Kolumn i Österbottens Tidning 26.4.2014

Är det någon som lyssnar?

En sak jag har funderat mycket på den senaste tiden är ”lyssnaren”, dvs. hur vi lyssnar i olika situationer. Orsaken till att jag om och om igen verkar återkomma till detta bottnar i min egen nyfikenhet för hur vi som lyssnare påverkas av situationen i vilket lyssnandet tar plats.

För en tid sedan intervjuade jag en före detta professionell idrottsman, nuvarande marknadsföringschef för ett lag i Helsingfors. Lagets publik består, enligt undersökningar, rätt långt att SFP:are, Samlingspartister samt unga svenska och finskspråkiga. På deras matcher framhävs ofta en amerikansk låt med stark sydstats- och arbetarklassbakgrund. Hur sitter detta ihop med målgruppen och kontexten undrade jag. – ”Du ska inte lyssna SÅ noggrant”, var svaret jag fick. Sen skattade vi båda lite grann åt problematiken. Visst hade han väl rätt, jag borde borthöra vissa element och acceptera den berättelse som kommuniceras till mig. Speciellt tydligt blir detta i filmer där vi serveras både en visuell och auditiv illusion. Men ibland överensstämmer inte det som avsetts med lyssnarens berättelse.

Musikforskaren Ola Stockfelt anser att vi inte hör ljud. Ljud är svängningar och frekvenser men det är inte dessa vi hör. Vi hör betydelser och berättelser vilka varierar beroende på vår relation till det vi lyssnar på. Därför borthör vi ofta irrelevanta ljud men hör sånt som bryter mot det vardagliga. Den blomstertids vara eller icke vara i skolan har varit mycket på tapeten, igen. Vår egen position påverkar vad vi hör in i ljuden, musiken. Sjungandet av Den blomstertid berättar en historia för den som vill/kan höra den. När många människor delar berättelsen skapas och formas det som vi kallar traditioner. I Storbritannien sjunger man Bliv kvar hos mig (Abide with me) innan FA-cupfinalen i fotboll, något man har gjort sen 1927. Vilken kraft finns det inte i dessa kollektiva berättelser.

Med inspelad musik är det lite mera problematiskt eftersom vi som lyssnare måste acceptera att nu lyssnar vi på en inspelning som är lösryckt från den kontext i vilken den har producerats. Samtidigt förutsätts det att vi allt som oftast inte ska lyssna så noggrant. Om ett avsett ljud når avsedd lyssnare och den berättelse som den som skapar ljuden avser liknar den berättelse som lyssnare skapar, har kommunikationen fungerat, skriver Stockfelt. Så hur noggrant ska man lyssna när skoleleven gör dansnummer till tonerna av Blow My Whistle eller Timber. Visst kalla mig moralfarbror men tolkningsmöjligheterna finns där och kontexten problematiserar onekligen vad som kommuniceras.

När lyssnar vi? Hur lyssnar vi? Och varför lyssnar vi annorlunda på olika platser (jmf. Torsdagsjazzen med Schaumansalen)? Våra berättelse som lyssnare skiljer ofta från varandra och det är just därför lyssnandet är så intressant.