Tystnadens ljud

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 29.9.2013]

Tystnadens ljud

Tystnad, det är något som vi i Finland anses vara bra på. För många finländare är
tystnad inget problem. Vi behöver inte prata om vi inte vill. Själv har jag inga
problem med att vara tyst men jag har också studerat musik i många år, vilket
betyder att jag på beställning borde kunna producera estetiskt tilltalande ljud.
Musik börjar med tystnad, har någon sagt. I musik är tystnad ett viktigt element,
med den skapar man bl.a. spänning, rytm och form. När jag började studera
musikvetenskap vid ÅA gick jag en kurs med en gästande australiensisk
professor. Han uppmanade oss att lyssna kritiskt på vår omgivning och att
fundera över hur mycket av den musik vi hör under en dag är sådan vi själv har
valt. Myntet föll ner hos mej och efter att i många år ha studerat hur man skapar
musik var det nästan en befrielse att börja fundera på hur musik används i
vardagen för att skapa rytm och sammanhang. Detta utmynnade så småningom i
en gradu om ishockeymusik.

Det finns olika definitioner på begreppet tystnad, av vilka många är
vetenskapliga konstruktioner. Den definition som har fascinerat mig är tystnad
som avsaknad av förväntade ljud. Ni vet, när det är tyst då det helst inte borde.
Då är det ofta frågan om negativ tystnad. En förhatligt muttrande ”tystnad”
uppstår ofta när motståndarna har gjort mål i t.ex. fotboll. Ur hemmalagets
perspektiv är detta negativ tystnad men för bortalaget och dess supportrar är det
givetvis mycket tillfredställande att uppleva en tystad publik. Häromdagen satt
jag på trappan på verandan och lyssnade på när löven föll. Det var en positivt
tystnad, trots ambiensen från staden. Allt oftare verkar vi fly tystnaden, vilket har
resulterat i att vi i vår vardag omgärdas av en tapet av musik som vi kanske
själva inte har valt eller kan påverka. Den förföljer oss nästan överallt t.ex. i
klädbutiken, i matbutiken, på ishockeymatchen… Ja, det är sällan tyst där pengar
byter ägare och folk ska trivas. Först när musiken stängs av framträder de ljud
som varit dolda. Speciellt i sociala sammanhang är dessa ”tystnadens ljud” inte
önskvärda eller ens mänskliga ljud och därför försöker man dölja dem genom att
producera ännu med mera ljud.

En stor del av vår kommunikation är akustisk. Ljudlandskapsforskningens fader R.
Murray Schafer har skrivit att människan skapar ljud för att påminna sig själv och
andra om att hon inte är ensam. Därför är det också intressant hur musik
används för att hindra eller undvika kommunikation. Titta runt dig på bussen eller
på tåget och notera hur många som med musik i sina hörlurar både skapar och
undviker tystnad. Oftast för att helt enkelt slippa behöva kommunicera och få en
tyst stund för sig själv.

Kunskapsfabriken

Vetenskapens primära funktion är ju att skapa ny kunskap. Så här ser min fabrik ut. I helgen erbjöd min dotter sig att komma och städa åt mig på skolans dagsverksdag.

(Den där slangen bakom datorn förser givetvis samhället med färsk kunskap dagligen.)

”Tii baa, på baa!”

[Kolumn publicerad i FF Jaros tidning Futisextra 02/2013]

”Tii baa, på baa!”

De som har besökt olika sportevenemang har säkert noterat att varje lag har sina egna sånger och traditioner. Hejarklackarnas unika sånger men också inspelad musik som används i anknytning till laget skapar en karaktäristisk ljudmiljö. Det går att urskilja unika ljudkulturer för olika sporter. Fotbollens ljudmiljö är främst förknippat med hejarklackssång, dvs. de ljud som publiken producerar.

I Veikkausliiga har föreningarna rätt stor frihet att skapa sin egen ljudmiljö. Visst, det finns ljudlogon och reklamer som ska spelas men när matchen är igång är ljudmiljön öppen för publikens aktiva deltagande. I ligan finns det mej veterligen ett lag som spelar musik i hörn- och frisparkssituationer. Inget fel med det, men det är rätt unikt. I t.ex. ishockey är det numera mer eller mindre tradition att man spelar musik (eller reklam) i spelavbrott. Där har också diskussionen för länge övergått i frågeställningar om vilken musik som är mest lämplig att spela. Men det finns också ishockeylag som har gått motsatt riktning dvs. som medvetet låter bli att spela aktiverande musik i spelavbrott. Detta för att den egna hejarklacken ska få mera utrymme att höras och inte behöva skrika sig igenom DJ:ns musikval. Den aktiverande musiken kan alltså också lägga sordin på spontaniteten.

