sirenen och också en helt annan historia bortom dess funktion att signalera fara. Jag har fått det berättat för mig vara att min farfar har jobbat som ambulanschaufför (utan körkort) när Lagmans skola fungerade som krigssjukhus under fortsättningskriget. Min pappa kom till världens 1942 som familjens barn nummer sex, vilket vid den tiden betydde att farfar fick lov att sköta sin militärplikt i Jakobstad, alltså betydligt närmare hemmet i Terjärv än fronten där han tidigare hade tjänstgjort.
De få gånger som sirenen övergick mitt medvetande medan jag gick fortfarande rörde mig i Lagmans skolas klassrum gick tankarna till min farfar och det han hade upplevt både vid fronten och i min skola. Jag kan inte föreställa mig vilka hemskheter de som upplevt krig potentiellt förknippar sirenen med, alltså de som inte har samma ljudlandskapskompetens som jag. Min upplevelse av sirenen var långt ifrån traumatisk. Måndagar kl. 12 stod sirenen för beredskap och i förlängningen trygghet, men också tacksamhet.
Idag när jag hör sirenen från taket till Lagmans Skola, de få gånger jag faktiskt hör den, låter själva ljudet lite annorlunda. Sirenen testas också bara första måndagen i månaden nuförtiden. Men berättelsen är delvis den samma. Ljudet, liksom den ståtliga skolbyggnaden, står för något beständigt och tryggt. Ljudet finns kvar som en påminnelse om att inte glömma hur tryggt vi har det. Jag hoppas att den berättelsen aldrig ska behöva skrivas om.
_____
Dela också du med dig av dina ljudlandskapsberättelser på Finländskap ljudlandskap i förändring-projektets hemsida innan 30.4.2015 och delta i tävlingen. Muuttuvat suomalaiset äänimaisemat: www.aanimaisemat.fi eller på svenska http://www.aanimaisemat.fi/p/svenska-sidor.html
Det här läsåret fyller Jakobstadsnejdens musikinstitut (JMI) 40 år. Det firas stort med att man sätter upp den nyskrivna musikalen Natten är ännu ung (premiär 2.4.2015). Jag såg musikalens genrep och kan rekommendera den å det varmaste.
Men långt innan musikalen var planerad, redan för ca två år sedan, skrev jag en liten tillbakablick på musikinstitutets 40-åriga historia. Texten har nu uppdaterats lite grann, ombrutits och getts ut i elektroniskt format (pdf) lagom till denna veckas festligheter. Eftersom musikinstitutet är tvåspråkigt har historiken också översatts till finska av Ida Forsman.
Musikinstitutet ligger mig varmt om hjärtat, jag var gitarrelev där 1996-98, civiltjänstgörare 2001-2002 och intendent 2002-2006. Sedan hösten 2004 har jag varit timlärare i klassisk gitarr. Det har varit jätteintressant, jag en riktig ära att få skissa upp musikinstitutets historia. Någon regelrätt historik är det inte men väl en liten tillbakablick på musikinstitutets historia.
Förra sommaren när jag gjorde lite efterforskningar för mitt ”fotbollsmarschprojekt” stötte jag på en sång som finns omnämnd som “Vi är fotbollsgrabbar…” i Roy Frilunds JBK-historik (2004) Från skyttegraven till fotbollsplanen Jakobstads Bollklubb 1944-2004. JBK-sången rönte då inte något större intresse eftersom jag var på jakt efter annat och någon melodi fanns inte heller omnämnd i historiken. Jag drog slutsatsen att sången antagligen skrivits för något jubileum och kanske aldrig fått någon egentlig melodi. Jag frågade några JBK:are om sångens historia men utan resultat.
Antagligen pratade jag med för unga JBK:are för i samband med att jag intervjuade en av JBK:s tidigare ordförande förra veckan blev jag informerad att sången visst har en melodi och att den faktiskt sjöngs så sent som på i december 2014 på JBK:s 70-årsjubileum. Melodin lär ska vara en känd melodi från 1950-talet och den går ungefär så här
(melodin inknackad “midi-style”). Hör av dig om melodin låter bekant!
