Tag Archives: kolumn

Sommarjobb

Det har inte blivit så mycket skrivet på min avhandling den senaste tiden. Jag har försökt hålla lite ledigt och har bland annat rensat huvudet med min favorithobby skogsarbetare. Det är bra för kropp och själ.

Sommar betyder också recensionsjobb eftersom det på sommaren oftast finns ett stort utbud av konserter och festivaler. Jag brukar också som frilansare bevaka Kaustby folkmusikfestival och Musikfestspelen Korsholm, framförallt för Österbottens Tidning (ÖT)

Men i innan jag kopplade ur forskarhjärnan skrev jag en längre artikel som kommer att publiceras nu på söndag (2.8) i både ÖT och Vasabladet. Det blir en ordentlig dos österbottnisk fotbollskultur. ÖT:s läsare får dessutom en kolumn på köpet eftersom publiceringsdatumet råkar sammanfalla med min månatliga kolumn på kultursidan. Ämnet för kolumnen är nåt jag har skrivit lite längre om här på bloggen och kompletterar artikeln bra.

Hoppas söndagsläsningen uppskattas. Det ligger mycket hårt arbete bakom.

För Sverige i tiden

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.7.2015

För Sverige i tiden

En av snackisarna i samband med prins Carl Philip och Sofias bröllop nyligen var musiken. Brudparet hade valt ”sin musik” men folket saknade ”klassisk musik”, ”svensk musik” men också ”traditionell bröllopsmusik”. Andra igen saknade musik skriven speciellt för brudparet. Vigseln innehöll främst så kallad ”populärmusik”, musik som har klingat i många vardagliga sammanhang innan bröllopet. Musiken kunde ha varit din eller min, vilket problematiserar även det kungliga.

Man kan säkert påstå att ingångsmusiken, Enyas ”Fader i himlen”, inte var pompös. Men det är meningslöst att jämföra olika bröllops musik sinsemellan som om det skulle finnas ett facit, ett alternativ som fångar essensen och uppfattas som den smakfulla kombinationen. Inifrån sett väljer brudpar musik som känns meningsfull för dem.

Utifrån sett förväntas kungliga bröllop innehålla ”kunglig musik” vilket oftast innebär pompös klassisk musik med orkester, kör, harpor och en massa annat som vanliga dödliga inte har tillgång till. Nu hade musiken i efterhand bearbetats, gjorts mera bröllopslik för att kunna spelas av de kungliga filharmonikerna. Sammanhanget skapade både det kungliga och bröllopslika.

Salem Al Fakir tolkade ”Fix You”, en låt som Chris Martin lär ha skrivit med tanke på sin fru Gwyneth Paltrow när hennes pappa dog. Låten innehåller element som för tanken till kyrkorummet, sorg och förtvivlan men även hopp och förtröstan. Gitarrsolot med det förtvivlade gråtmotivet är bara en detalj. Flera textrader kan verka klinga falskt i bröllopssammanhang men om man lyssnar in hela låten hittas nog, om man vill, ett budskap lämpat för äktenskapet; viljan att hjälpa den andra i tunga situationer.

Jag erkänner jag googlade David Pagmar men låten ”Paraply” i dess originalformat ”Umbrella” är desto mera bekant. Den har gjorts populär av Rihanna men också The Baseballs, Lillasyster samt funnits med i Dansbandskampen. Umbrella har harvats och hojtats till led och lust av trubadurer på ölsjapp och hemmafester. Av den orsaken höjde många säkert på ögonbrynen åt låtvalet.

Ut ur kyrkan gick brudparet med lätta steg till Samuel Ljungblahd och ”Joyful, Joyful” som baserar sig på den välkända melodin i Beethovens nia. Programbladsmakarna hade dock missat att Anders Neglin i sin bearbetning av musiken hade utgått från Mervyn Warrens arrangemang från filmen ”En värsting till syster 2”. Warren hann kalla Neglin för ett ”arsle” på Twitter innan det framgick att det var ett misstag och inte Neglin som försökte ta ära och royalties. Upphovsrätt är svårt men ska förstås respekteras också i kungliga sammanhang. Däremot syndas det säkert mot den på vart och vartannat bröllop när det googlas ackord så att det ska finnas nåt att spela från då bästa vännen ska sjunga favoritsången.