I finländsk fotboll är det oftast inget problem att göra sig hörd. Ännu har vi en bit att gå innan vi når upp till de stämningar som man stereotypiskt förknippar fotboll med. Ibland hör man tyvärr mera av spelarna än av publiken. Visst, det är intressant att höra spelarnas kommunikation, men det är trots allt publiken, du, den tolfte spelaren, som med ditt eget aktiva deltagande skapar stämning. Varje besökare har sin personliga orsak att gå på match. Motivationen påverkar beteendet. Men någon borde också producera de ljud som har en förmodad positiv affekt på hemmaspelarnas prestationer samtidigt som ljudet kväver bortalaget och dess supportrar. Det är med ljud som man, medvetet eller omedvetet, meddelar sin närvaro. Det går heller inte att stänga öronen. Vill du slippa höra bortalagets hejarklack måste du överrösta den.  Så, tycker du att det är för tyst på läktaren eller helt enkelt har tröttnat på muttret från grannen bredvid är det bara att överrösta honom. Spelarna gör sitt yttersta på planen och hoppas att även publiken gör sitt.

Några kanske kommer ihåg att Jaro för ett par år sedan igen tog i bruk marschen Die Alte Kameraden i samband med spelarentrén. Marschen spelades i samband med fotbollsmatcher i Jakobstad redan på 1960-talet. Jag skulle vilja komma i kontakt med ”öronvittnen” som kunde tänka sig att dela med sig av sina musikaliska fotbollsminnen. Det går bra att skriva eller så tar vi ett samtal över en kaffekopp. Minä tarjoan!

Kaj Ahlsved, kahlsved@abo.fi 050 5466878

Skribenten jobbar på en doktorsavhandling om musik & sport vid Åbo Akademi, ämnet musikvetenskap.

En kick framåt

Jag lyssnade igår på en intervju med Nicklas Jonzon, mannen bakom bl.a. sportljud.se, som t.ex. hade hand om musiken vid Sveriges andel av ishockey-VM i år.  Inget direkt nytt och revolutionerande kom fram men ibland är det roligt när vissa saker som man har grubblat på en hel del blir bekräftade. Speciellt gillade jag hans koppling till film (filmdramaturgi, filmmusik) samt rädslan för tystnad. Det är några saker som jag har lyft fram och kommer att lyfta fram ännu mera. Ser verkligen fram emot att få intervjua och diskutera med honom i Stockholm i september.

Samtidigt blir man också ständigt medveten och hur mångfasetterat det här området är. Jag har två artiklar vars upplägg och relation fortfarande bekymrar mig. Relationen genre (musikval) och funktion bekymrar mig. Det är absolut inte så enkelt att ishockey är rock, boboll iskelmä och fotboll samba. Även om man kan se samband mellan en viss typs musik och en viss sport (ett lag eller dess publik) verkar de sambanden komma i andra hand när musik med funktion eller ett budskap som ska vara uppenbar för publiken används. Ungefär där har mina grubblingar fastnat nu. Borde läsa ett par böcker och knapra mig i skägget lite grann.

En i laget

Känner mig nästan som en i laget efter att ha haft en kolumnliknande text i FF Jaros tidning Futisextra (02/2013). Har en text där om ljudkulturen i fotboll och gör en kort jämförelse med ishockey. Om och när den laddas upp elektroniskt länkar jag till den här.

Med i texten finns också ett upprop till “öronvittnen” från 1960-talets Jakobstad när bl.a. den tyska marschen (die) Alte Kameraden spelades innan fotbollsmatcher. Av dessa nostalgiska skäl började Jaro för några år sedan att att spela marschen i samband med spelarentrén. Bobollslaget Vimpelin Veto använder samma marsch och den lär också vara flitigt spelad i trav i samband med presentationen (defileringen).

Hör av dig till mig om du råkar veta något om Alte Kameraden.

Back in the Jeppis

Nåja, nu är då årets Tour de Svenskfinland avslutad och alla är tillbaka uppe i Jeppis. Familjesemstern avslutades med jobb och en paper presentation på EUPOP2013-konferensen i Åbo. Den egna presentationen gick helt bra. Man börjar ha gjort några presentationer nu och samtidigt fått erfarenhet av hur konkret och effektiv man bör vara för att kunna presentera sin juttu på 20 minuter (+10 minuter feedback efteråt). Förhoppningsvis förstår de som lyssnar och kan komma med god feeback på presentationen. Den här gången var det rätt avslappnad stämning och bra diskussion. De internationella åhörarna tyckte att Go Jaro Go var intressant, framförallt pga. trespråkigheten.