I JBK gillar man tydligen att sjunga och i historiken (s. 16) skriver man att ”Det finns knappast något lag som sjungit så mycket som JBK. Vi sjöng alltid på våra resor, minns Ström som själv köpte en gitarr och spelade när laget åkte med lastbil”. Vilken av de många Ström:are som har spelat i JBK det var som köpte gitarren framgår inte i historiken.
En av sångerna man sjöng var antagligen Vi äro fotbollsgrabbar… Texten till sången är skriven av Albin Harell (född 1912). Samme Harell har också bl.a. skrivit texten till Håkan Strengs sång Kajsa-Lenas frassin. JBK:s sång torde vara skriven i början av 1950-talet och enligt historiken från 2004 lyder texten så här:
”Vi äro fotbollsgrabbar alla, som har ett glatt och käckt humör.
Fast vi ur serien kan falla, vi sjunger ändå gladeligen uti kör.
Här vilar inga sura miner, fast någon gång vi kammar noll.
Än kommer dag då solen skiner, i JBK vi spelar boll.
När ifrån planen bort vi tåga, vårt glada lynne än vi har
mot nya duster än vi våga, ty fotbollsgnistan sitter än i laget kvar.
Vi äro nog kamrater äro alla, vi trivs ej med gnat och gnäll.
Blott muntra sånger ska vi tralla, i JBK vi spelar boll.
Små söta flickor uti staden, de går och hoppas på en ring
av gentlemän på promenaden, men ej av långhårs pjattar uti jazz och swing.
Nej det skall vara käcka grabbar, som har humöret i behåll.
Av idrottsmän som ej gör tabbar, i JBK vi spelar boll.
Snart våra dobbskor ifrån hyllan får börja på en ny säsong
ty ny i vår glatt i nyllan fram emot mästerskapet tager nya språng.
Och sen omsider vi nog hinner i mästerskapet ha vår roll
att vi är laget nog som vinner, i JBK vi spelar boll.
Det finns två intressanta saker i texten. För det första är att den är rätt ödmjuk i tonen. Man är realistisk med att i bland kammar man noll, ja man kan till och med falla ur serien. Idag skulle det nog inte komma på fråga att skriva en kampsång där man antyder att man också kanske kan förlora matcher. I den här sången poängterar man samvaron och att man är glada grabbar som spelar fotboll i JBK. Även i texten till KPV:s humppa från 1969 antyds det att man måste tåla en förlust ibland.
Det som är det intressantaste med JBK-texten är referensen i den tredje versen till långhåriga så kallade swingpjattar. Detta ringar också in texten som en intressant beskrivning av samtiden på 1940- och 1950-talet. Fotbollspelarna var käcka gentlemän i motsats till långhåriga pjattar som enligt textförfattaren inte var något brudgumsmaterial.
Enligt en artikel av Martin Kristensons var swingpjattar framförallt unga män som klädde sig i överstora kläder och dansade till jazz och swing:
”Swingpjattarna började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42. Man kände igen dem på de smala byxorna, de långa kavajerna som kunde gå ända ner till knäna, det för tiden chockerande långa nackhåret och hattarna ”som regnskyddet på Stureplan”. Vita strumpor, svarta skor och långa, långa slipsar, gärna med Hawaiimönster, fullbordade bilden.
Förebilderna fanns i USA, och nådde Sverige via England. Cab Calloway, den elegantaste av alla amerikanska orkesterledare, imponerade på de svenska ungdomarna med sin häftiga scenutlevelse och extravaganta klädstil.”
Kläderna har också kallat zoot suits och i Amerika, där det mesta ransonerandes under krigstiden, även tyg, upplevdes klädstilen provocerande på många sätt. Clark Gable har av vissa sett som en förebild för stilen. I Sverige var man bekymrad över ungdomens förvildning när man försökte hitta ett namn på moderörelsen. Kristenson skriver att ett
”genomgående tema i de många förslagen är swingpjattens brist på manlighet. Det var nog många som frågade sig hur Sverige skulle kunna försvaras i händelse av krig med en sådan ungdom. De beskrevs inte som ”Sveriges hopp”, utan som ”Sveriges hoppsan”, när rörelsen skulle namnges.