Ljungblahd fick med uppmaningen ”everybody clap your hands” även lite sväng i monarkerna på plats. Det blir intressant att se om Sverige har avvecklat monarkin innan följande generation av kungligheter vågar dansa ut ur kyrkan.

Kung Carl XVI Gustafs motto är ”för Sverige i tiden”, ett uttryck för viljan att vara en modern kung. Prins Carl Philip och Sofia, en kvinna ”av folket”, exemplifierade detta och visade att kungligheter också är vanligt folk med egen musiksmak.

Digitalisera inte bort mänskligheten

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.5.2015

Det har knappast gått någon förbi att regeringsprogrammet lanserades tidigare i veckan. Många har höjt rejält på ögonbrynen rejält åt de stora besparingar som ska genomföras inom utbildning. Många miljoner ska bort än en gång men enligt blivande ministern kommer dessa att beröra väggar, administration och överlappningar. Trots tidigare löften kommer nedskärningar att drabba klassrummen, från dagis till universitet. Det är oundvikligt. Större grupper, mindre antal lärare och mera nätbaserad undervisning. Och digitalisering. Vi har hört det förut.

Begreppet digitalisering dyker upp på många ställen i regeringsprogrammet men förklaras inte direkt. I forskningssammanhang innebär digitalisering bl.a. att forskning tillgängliggörs fritt på nätet, så kallad Open Access. Med Open Access görs nya forskningsartiklar tillgängliga för allmänheten och forskningssamhället på nätet och universitetsbiblioteken slipper att ”köpa tillbaka” texter i form av dyra licenser. Det är bra. Forskning som har gjort med offentliga medel ska inte hamna bakom dyra betalväggar.

Men tyvärr är jag rädd för att regeringens digitaliseringsiver främst kommer att innebära att lärare ska ersättas med elektroniska plattformer. Stoffet som studerande ska kunna läggs ut på nätet och voilá – problemet är löst. Studerande läser, lämnar in uppgift och får feedback och vitsord av ansvarig lärare. Studiepoäng registreras, alla har varit effektiva och ”inlärning” har skett. Okej, en kraftig generalisering men faktum är att det är ungefär så det går till. Ibland fås knappt feedback eftersom ansvariga lärare helt enkelt inte hinner med arbetsbördan. Att många unga studerandes nätkompetenser knapp överstiger googling och svepande på mobila enheter verkar inte bekymra vår nya regering.

En sak jag har noterat i kursutvärderingar (på andra och tredje stadiet) är att studerande törstar efter att få feedback och att få diskutera ämnet som undervisas. Mänsklig interaktion, helt enkelt. Den positiva feedback som studerande vanligtvis ger i utvärderingar tangerar oftast de situationer där de har kunna vädra sina tankar och funderingar i möten med andra. Och det är ju där och då som inlärning sker och förståelsen fördjupas. Att läsa betyder inte automatiskt att man förstår. Inte på något undervisningsstadium.

För en tid sedan hade jag möjlighet att träffa en forskare vars böcker jag lusläst. Forskaren hade i sin tur läst min senaste text vilket var mycket spännande eftersom jag hade hänvisat till hen många gånger. Den inspirerande handledningssessionen var betydligt mer värd än alla böcker jag trodde jag hade förstått. Varför hänvisar du till den här typen här?, frågade forskaren och pekade på sitt efternamn och ett ställe i texten där jag hade slingrat mig runt ett svårt begrepp utan att egentligen visa att jag hade förstått. Sen pratade vi över en timme och lärde oss av varandra.

Att citera är inte det samma som att förstå. Att läsa inte är det samma som att förstå. Först när vi måste verbalisera och tillämpa det vi har läst kan vi lära oss något nytt. Kanske till och med fördjupa. Min nyfunna forskarvän ställde exakt de rätta frågorna. Det krävdes något som inte fanns i de där böckerna: ett mänskligt möte.

Det finns alltid en bok, en till och en till, både digitala och tryckta. Men var finns framtidens sammanhang att diskutera dem? Vi får inte i denna digitaliseringsiver rationalisera bort människorna, lärarna, möjligheten till interaktion öga mot öga och inspirerande möten.

Den mörka framtiden

Söndagen den 3.5.2015 firades den internationella pressfrihetsdagen. 
Med anledning av detta hade jag en kolumn i Österbottens tidning.

Den mörka framtiden

För knappt tre veckors sedan tog jag del av en panel om kulturjournalistik i samband med Finlands musikforskares årliga symposium. Panelen bjöd på intressanta insikter i kulturbevakningens nuläge men präglades, tyvärr, av ett storstadsperspektiv. Lokaltidningarnas (”landsorternas”) kulturbevakning togs egentligen bara upp i förbifarten nästan som något slags kuriosa. Ur forskningsperspektiv är det givetvis spännande att analysera historiska förändringar i kulturbevakningen. Hos mig låg däremot HSS Medias färska besked om uppsägningar överst på ytan. Kommer det överhuvudtaget att finnas någon oberoende (kultur)journalistik utanför storstädernas mediehus i framtiden?

”Bär ej på bekymmer för den dag du inte sett”, lyder en fras ur en fin sakral sång. Varför gör jag mig då bekymmer? Väl medveten om vad som åsyftas i frasen tillåter jag mig att problematisera den lite. Jo, journalistisk bevakning är också att dokumentera och granska samtiden och i förlängningen en del av historieskrivningen. Hur är det då med de dagar vi inte ser runtomkring oss, våra medmänniskors livsöden och handling? Eller om vi i tanken hoppar fram till den där dagen vi ännu inte sett. Väl där kan vi stöta på bekymmer som grundar sig i de dagar vi inte såg, alltså de dagar vi inte ser omkring oss nu. Vilka problem skymtar inte vid horisonten om ingen dokumenterar, analyserar och tillgängliggör det lokala, dagarna runt omkring oss här och nu? Vår historia kan lära oss så mycket. Även det som inte når över nyhetströskeln för nationella medier, som veteranfester, ungdomsföreningens senaste revy, byatalkon, lokaderbyn och artiklar om nejdens framtida stjärnor. Vem skriver om det när lokalblaskan har släckt lampan?

Tendensen verkar vara att folk ”tar paus” från prenumerationen när det skrivs något man inte vill läsa om eller det skrivs om något på fel sätt. Vilka konsekvenser får det inte om alla stoppar huvudet i sanden och istället öppnar Facebook, Instagram eller andra sociala medier i hopp om mera bejakande och bekräftande ”nyheter”. Och vilket källmaterial ska framtidens historieskrivare använda om inte lokalpress längre finns som samhällsdokumenterare? Visst, bland annat medieforskare och sociologer gottar sig över vårt nätbeteende, men som samhällsdokumentation tror jag att ryggdunkningar eller känsloutbrott på Facebook inte riktigt duger. Problemet med Fb, advertorials, bloggar och Youtubare är att det är svårt att få grepp om ifall man blir serverad en seriös text eller reklam.

Man brukar prata om ”den mörka medeltiden”, ett begrepp som lyftes fram när man under 1800-talet började utforska 1400- och 1500-talets nyväckta intresse för antiken. Då blev det naturligt att kalla tiden, transportsträckan fram till Renässansen, för mörk. Det var inte ett andligt mörker, mörkret syftade på brister i historieskrivningen. Det saknades källor och dokumentation. Jag hoppas att vi på ett lokalplan inte går mot ett sådant mörker. Ett mörker där bara det nationellt relevanta lyfts upp eller en framtid där bara de som lyckas uppbringa tillräckligt med ekonomiska krafter för att sprida propaganda lyckas göra sin röst hörd. Då kan det bli riktigt mörkt.

Ett ljud av trygghet

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 2.4.2015

Ett ljud av trygghet

För en tid sedan fick jag möjlighet att medverka i forsknings- och insamlingsprojektet Finländska ljudlandskap i förändring, ett projekt som lyfter fram och diskuterar förändringar i vardagens ljudlandskap. Det är otroligt spännande att diskutera ljud och jag märker med mig själv att det som intresserar mig mest tenderar att fokusera på något som berättar om rötterna där man står.

Ifall jag närmar mig min upplevelse av ljudlandskapet i Jakobstad ur ett perspektiv av (o)föränderlighet är testandet av det allmänna larmet, sirenen som ljuder från taket på Lagmans skola måndagar kl. 12, ett av det jag först kommer att tänka på. Som tidigare elev i skolan reagerade jag knappt på ljudet av sirenen. Ofta började sirenen yla på matrasten och det fanns inget skrämmande i ljudets natur. Ljudet i sig upplevdes inte som farligt eller hotfullt och jag visste också var ljudkällan fanns.

Jag bodde bara ett stenkast från Lagmans skola vilket betydde att ljudet var så bekant och harmlöst förväntat att man kunde använda sirenen för att ställa och korrigera klockorna med. Måndagar kl. 12. Men skulle sirenen ljuda andra tider betyder det fara för allmänheten. Det är en ljudlandskapskompetens jag har erhållit i 1980- och 1990-talets Jakobstad.

Men vi hör ju inte bara ljud. Ljud är svängningar och frekvenser. Det vi hör är betydelser och berättelser, vilka varierar beroende på vår relation till det vi hör eller lyssnar på. Framförallt signaler är exempel på ljud vars betydelse ska sökas i sin omgivning.

Därför berättar sirenen och också en helt annan historia bortom dess funktion att signalera fara. Jag har fått det berättat för mig vara att min farfar har jobbat som ambulanschaufför (utan körkort) när Lagmans skola fungerade som krigssjukhus under fortsättningskriget. Min pappa kom till världens 1942 som familjens barn nummer sex, vilket vid den tiden betydde att farfar fick lov att sköta sin militärplikt i Jakobstad, alltså betydligt närmare hemmet i Terjärv än fronten där han tidigare hade tjänstgjort.

De få gånger som sirenen övergick mitt medvetande medan jag gick fortfarande rörde mig i Lagmans skolas klassrum gick tankarna till min farfar och det han hade upplevt både vid fronten och i min skola. Jag kan inte föreställa mig vilka hemskheter de som upplevt krig potentiellt förknippar sirenen med, alltså de som inte har samma ljudlandskapskompetens som jag. Min upplevelse av sirenen var långt ifrån traumatisk. Måndagar kl. 12 stod sirenen för beredskap och i förlängningen trygghet, men också tacksamhet.

Idag när jag hör sirenen från taket till Lagmans Skola, de få gånger jag faktiskt hör den, låter själva ljudet lite annorlunda. Sirenen testas också bara första måndagen i månaden nuförtiden. Men berättelsen är delvis den samma. Ljudet, liksom den ståtliga skolbyggnaden, står för något beständigt och tryggt. Ljudet finns kvar som en påminnelse om att inte glömma hur tryggt vi har det. Jag hoppas att den berättelsen aldrig ska behöva skrivas om.

_____

Dela också du med dig av dina ljudlandskapsberättelser på Finländskap ljudlandskap i förändring-projektets hemsida innan 30.4.2015 och delta i tävlingen. Muuttuvat suomalaiset äänimaisemat: www.aanimaisemat.fi eller på svenska http://www.aanimaisemat.fi/p/svenska-sidor.html

Alltid måste jag skämmas

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.3.2015

Alltid måste jag skämmas

Pertti Kurikan Nimipäivät (PKN) – få fenomen har det skrivit så många spaltmetrar om den senaste veckan. Sången och begreppet ”Aina mun pitää” (”Alltid måste jag”) har redan börjat leva sitt eget liv och har således kanske också gjutit lite olja på vågor. Genast det blev klart att PKN kommer att representera Finland i årets upplaga av Eurovision Song Contest (ESC) flödade kommentarer fritt på nätet angående de fyra funktionshindrade musikernas låt och framförande vad som är rätt, fel, bra, dåligt eller rättvist. Att skicka fyra fullvuxna män, punkare med funktionshinder som river av en punklåt av den högre skolan, fick tidigare års toleranta ding-dongare med skäggprydda profilbilder att häva ur sig kommentarer som fick motdebattörer att kräva en skämskudde av modell större. Vad som följde var åsiktsfrihet i sin allra råaste o(själv)censurerade men också intoleranta form.

Lordi fick 2006 många anti- och proteströster och tolkades som ett långfinger mot etablissemanget. Även om punk i grunden handlar om att skrika ut samhällets felaktigheter och orättvisor är PKN:s påhejare inte resultatet av att man är emot de andra, även om PKN potentiellt vill skapa en förändring. Den skam och moralpanik som utbröt när Lordi kvalade in var annorlunda. En röst på PKN vill jag påstå var en röst för något, inte emot. Och, jo, ESC har sedan länge slutat att bara vara en musiktävling.

Ofta påpekas det här i Svenskösterbotten att man ska dra skämskudden över sig, alternativ emigrera till Sverige fram tills årets ESC-spektakel är över. Men betänk att Sverige, ofta kallat världens mest jämlika land, redan 2007 sände den kritikerhyllade tv-serien ”I en annan del av Köping” som skildrar livet på ett gruppboende. Men vad gäller musik tar Sverige tävlingen och arvet från ABBA på största allvar. År efter år skickar man den glassigaste, glittrigaste och mest slipade och konkurrenskraftiga ytan till ESC. Finland vågar i år att göra det obekväma valet (innan Sverige), att rösta fram ett gäng funktionshindrade oslipade diamanter att representera oss med sin egen musik, på sitt eget vis och med ett budskap som det inte går att värja sig mot. PKN handlar heller inte om att utnyttja uppmärksamheten genom att skamlöst placera tillrättalagda minoriteter på scen. Genom åren har det minsann jojkats, joddlats, riverdansats, spelats fela på mer eller mindre klyshigt sätt när representativa symboler har använts för att framhäva kulturell särprägel. Nu gör PKN det på riktigt. På sitt eget sätt. Syftet är att få lyssnaren att tänka efter innan man plockar fram skämskudden.

Tävlingsaspekten har försvarats genom att påstå att PKN så att säga skulle förhindra ”riktiga musiker” (musikhistorien är förresten full av människor med sociala funktionshinder) från att få en rättvis chans att slå igenom. Vilken musiker vill inte förändra världen med sin musik? Men att ”slå igenom” innebär primärt ofta att man först och främst förändrar sin egen värld samt förutsättningarna för ens musik till det bättre. PKN, som är en röst för de som inte har en röst, har faktiskt en möjlighet att inte bara förändra sin egen situation men förhoppningsvis också att skapa förändring i någon annans värld.


 

Om du ännu inte har sett dokumentären om Pertti Kurikan Nimipäivät Kovasikajuttu / The Punk Syndrome (2012), gör det:

Om att gräva där man står

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 8.2.2015

Om att gräva där man står

När man blir lite äldre brukar man får ett behov av att förstå myllan man hittar under sina fötter. Inte helt omedveten om fenomenet Karpdammen-Karppilampi, som Jeanette Östman presenterade i sin kolumn förra veckan (1.2), tänker jag mig en prunkande idyll. Lite unket stillastående vatten. Fiskarna simmar runt, runt, ”sidu morjens-ar” åt varandra år efter år. Kanske kastas någon burk i vattnet, ytan krusas tillfälligt men fiskarna simmar lugnt vidare.

När jag sökte lägenhet i Jakobstad en gång lät förmedlaren mig förstå att lägenheten var på ”den bättre sidan av järnvägen”. Öh, järnvägen, undrade jag, den är ju många kilometer bort!? Jag, med rötterna i London-stan ett stenkast från Lagmans skola och TT-hallen, två språkliga landmärken i staden, hade uppenbarligen växt upp på ”fel sida av stan”. TT-hallen hade jag aldrig något ärende till, men det var heller inte något jag reflekterade över. Under tonåren hade jag nog blivit medveten om att jag med blott min svenskspråkiga existens kunde upplevas som privilegierad. Ibland till och med arrogant. Vem skulle ha trott det när vi tände på våra mattabomber där på olika sidor av Lagmans fotbollplan, på fel sida av järnvägen.

Trots att jag gick miste om den kulturella smältdegeln Dragsvik, som för många unga män är den första riktiga kontakten med Ankdammen, blev jag under mina många studietider medveten om att det finns finlandssvenskar som inte har sett Bullens brevfilmer eller vet vem Magnus Uggla är. Samtidigt fick jag lära mig att Eppu Normaali inte är en person och att Kirka är någon vars musik man borde känna till. Samtidigt väcktes en irritation över hur Pulttibois och Uuno Turhapuro i kontrast till Solstollarna och Varuhuset bidragit till stereotypa bilder som man lätt tar till sig utan att ifrågasätta. Det glassiga Sverige och nätipaito-Finland.

I Karpdammarna är det inte så lätt att se de betydligt större haven samt vattendragen som förenar dem, än mindre de osynliga dammar som hindrar vattnet från att förnyas. Man fnyser lätt åt sådant man inte har gett en ärlig chans, fått eller förstått att uppleva. Jag tackar också musiklivet som möjliggör möten över alla möjliga gränser i Jeppis. Och hoppas att Campus Allegro verkligen skulle blir ett nytt fräscht vardagsrum och vattenhål i staden. Hur många nya sånger lärde jag mig inte på den där finskspråkiga julkonserten för nån månad sen? Upptäckarglädjen gjorde mig samtidigt lite skamsen. Är jag arrogant trots allt? Eller bara lite för trygg i det svenska. Jag gräver vidare.

Om det är någon i nejden som har lyckats nå över språk-, klass- och kommungränser är det 50-årsjubilaren, fotbollsföreningen Jaro. Både vad gäller utövare och publik, borgare som arbetare, finsk- som svenskspråkig. Inte långt tillbaka i tiden hade alla dessa grupperingar egna lag, samlingsplatser men också musikformer. Hejarklacken skanderar på två språk, sångerna som skrivits för laget är på finska, svenska och engelska. Och samtidigt finns det något som är så tidstypiskt svensk-österbottniskt som Stormwings Jeppis Dynamite. Du vet låten man spelar när Jaro gör mål. Så lokal, men ändå med en så stark vilja att vara internationell. Lokal och global samtidigt. Centralplan sommartid, då är karpdammen som vackrast.

Tillgänglighetens förgänglighet

Kolumn publicerad i ÖT 28.9.2014

Tillgänglighetens förgänglighet

I början av sommaren skrev jag en kolumn om ett för mig mycket kärt ljud, nämligen ljudet från familjens aktersnurra, den 3,9 hästar starka Volvo Penta som både fysiskt och emotionellt för mig till barndomens fiskeidyller. Folk verkar faktiskt ha läst texten. Därför kan jag meddela att i år var det fem före att snurran inte hade startat. Det hade varit mycket tråkigt, då hade ett för mig kärt sommarljud gått ur tiden. Kanske kunde jag spela in ljudet så att jag på min ålders höst kan återkomma till det? Nä, att spela in ett ljud betyder att man flyttar det från en annan tid och till en annan plats. Min Volvo Penta ska upplevas där och då.

Det här med skillnaden mellan ”live” och inspelat är något som jag har funderat en hel del på sistone, speciellt eftersom jag förra veckan deltog i ett seminarium med Mark Katz som bl.a. har forskat i hur inspelningsteknik har påverka musikproduktionen och vice versa. Efter standardisering av notationen och uppfinnandet av tryckkonsten (som möjliggjorde försäljning av noter) finns det väl inget som har påverkat musiklivet så mycket som möjligheten att spela in ljud. Det som har hänt efter att Edison uppfann fonografen 1877, har egentligen bara handlat om att förbättrat alla delar av den tekniska processen. Principen är fortfarande den samma; så fort ljud och musik spelas in blir den ett ting som kan lagras, distribueras och kanske säljas. (Min Volvo Penta-inspelning skulle ha på sin höjd ha nostalgiskt värde för mig och på inget sätt ersätta upplevelsen av ljudet i sitt ursprungliga sammanhang.)

I dag pratar man mycket om tillgänglighet. Med några knapptryckningar kan man lyssna till exempelvis hela Beethovens symfoniproduktion. Hur svårt var inte en sådan sak innan inspelningar fanns? Tänk det, och idag tar vi detta för givet. Vartefter tekniken utvecklades blev det möjligt att i studio manipulera ljud och skapa ljudvärldar som inte kunde återskapas live och som i princip aldrig har existerat på andra ställen än utanför mixerbordet i studion. Ljudet från själva mediet (så kallat surface sound) exempelvis knastret från LP eller svajet från C-kassettens tonhuvud har sedan övergången till digitalteknik också försvunnit. Eller rättare sagt har det eliminerats så till den grad att vi kanske inte upplever något fysisk produkt alls. När vi lyssnar på strömmad musik (exempelvis Spotify) ligger den fysiska ”kopian” av musikstycket på en server någonstans. Musiken strömmar som vatten ur kran. Den fysiska kopplingen till musiken kommer garanterat att se helt annorlunda ut för den generation som växer upp med musiken som inte är ett ting som kan ägas.

Musiken spelats in ”någonstans”, har en ljudbild som sällan kan återskapas, distribueras och konsumeras ”via molnet”. Kanske kan man konstatera att musik är mindre fysisk än någonsin? Kanske är det därför YouTube som gör musiken till en visuell upplevelse är så populär? Kanske är det därför som musiken i sig, själva ljudnivån, dynamiken (jmf. ”loudness war”) också under åren har ökat och fokuset allt mera har sjunkit mot det så fysiska basregistret. Då berör musiken oss trots att vi inte kan röra vid den.

Tidigare var musik knutna till fysiska medium som man kunde beröra, känna och uppleva med fler sinnen i lyssningssituationen. Kanske gjorde man egna kassettomslag eller som jag, antecknade inköpsdatumet. Man kunde läsa skivtexter, känna doften av vinylet – ja omge sig med sin musik på ett sätt som den strömmade musiken inte kan. Ännu. Kanske är det tillgänglighetens baksida.

Nightwish, nej tack

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 30.8.2014

Nightwish, nej tack.

Det är bara att konstatera, det är höst. Säkra hösttecken är att teatrar och orkestrar presenterar sina program för säsongen. Ett annat säkert hösttecken är att de flesta inomhussporterna, exempelvis ishockey, innebandy, volleyboll och korgboll börjar göra sig redo för sina respektive säsonger. Nej, ta det lugnt, du har inte bläddrat fel, det här är nog kultursidan. Kultur är det som människor gör, alltså inte bara ”kultthuur”.

Samtidigt som tränare och spelare gör sig redo för säsongen brukar den berömde ”nån” sent om sider börja fundera på vilken musik som ska spelas på matcherna. Ska vi ha nåt nytt eller kör vi med samma vanliga? Många anser att det ska spelas rockmusik på ishockey. Varför då? Jo, därför att man ”alltid” har gjort det. Det (melodiska) rocken har nästan funnit en fristad i ishallarna. Orsakerna är givetvis många men framförallt gick den tekniska utvecklingen hand i hand med ishockeyns. Rocken blev också stor och mainstream samtidigt som hockeyn växte till sig.

När man sen ska börja fundera på arrangemanget kring själva matchen tar man ofta det som är populärt just nu eller det man själv har hört någon gång tidigare på någon match. Det betyder att det ofta är samma musikstycken som är i omlopp. Usch så tråkigt. Samma AVICII, Metallica och Nickelback överallt. Idag är sport liksom teater, bio och konserter en del av underhållningsindustrin och konkurrensen om publiken är hård. När alla vill vara brand som smakar, doftar och känns, varför skulle man då vilja klinga som alla andra? Ärligt talat skulle jag inte orka höra Nightwish på en enda idrottsarena fler gånger. Jo, Crimson Tide är episk och har live-publikljud och allt det där, men den skvallrar samtidigt om att nån i organisationen håller koll på ishockey, kanske rentav har studerat i Åbo och där gått på TPS-matcher. Fantasilöst, jo, kanske lite grann, men man tager vad man hafver.

Man må tycka vad man vill om kampsånger men varje seriöst sportlag brukar anses ska ha en egen sådan. Kvalitén på de inspelade sångerna ifrågasätts ofta men det är inte hur sången/låten klingar i bilen som är poängen. Den ska funka på idrottsarenan och andra ställen där den kan blir en känslomässig tangeringspunkt mellan fansen och laget. De flesta kampsånger har skrivits spontant, av kärlek till laget eller som beställningsverk av lokala musiker. Kampsångerna kan därför säga något om platsen varifrån laget kommer och dess identitet. Stormwing skrev i mitten av 1990-talet Jeppis Dynamite för FF Jaro. Vilken självklar kombination egentligen, Stormwing och Jaro, båda framvuxna ur den kulturella smältdegeln, det Lill-Stockholm, som brukar kallas Jakobstadsnejden. I Karleby var man betydligt tidigare ute när KPV redan mästerskapsåret 1969 fick sin KPV-humppa komponerad av dragspelaren Unto Jutila från Kalajoki. I humppan, som har spelats sedan dess på KPV:s matcher, finns även den legendariska Fiskhallsplanen förevigad i texten. Så, hur låter ditt lag den här säsongen? Om det inte låter alls, kanske det är dags för någon föreningsaktiv att ringa någon potentiell låtskrivare. Det råder ingen brist på dem här i våra trakter även om det nog är lättare att hitta en musikintresserad sportare än en sportintresserad musiker.

Från samba till stridsrop

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.6.2014

Från samba till stridsrop

Det finns väl ingen som har kunnat missa att det pågår ett fotboll-VM för tillfället. Inför VM hördes kritiska röster från Brasilien, men som vanligt tystnar de nästan fullständig när ”festen” har kommit igång. Ingen vill ge medialt utrymme åt festdödare, t.o.m. bitmärkens ekonomiska konsekvenser verkar relevantare att spekulera i. Pitbulls officiella VM-låt med textraden ”we invite the whole world to play” klingar onekligen lite ironiskt. Och vem är ”vi” riktigt? Det heter ju att man ska ge bröd och skådespel åt folket, men bröd (inklusive skolor och hälsovård) finns onekligen lägre ner i behovshierarkin. Enligt de som kan sin Marx distraherar skådespel folket från de verkliga problemen och i förlängningen motarbetar folkets revolution. Men sport och politik hör ju inte ihop…

De som har följt Brasiliens matcher har väl knappast kunnat missa med vilket intensitet brassarna a cappella sjunger andra versen av nationalsången. Med sällan skådad intensitet och frenesi sammanfattas nationens känslor och förvandlas till ett kollektivt stridsrop. Denna nationalsångsritual befästes vid fjolårets Confederations Cup och är inte den vördsamma reflektion vi är vana med på våra breddgrader. Det är en kraftfull kollektiv uppvisning som balanserar på gränsen till skådespel, vilket tv-kamerorna givetvis älskar. Allt för ”artistiska” tolkningar av nationalsången har under vissa skeden av Brasiliens historia faktiskt varit förbjudna.

I internationella sportsammanhang har nationalsånger en viktig symbolfunktion; de är ländernas klingande symboler i vilken nationens identitet sammanfattas musikaliskt. Man kan hoppas att den egna nationalsången också är det sista som hörs, och att vi som Räikkönen en gång formulerade det, får hör ”ordentlig musik”. I det sammanhanget blir nationalsången en segerns symbol. Björneborgarnas marsch har också varit en sådan symbol, exempelvis i YLE:s sändningar från OS har en vunnen guldmedalj kungjorts med ”Pasila (tidigare Helsinki) olkaa hyvä, Porilaisten marssi!”.

I nationella sammanhang däremot ersätts nationalsångerna med de lokala lagens egna sånger. Sällan spelas dock det gästande lags sånger, däremot kanske de sjungs av tillresta supportrar. I nationella finaler (speciellt i ishockey) sjungs däremot nationalsången för att understryka högtidligheten och matchens betydelse nationellt. Framförandet av nationalsången i ishockey är ett kulturellt lån från NHL. Den nordamerikanska traditionen, ofta med beledsagning av en känd ”försångare”, härstammar från krigstiden då man ville stärka samhörigheten samt visa sitt stöd för trupperna. Detta har sedan utvecklats till ett skådespel i sig.

Det återstår att se om vi någon gång kommer att få höra den finländska nationalsången i herrarnas fotbolls-VM eller EM och med vilken intensitet den då framförs.