En viktig del av konferenser är också den sociala aspekten av att mingla med forskare från olika delar av världen. Den delen är jag överlägset sämst på eftersom jag av naturen är lite blyg. Trots det träffade jag en hel del intressant folk och hade givande diskussioner. Fick en riktig motivations-kick. De senaste konferenserna och seminarierna har nästan fungerat tvärtom då kommentarerna ibland har varit lite väl ifrågasättande (vilket antagligen berott på min oklara problemformulering och presentation) men nu är feelisen god. Dessutom är det också roligt att följa med de andra doktorandvännernas framsteg. Alla verkar ha ungefär samma berg- och dalbana av forskningsmässig hopp och förtvivlan.

EUPOP2013 i Åbo

Den här veckan ska spenderas i Åbo. Blev dags att dra på sig rena byxor och söka fram hårgeléet efter några sköna spegellösa dagar ute i Åbolands skärgård. Jag ska hjälpa till på en konferens här samt hålla en presentation på torsdag. Temat för min paper presentation och alla de andra abstrakten hittas här Nån gång ska man ju ha nytta av att ha ett efternamn som börjar på A…

Har bullat upp med massor av ljudexempel bl.a. Go Jaro GO och Tepsi Tekee Kohta Maalin
Får se då om publiken blir på G!

Älä tyri nyt

Många har frågat – och gjort det många gånger – vad det är som är så intressant med boboll. Varför åker du dit och dit, du ska ju se på fotboll. Typ. Well, det finns många orsaker varför jag tycker boboll är intressant. De flesta av dem har nog att göra med att det faktiskt är vår nationalsport och spelet drar stora publikmängder till arenor mitt i skogen, om man överdrivar lite grann angående arenornas placering. När den värsta chocken hade lagt sig för mig (jag chockades av framförallt hur intressant spelet är men också hur mycket folk som kollar på boboll på plats)  insåg jag inte bara hur mycket finsk musik det spelas men också vilket otroligt skrikande det är på boboll. Åtminstone i Vimpeli, men på ett bra sätt.

Det som verkligen väckte mitt intresse var hur publiken när en motståndare ska slå skapar en enorm ljudmassa med vilken man inte bara försöker störa slagmannen men också försöker förhindra kommunikationen med bortalagets spelare som finns ute på fältet. Detta är ett ljudexempel jag ska hänvisa till i en artikel och jag har också spelat upp det på några föredrag. Här är det dessutom fråga om en rätt ofarlig situation. Motståndaren gör sig beredd att slå och genast reagerar publiken. Här är det två olika slagmän som slår. Lyssna själva.

Vimpeli – Joensuu. wav

Eftersom jag är intresserad av hur man använder musik i sportsammanhang blir detta fenomen ännu mera fascinerande när vissa lag väljer att göra så här:

Koskenkorvan Urheilijat – Pattijoen Urhelijat (Älä tyri nyt).wav

Alltså istället för att lämna rum för publikens deltagande gör man humor av situationen genom att spela Jukka Poikas hit “Älä tyri nyt, älä lyö yli nyt”. Man får spela musik ända tills klockaren kastar bollen uppåt. Sålänge klockaren kastar den horisontalt till t.ex. första boet för att taktikera och få rörelse ute på fältet får man alltså spela musik. Men genast bollen lämnar handsken och kastas uppåt måste man stänga av musiken. Hur kul Älä tyri nyt är efter den tjugonde gången kan man ju ifrågasätta. Men det intressantaste med exemplet är att publiken här är mycket mera passiv än i Vimpeli-exemplet. Det betyder inte att jag föredrar det ena eller det andra, det betyder bara att det finns olika kulturer och att detta givetvis måste utforskas. Koskenkorva spelar också musik när hemmalaget spelar “inne” men då givetvis av helt andra orsaker. Jag har så sent som idag fått mycket intressant information av en ny informant. Artikeln om musikens funktioner kommer att bli så bra! Bara jag skulle ha tid att skriva på den. Redigerar fortfarande en annan artikel.

PS. Vi finlandssvenskar brukar ofta stereotypiskt tycka att finnar skriker och skrävlar mycket. Jag vet att det är en elak fördom men undrar hur mycket av det som har med boboll att göra. Allt för få finlandssvenskar har upplevt boboll live men via TV (Urheiluruutu) kan man inte ha missat spelarnas hojtande. Tror att jag överlåter det åt någon annan att forska i.

Trögt sommarföre

Sommar innebär att fotbolls- och bobollssäsongen är igång. Det betyder möjlighet till fältarbete inom just de sporterna. Men det finns något som heter för mycket fältarbete. Visst kan man gå titta på någon match men för att kunna få något vettigt ut av det sen under resten av året borde man dokumentera allt ordentligt, dvs. spela in och skriva vettiga fältarbetsprotokoll och dagbok. Arbetet efter att man har dokumenterat något tar oftast mycket, mycket längre än jobbet på plats

De senaste dagarna har jag ännu en gång lärt mig hur viktigt det är att göra dokumentationen på plats ordentligt. Jag fick utlåtande på min första artikel den sista juni. Båda anonyma utvärderarna förespråkar publicerar med några “små förändringarna”. Utlåtandena var mycket bättre än jag nånsin hade kunna tänka mig men eftersom båda förespråkar mera exempel ur den empiri jag hänvisar till är det bara att gräva bland alla protokoll, dagböcker och inspelningar. Deadline i börja på augusti. Suck.