I JBK:s sång ställs den fotbollsspelande gentlemannen mot denna omanliga swingpjatt, så som han beskrivs i Sverige vid denna tid. Jakobstad är givetvis inte Stockholm men influenserna kom oftast västerifrån och månne inte även pjattar har skymtats i 50-talets Jakobstad, annars skulle de knappast ha nämnts i texten. Vid den här tiden stod också idrotten för det sunda idealet och styrkan fanns i kollektivet samt i idealismen som låg bakom idrotten. Detta kontrasterade mot de ungdomar (och musiker) som bara ville förnöja sig och uppfylla sina egna behov. Hur kraftig ska inte reaktionen mot swingpjattar i Finland ha varit under denna tid? Finland hade ju, i motsats till Sverige, varit i krig. Och JBK som förening föddes ju praktiskt taget vid fronten, vilket även framgår av JBK:s historik.
Kontrasten mellan sport och musik blev kanske ännu skarpare när rocken slog igenom. David Rowe (1995), som studerat rock och sport som två former av populärkultur, anser att både rock och sport under 1950- och 1960-talet, var de två tydligaste exemplen på ungdomskultur fixerad vid en ungdomlig kroppsbild trots att det var tydligt att sport och rock som institutioner var på väg åt olika håll. Sporten fick symbolisera det rena och hälsosamma kroppsidealet.
I Kai Pahlmans och hans Futistrios låt Jos sais kerran reissullansa från 1966 får man en liten bild av de hurtiga HJK:arna som “spelade för flickornas skull” (”sinun takiasi nätti tyttö olen lähtenyt reissulle”) och som bland annat gärna skulle ha haft nån att krama i bussen på vägen hem från matchen. Idag skulle ett motsvarande PR-jippo nog anklagas för sexism. I JBK verkar man iallafall ha sjungit i bussen.
Pertti Kurikan Nimipäivät (PKN) – få fenomen har det skrivit så många spaltmetrar om den senaste veckan. Sången och begreppet ”Aina mun pitää” (”Alltid måste jag”) har redan börjat leva sitt eget liv och har således kanske också gjutit lite olja på vågor. Genast det blev klart att PKN kommer att representera Finland i årets upplaga av Eurovision Song Contest (ESC) flödade kommentarer fritt på nätet angående de fyra funktionshindrade musikernas låt och framförande vad som är rätt, fel, bra, dåligt eller rättvist. Att skicka fyra fullvuxna män, punkare med funktionshinder som river av en punklåt av den högre skolan, fick tidigare års toleranta ding-dongare med skäggprydda profilbilder att häva ur sig kommentarer som fick motdebattörer att kräva en skämskudde av modell större. Vad som följde var åsiktsfrihet i sin allra råaste o(själv)censurerade men också intoleranta form.
Lordi fick 2006 många anti- och proteströster och tolkades som ett långfinger mot etablissemanget. Även om punk i grunden handlar om att skrika ut samhällets felaktigheter och orättvisor är PKN:s påhejare inte resultatet av att man är emot de andra, även om PKN potentiellt vill skapa en förändring. Den skam och moralpanik som utbröt när Lordi kvalade in var annorlunda. En röst på PKN vill jag påstå var en röst för något, inte emot. Och, jo, ESC har sedan länge slutat att bara vara en musiktävling.
Ofta påpekas det här i Svenskösterbotten att man ska dra skämskudden över sig, alternativ emigrera till Sverige fram tills årets ESC-spektakel är över. Men betänk att Sverige, ofta kallat världens mest jämlika land, redan 2007 sände den kritikerhyllade tv-serien ”I en annan del av Köping” som skildrar livet på ett gruppboende. Men vad gäller musik tar Sverige tävlingen och arvet från ABBA på största allvar. År efter år skickar man den glassigaste, glittrigaste och mest slipade och konkurrenskraftiga ytan till ESC. Finland vågar i år att göra det obekväma valet (innan Sverige), att rösta fram ett gäng funktionshindrade oslipade diamanter att representera oss med sin egen musik, på sitt eget vis och med ett budskap som det inte går att värja sig mot. PKN handlar heller inte om att utnyttja uppmärksamheten genom att skamlöst placera tillrättalagda minoriteter på scen. Genom åren har det minsann jojkats, joddlats, riverdansats, spelats fela på mer eller mindre klyshigt sätt när representativa symboler har använts för att framhäva kulturell särprägel. Nu gör PKN det på riktigt. På sitt eget sätt. Syftet är att få lyssnaren att tänka efter innan man plockar fram skämskudden.
Tävlingsaspekten har försvarats genom att påstå att PKN så att säga skulle förhindra ”riktiga musiker” (musikhistorien är förresten full av människor med sociala funktionshinder) från att få en rättvis chans att slå igenom. Vilken musiker vill inte förändra världen med sin musik? Men att ”slå igenom” innebär primärt ofta att man först och främst förändrar sin egen värld samt förutsättningarna för ens musik till det bättre. PKN, som är en röst för de som inte har en röst, har faktiskt en möjlighet att inte bara förändra sin egen situation men förhoppningsvis också att skapa förändring i någon annans värld.
Sedan jag kom ut ur “artikelskrivningsmode” i slutet av januari har jag haft full rulle med att ta itu med saker som blivit lagda åt sidan under tiden. Det innebar först och främst att skriva mängder av stipendieansökningar. Efter sista september 2015 är min forskningsfinansiering ännu olöst. Konkurrensen om finansiering är stenhård i Finland.
Jag har också tagit i itu med några intervjuer som blev ogjorda i somras för mitt “Projekt fotbollsmarscher“. För två veckor sedan intervjuade jag tre riktiga föreningsmänniskor från VIFK, GBK respektive FF Jaro. Tre av den där typens talko– och föreningsmänniskor som det är så svårt att hitta idag. Föga överraskande var bara en av de här grabbarna under 70 år.
I samband med en intervju angående historien bakom Vasa IFK:s användning av den tyska marschen Alte Kameraden som ingångsmusik, framkom det att samhällsvetaren Claus Stolpe för några år sedan skrivit en liten artikel om marschen.
“Ett standardinslag på VIFK:s hemmamatcher är att Hasse Karlsson, Olle Sand, Peik Strömsholm och vilka som nu råkar hålla till i speakerbåset lägger på en inspelning av den tyska marschen ”Alte Kameraden” då lagen går in på planen. Hur många år den här traditionen har på nacken vet jag faktiskt inte. Men så länge jag kommer ihåg har den spelats i samband med hemmamatcherna. Tids nog lärde jag mig att det alltså var fråga om ”Alte Kameraden” (”Gamla kamrater”, ”Vanhat toverit”). Det där med ”Kameraden” syftar förstås på ”Kamrater” i meningen IFK:are (”Idrottsföreningen Kamraterna”).”
Alte Kameraden, som jag även tidigare har behandlat tidigare här på bloggen, är skriven redan år 1889 vilket betyder att den har överlevt två världskrig. Men marschen, trots att den ursprungligen är tysk, har också lyckats med konststycket att gå “obefläckad” genom krigen. Stolpe konstaterar att:
Intressant nog har marschen lyckats förbli politiskt obelastad, utan att associeras med nazismens illgärningar eller annat destruktivt. ”Alte Kameraden” och några få andra marscher brukar kallas ”Weltmärsche” (världsmarscher).
Den “obelastade” marschen var uppenbarligen populär och uppskattad både innan, efter och under kriget, vilket är orsaken till att den ännu idag hörs på VIFK:s matcher. VIFK:are som tjänstgjorde i det finlandssvenska regementet IR 61 under fortsättningskriget hörde uppenbarligen marschen ute vid fronten, fattade tycke för den och tyckte att den var lämplig att spela när man återupptog fotbollen efter krigen. (Man spelade nog fotboll under kriget också. Orsaken till att VIFK var så bra efter kriget vara att många Vasa IFK:are spelade tillsammans i olika serier vid fronten. Se VIFK:s 85-årshistorik Jubileumsboken 1985, s. 93-98). I Sverige är marschen mera känd som Den gamla vaktparaden efter att Povel Ramel “populariserade” den ytterligare år 1951. Av flera orsaker tror jag inte att det skulle komma på fråga att spela marschen på matcher i Sverige. Det är bara en fingertoppskänsla jag har.
Men på Vasa IFK:s matcher på Sandvikens fotbollsplan i Vasa torde Alte Kameraden-marschen, som även framfördes live i samband med en match sommaren 2014, ha spelats från skiva i samband med spelarnas entré ända sedan krigsslutet. Det om något är en tradition att värna om.
Här framförs Alte Kameraden “live” av Malax Hornseptett i samband med VIFK:s match mot Närpes Kraft 29.6.2014
Septetten och Vasabygdens körer framförde också bl.a. You’ll never walk alone.
När man blir lite äldre brukar man får ett behov av att förstå myllan man hittar under sina fötter. Inte helt omedveten om fenomenet Karpdammen-Karppilampi, som Jeanette Östman presenterade i sin kolumn förra veckan (1.2), tänker jag mig en prunkande idyll. Lite unket stillastående vatten. Fiskarna simmar runt, runt, ”sidu morjens-ar” åt varandra år efter år. Kanske kastas någon burk i vattnet, ytan krusas tillfälligt men fiskarna simmar lugnt vidare.
När jag sökte lägenhet i Jakobstad en gång lät förmedlaren mig förstå att lägenheten var på ”den bättre sidan av järnvägen”. Öh, järnvägen, undrade jag, den är ju många kilometer bort!? Jag, med rötterna i London-stan ett stenkast från Lagmans skola och TT-hallen, två språkliga landmärken i staden, hade uppenbarligen växt upp på ”fel sida av stan”. TT-hallen hade jag aldrig något ärende till, men det var heller inte något jag reflekterade över. Under tonåren hade jag nog blivit medveten om att jag med blott min svenskspråkiga existens kunde upplevas som privilegierad. Ibland till och med arrogant. Vem skulle ha trott det när vi tände på våra mattabomber där på olika sidor av Lagmans fotbollplan, på fel sida av järnvägen.
Trots att jag gick miste om den kulturella smältdegeln Dragsvik, som för många unga män är den första riktiga kontakten med Ankdammen, blev jag under mina många studietider medveten om att det finns finlandssvenskar som inte har sett Bullens brevfilmer eller vet vem Magnus Uggla är. Samtidigt fick jag lära mig att Eppu Normaali inte är en person och att Kirka är någon vars musik man borde känna till. Samtidigt väcktes en irritation över hur Pulttibois och Uuno Turhapuro i kontrast till Solstollarna och Varuhuset bidragit till stereotypa bilder som man lätt tar till sig utan att ifrågasätta. Det glassiga Sverige och nätipaito-Finland.
I Karpdammarna är det inte så lätt att se de betydligt större haven samt vattendragen som förenar dem, än mindre de osynliga dammar som hindrar vattnet från att förnyas. Man fnyser lätt åt sådant man inte har gett en ärlig chans, fått eller förstått att uppleva. Jag tackar också musiklivet som möjliggör möten över alla möjliga gränser i Jeppis. Och hoppas att Campus Allegro verkligen skulle blir ett nytt fräscht vardagsrum och vattenhål i staden. Hur många nya sånger lärde jag mig inte på den där finskspråkiga julkonserten för nån månad sen? Upptäckarglädjen gjorde mig samtidigt lite skamsen. Är jag arrogant trots allt? Eller bara lite för trygg i det svenska. Jag gräver vidare.
Om det är någon i nejden som har lyckats nå över språk-, klass- och kommungränser är det 50-årsjubilaren, fotbollsföreningen Jaro. Både vad gäller utövare och publik, borgare som arbetare, finsk- som svenskspråkig. Inte långt tillbaka i tiden hade alla dessa grupperingar egna lag, samlingsplatser men också musikformer. Hejarklacken skanderar på två språk, sångerna som skrivits för laget är på finska, svenska och engelska. Och samtidigt finns det något som är så tidstypiskt svensk-österbottniskt som Stormwings Jeppis Dynamite. Du vet låten man spelar när Jaro gör mål. Så lokal, men ändå med en så stark vilja att vara internationell. Lokal och global samtidigt. Centralplan sommartid, då är karpdammen som vackrast.
Det nya året börjar med en riktig rivstart då jag imorgon ska börja undervisa en kurs på Åbo Akademi, ämnet musikvetenskap. Det är andra gången jag drar en valbar specialiseringskurs om mitt forskningsämne och kursen heter kort och gott Musik och sport (5 sp). Jag är mycket, mycket klokare nu än för två år sedan så det ska bli riktigt roligt. Dessutom har jag skrivit som ett jehu de senaste veckorna (jullovet var kort och kraftigt) så det ska blir riktigt trevlig att göra något annat och kanske träffa lite nya människor. Det börjar kännas instängt i forskarbubblan ibland.
Det har inte blivit skrivet så mycket på bloggen på sistone. Det finns två orsaker till detta: den ena är Let’s play hockey. Ishockeymusikens funktioner en peer review-artikel som kommer att publiceras i Musiikki-lehti (1-2/2014) i princip vilken dag som helst (tyvärr inte på nätet). Den andra orsaken publiceras (på finska) senare i vår men finns redan nu med i förlaget Teos katalog över vårens nyheter (s. 31-32).
Ifall det har undgått någon så kan jag informera att de gamla goda rockarna i AC/DC har släppt en ny singel. Låten heter Play Ball och är den första singen från Rock or Bust-skivan som kommer ut i början på december 2014.
Det intressanta med låten, och orsaken till att jag tar upp saken här, är den intressanta tematiken i låten och framförallt att AC/DC har valt att associeras med sport. Hooken “Play Ball” syftar på en matchstart och till att börja med, alltså innan låten börjar leva sitt eget liv, kan det tolkas vara baseboll man sjunger om. Innan låten släpptes officiellt kunde man också höra smakprov på den när tv-kanalen TBS gjorde reklam för Major League Baseballs post-season program.
Varför jag skrev att låten till en början med kommer att vara associerad med baseboll baserar sig givetvis på antagandet att låten är skriven med tanke på att spelas på sportarenor i stort. I texten nämner man inga lag, inga platser och man tar egentligen inte ställning till något som skulle kunna tänkas vara exkluderande. Dock finns det en viss hemmalagsvinkling när man hänvisar till tillställningen som en fest, vilket bara förstärker mitt antagande att man faktiskt har skrivit låten med tanke på att den ska plockas upp av sport djn och spelas på arenor men också i samband med sport på tv eller nätet. (Bryan Adams har också gjort det. Minns du We’re gonna win, en kampsång för “nån“?).
I refrängen finns däremot några referenser till baseboll då man, enligt min snabba analys, antyder att man ska slå (shooting/battin’) bollen mot väggarna och förståst helst ända över väggen ut i “parketten” (stalls), bland publiken:
Let’s play ball Shoot(ing) down the wall Let’s play ball Battin’ down the stalls Play, play, play ball
Den andra versen är aningen mera kryptisk och man kunde kanske tro att “Sid” syftar till någon bandmedlem som fillar eller drar solo. Men, nej, med
Listen Sid, light me up I’m in love I’m all regional now […]
syftar de australiensiska rockarna antagligen på Sidney “Sid” Gordon (1917-75) en judisk basebollspelare som under flera säsonger gjorde homeruns på varje arena han spelade. Sid kallades också för “Solid Man” tack vare sin mångsidighet. Sid utsattes också för anti-semitiska kommentarer men han lär inte ska låtit det påverka honom utan han tvingade de som hånade honom att beundra och avundas honom genom sina fina prestationer. Den kampen och energin är något som passar väl in i sportsammanhanget men musikaliskt sett har AC/DC inte förnyat sig speciellt mycket. Det ca 9-10 sekunder introt där låtens riff presenteras känns bekant på något sätt.
“Play Ball”, som uttryck kommer ju från baseball, men ordet “ball” (alltså boll) är rätt flytande och jag tror att vi kommer att få höra låten i många andra sammanhang. Uttrycket “Let’s get ready to rumble” (passa dig för att använda det) som används i många sammanhang kommer ju i sin tur egentligen från boxning. Men högst antagligen kommer du också att få höra Play Ball på t.ex. en basket-, handboll-, volleyboll-, innebandy- eller ishockeymatch nära dig så småningom. Precis så som AC/DC antagligen också tänkte när de skrev låten. Basebollsäsongen har ju just tagit slut…
Musik, sport & allt där emellan 