Den artikel jag nu reviderar behandlar (kraft)strukturerna i tre olika sporters ljudlandskap, dvs. boboll, fotboll och ishockey. Utgångspunkten är att ljud spelar en viktigt roll i upplevelsen av sport och jag har delat in ljuden (och musiken) utgående från vem som producerar dem. Enligt mig har utövarnas, publikens men också arrangörens ljud har en viktig del i sportupplevelsen. Alla bidrar med sina ljud och jag stöder mina resonemang på bl.a. Barry Truax’ teorier (1984) som anser att lyssnaren alltid närvarande i ett ljudlandskap och bidrar till detta med sina ljud. När systemet är välbalanserat (hi-fi) utbyts mycket information mellan elementen ljud, lyssnaren och miljön. I en lo-fi miljö går det däremot mycket information till spillo. Pionjären inom ljudlandskapsforskning R. Murray Schafer (som förresten fyllde 80 år igår, grattis!) använder lo-fi som ett begrepp för miljöer där ljud täcker varandra och mängden akustisk information gör att ljuden inte kan urskiljas klart. Urbana stadsmiljöer är lo-fi medan rurala ljudmiljöer är hi-fi eftersom man där tydligt kan urskilja ljud tydligt (Schafer 1977). Hi-fi har fått representera något positivt medan lo-fi är negativt. Nåja, riktigt så enkelt är det inte eftersom t.ex. tystnad på t.ex. fotboll vanligtvis inte är en positiv sak och kan vara ett tecken på dålig stämning. Detta ska jag försöka argumentera kring i en artikel som utkommer i höst. Samtidigt jobbar min skalle på den presentation “Sport music – context vs. content” som jag ska hålla på EUPOP2013 i Åbo om ca två veckor.

Men helst skulle jag bara vilja sitta och titta på fotboll och boboll samt njuta av den finska sommaren med familjen.

7 x Jeppis Dynamite

Idag var en mycket speciell match på Centralplan. Sällan, sällan får man höra Stormwings Jaro-hylling spelas hela sju gånger under en match. Okej, den spelades åtta gånger, eftersom den även spelades efteråt när vinsten var ett faktum.

Sju spelningar betyder alltså sju hemmamål. Bortalaget gjorde också ett men precis som i de flesta sporter får bortalaget ingen musikalisk representation. Om man ser målsituationen ur en akusisk kommunikation-synvinkel är publikens jubel och efterföljande Jeppis Dynamite en signal för mål, även för de som inte sitter på läktaren och ser själva matchen. Även i andra kontexter representerar Jeppis Dynamite mål för Jaro. Det kräver dock att man har den inomkulturella kompetensen som krävs för att själv kunna skapa denna koppling mellan låten och Jaro-mål. Tystnad ackompanjerar mål för bortalaget. Ur bortalagsperspektiv är det mycket tillfreställande att uppleva en “tystad” hemmapublik. Ur hemmasynvinkel är tystnad representativt, ja t.o.m. en signal (trots att den inte är en avsiktligt konstruerad signal) och uttryck för dålig stämning, oftast resulterat av spelmässiga motgångar.

Trots att bortalaget vanligtvis inte får någon mållåt, det skulle garanterat irritera hemmapubliken, har bortalaget givetvis precis som hemmalaget rätt att ha egna supportrar på plats. FC Lahtis supportar är tyvärr ökända (eller “ölkända”) för deras dåliga uppträdande. Jag rekommenderar Antti Pärnänens reportage “Kaunis peli” i Veikkaaja (41/2012) där klackens mörka sida tydligt kommer fram.  Idag förbättrade de inte direkt sitt rykte då några enligt uppgift lär ska ha varit för berusade att få tillträde medan resten hängde upp sin flagga på staketet till Centralplanens “bar” och bänkade sig för att “heja” från ölserveringen. I mitt tycke är det ännu ett lågvattenmärke för Lahtis hejarklackskultur. Vid ställningen 6-0 (ca 60 minuter) noterade jag att flaggan var borta och att största delen hade avlägsnat sig. Några få var kvar vid matchen slut och fick spridda applåder från bortalaget för att de besvärat sig att köra till Jakobstad för att dricka öl för 5€ á 0,33l.

Alla målen av vilka Jonke gjorde hela fyra stycken kan ses här: