Category Archives: Ishockey

Är det någon som lyssnar?

Kolumn i Österbottens Tidning 26.4.2014

Är det någon som lyssnar?

En sak jag har funderat mycket på den senaste tiden är ”lyssnaren”, dvs. hur vi lyssnar i olika situationer. Orsaken till att jag om och om igen verkar återkomma till detta bottnar i min egen nyfikenhet för hur vi som lyssnare påverkas av situationen i vilket lyssnandet tar plats.

För en tid sedan intervjuade jag en före detta professionell idrottsman, nuvarande marknadsföringschef för ett lag i Helsingfors. Lagets publik består, enligt undersökningar, rätt långt att SFP:are, Samlingspartister samt unga svenska och finskspråkiga. På deras matcher framhävs ofta en amerikansk låt med stark sydstats- och arbetarklassbakgrund. Hur sitter detta ihop med målgruppen och kontexten undrade jag. – ”Du ska inte lyssna SÅ noggrant”, var svaret jag fick. Sen skattade vi båda lite grann åt problematiken. Visst hade han väl rätt, jag borde borthöra vissa element och acceptera den berättelse som kommuniceras till mig. Speciellt tydligt blir detta i filmer där vi serveras både en visuell och auditiv illusion. Men ibland överensstämmer inte det som avsetts med lyssnarens berättelse.

Musikforskaren Ola Stockfelt anser att vi inte hör ljud. Ljud är svängningar och frekvenser men det är inte dessa vi hör. Vi hör betydelser och berättelser vilka varierar beroende på vår relation till det vi lyssnar på. Därför borthör vi ofta irrelevanta ljud men hör sånt som bryter mot det vardagliga. Den blomstertids vara eller icke vara i skolan har varit mycket på tapeten, igen. Vår egen position påverkar vad vi hör in i ljuden, musiken. Sjungandet av Den blomstertid berättar en historia för den som vill/kan höra den. När många människor delar berättelsen skapas och formas det som vi kallar traditioner. I Storbritannien sjunger man Bliv kvar hos mig (Abide with me) innan FA-cupfinalen i fotboll, något man har gjort sen 1927. Vilken kraft finns det inte i dessa kollektiva berättelser.

Med inspelad musik är det lite mera problematiskt eftersom vi som lyssnare måste acceptera att nu lyssnar vi på en inspelning som är lösryckt från den kontext i vilken den har producerats. Samtidigt förutsätts det att vi allt som oftast inte ska lyssna så noggrant. Om ett avsett ljud når avsedd lyssnare och den berättelse som den som skapar ljuden avser liknar den berättelse som lyssnare skapar, har kommunikationen fungerat, skriver Stockfelt. Så hur noggrant ska man lyssna när skoleleven gör dansnummer till tonerna av Blow My Whistle eller Timber. Visst kalla mig moralfarbror men tolkningsmöjligheterna finns där och kontexten problematiserar onekligen vad som kommuniceras.

När lyssnar vi? Hur lyssnar vi? Och varför lyssnar vi annorlunda på olika platser (jmf. Torsdagsjazzen med Schaumansalen)? Våra berättelse som lyssnare skiljer ofta från varandra och det är just därför lyssnandet är så intressant.

Link

Hur låter matchen?

Hear ye, hear ye alla penningstinna stipendiegivare! Läs Niclas Hägens fina artikel i Meddelanden från Åbo Akademi om min forskning. Vi hade en mycket trevlig pratstund trots att jag och min halsduk ser lite trött ut på bilden.

Min nuvarande finansiering tar slut sista maj…

 

(HÄR hittas hela tidningen som pdf. Känns ju fint att finnas i samma blaska som cancerforskare)

En kick framåt

Jag lyssnade igår på en intervju med Nicklas Jonzon, mannen bakom bl.a. sportljud.se, som t.ex. hade hand om musiken vid Sveriges andel av ishockey-VM i år.  Inget direkt nytt och revolutionerande kom fram men ibland är det roligt när vissa saker som man har grubblat på en hel del blir bekräftade. Speciellt gillade jag hans koppling till film (filmdramaturgi, filmmusik) samt rädslan för tystnad. Det är några saker som jag har lyft fram och kommer att lyfta fram ännu mera. Ser verkligen fram emot att få intervjua och diskutera med honom i Stockholm i september.

Samtidigt blir man också ständigt medveten och hur mångfasetterat det här området är. Jag har två artiklar vars upplägg och relation fortfarande bekymrar mig. Relationen genre (musikval) och funktion bekymrar mig. Det är absolut inte så enkelt att ishockey är rock, boboll iskelmä och fotboll samba. Även om man kan se samband mellan en viss typs musik och en viss sport (ett lag eller dess publik) verkar de sambanden komma i andra hand när musik med funktion eller ett budskap som ska vara uppenbar för publiken används. Ungefär där har mina grubblingar fastnat nu. Borde läsa ett par böcker och knapra mig i skägget lite grann.

EUPOP2013 i Åbo

Den här veckan ska spenderas i Åbo. Blev dags att dra på sig rena byxor och söka fram hårgeléet efter några sköna spegellösa dagar ute i Åbolands skärgård. Jag ska hjälpa till på en konferens här samt hålla en presentation på torsdag. Temat för min paper presentation och alla de andra abstrakten hittas här Nån gång ska man ju ha nytta av att ha ett efternamn som börjar på A…

Har bullat upp med massor av ljudexempel bl.a. Go Jaro GO och Tepsi Tekee Kohta Maalin
Får se då om publiken blir på G!

Trögt sommarföre

Sommar innebär att fotbolls- och bobollssäsongen är igång. Det betyder möjlighet till fältarbete inom just de sporterna. Men det finns något som heter för mycket fältarbete. Visst kan man gå titta på någon match men för att kunna få något vettigt ut av det sen under resten av året borde man dokumentera allt ordentligt, dvs. spela in och skriva vettiga fältarbetsprotokoll och dagbok. Arbetet efter att man har dokumenterat något tar oftast mycket, mycket längre än jobbet på plats

De senaste dagarna har jag ännu en gång lärt mig hur viktigt det är att göra dokumentationen på plats ordentligt. Jag fick utlåtande på min första artikel den sista juni. Båda anonyma utvärderarna förespråkar publicerar med några “små förändringarna”. Utlåtandena var mycket bättre än jag nånsin hade kunna tänka mig men eftersom båda förespråkar mera exempel ur den empiri jag hänvisar till är det bara att gräva bland alla protokoll, dagböcker och inspelningar. Deadline i börja på augusti. Suck.

Den artikel jag nu reviderar behandlar (kraft)strukturerna i tre olika sporters ljudlandskap, dvs. boboll, fotboll och ishockey. Utgångspunkten är att ljud spelar en viktigt roll i upplevelsen av sport och jag har delat in ljuden (och musiken) utgående från vem som producerar dem. Enligt mig har utövarnas, publikens men också arrangörens ljud har en viktig del i sportupplevelsen. Alla bidrar med sina ljud och jag stöder mina resonemang på bl.a. Barry Truax’ teorier (1984) som anser att lyssnaren alltid närvarande i ett ljudlandskap och bidrar till detta med sina ljud. När systemet är välbalanserat (hi-fi) utbyts mycket information mellan elementen ljud, lyssnaren och miljön. I en lo-fi miljö går det däremot mycket information till spillo. Pionjären inom ljudlandskapsforskning R. Murray Schafer (som förresten fyllde 80 år igår, grattis!) använder lo-fi som ett begrepp för miljöer där ljud täcker varandra och mängden akustisk information gör att ljuden inte kan urskiljas klart. Urbana stadsmiljöer är lo-fi medan rurala ljudmiljöer är hi-fi eftersom man där tydligt kan urskilja ljud tydligt (Schafer 1977). Hi-fi har fått representera något positivt medan lo-fi är negativt. Nåja, riktigt så enkelt är det inte eftersom t.ex. tystnad på t.ex. fotboll vanligtvis inte är en positiv sak och kan vara ett tecken på dålig stämning. Detta ska jag försöka argumentera kring i en artikel som utkommer i höst. Samtidigt jobbar min skalle på den presentation “Sport music – context vs. content” som jag ska hålla på EUPOP2013 i Åbo om ca två veckor.

Men helst skulle jag bara vilja sitta och titta på fotboll och boboll samt njuta av den finska sommaren med familjen.

Några tankar om Jokerit till KHL

De som följer med sport eller ishockey överlag har ju inte kunnat undgå att Hartwall Arenan har sålts till ryska affärsmän och att Jokerit år 2014 kommer att börja spela i KHL. Ishockey-Finland och hockeyfansen har fått en rejäl dos av förändring att svälja.

För en som forskar i ljudmiljön på sportevenemang och bl.a. har skrivit om ishockeymusik ska det bli intressant att följa med hur Jokerit tacklar det här. För att ens kunna ha en liten möjlighet att klara sig i KHL behöver man Jokerit givetvis förstora sin budget rejält. Det brukar medföra höjda biljettpriser vilket i allra högsta grad påverkar publiken, fansen.

Det som är intressant med den europeiska fankulturen i ishockey är att den har influerats av fotbollskulturen. Det egna laget har ofta avvarat en läktarsektion för föreningens mest ljudliga fans, alltså en hejarklack. Detta är något som inte är praxis i t.ex. nordamerika. Även tifos förekommer i ishockey. Vi här i Norden är vana att ljudmiljön i bästa fall präglas, utöver den inspelade musiken i spelaravbrotten, av en kamp om luftrummet mellan hemma- och bortalagets supportrar. Precis som på internationell fotboll men där sjungs det ju oftast i varsin kurva. I Sverige finns det några ishockeylag som har lagt på sordin på DJ:n för att fansen ska få mera rum i ljudlandskapet. I Finland har vi både skränande hejarklackar och musik (eller reklam) i varje spelabrott. Oftast interagerar dess inte överhuvudtaget med varandra men det är en annan story.

Vad kommer månne att hända med Eteläpääty och hur kommer vol. 4 av Jokeritfansens “psalmbok” att se ut? Eller kommer ens en sån att behövas?

Kommer katupoiken laulu att tystna efter den sista säsongen i FM-ligan?

Fankulturen i KHL är ännu ett oprövat kort. Enligt en informant “over there”, inte i KHL utan NHL, är en fankultur likt den i Finland inte möjlig i NHL eftersom man som t.o.m. som säsongskortsinnehavare i princip sitter bredvid olika personer varje match.  I den nordamerikanska hockey är den snart utdöda organisten lite av en “ceremonimästare” för att få igång publiken. Den rollen sköts nu oftast av DJ:n och orgelloopar. Stänger du av musiken blir det väldigt tyst i NHL. På sin höjd kan du får höra “Go [team] Go” eller “Let’s go [team]!” skanderat av hockeyförsamlingen men oftast har de lockast fram av klappande händer och textramsor på videoskärmar. Ja, de har också börjat dyka upp i Finland.

I Finland har har bortasupportrar möjlighet att köpa biljetter till matcher. Ofta ges de även en egen läktarsektion. (Igen, i princip omöjligt i t.ex. NHL.) Var det någon annan än jag som reagerade på att man zoomade in den där lilla gruppen av Blackhawks-fans överdrivet mycket i den avgörande Stanley Cup-finalen i Boston? Go figure!

Man kan ju fråga sig om det är ditåt Jokerit nu trots deras goda intensioner är på väg? Att närmast bortalag ligger i St. Petersburg kommer givetvis att påverkar fansens beteende, både hemma och borta. I vintras invaderade 1600 Jokeritfans Åbo.

En imponerande manifestation! (Tror att gränskontrollen till Ryssland inte skulle kunna svälja en sån stor mängd Hesabor… 🙂 )

I finländska ishockeykretsarna associeras Jokerit inte bara med Eteläpäätys sång men också med Conti’s “Rocky Theme”…

…och Foo Fighters “Not like the Other”…

…till den grad att andra ligalag garanterat funderar två gånger innan de använder den musiken.

Men man kommer inte ifrån det faktum att det är nog helt andra krafter i rörelse när 1600 fans invaderar “Nakkikattila” i Åbo, eller när Eteläpääty sjunger Katupokien laulu, än när man väljer mållåt eller entrémusik. Traditioner och framförallt fansen engagemang kan inte skapas bara så där på en handvändning så det är klart att Jokerit och deras fans har en hel del att fundera på. Som tur har de ju över ett år på sig att smälta nyheten.

Det ska bli spännande att följa förändringen, att det kommer att bli en förändring är självklar. Det återstår att se om den går mot det glassiga, medierade NHL-spektaklet eller om man verkligen på allvar försöker ta till vara de traditioner som fansen också har varit med och byggt upp.

En sak är dock säker, Helsingfors har blivit ett derby fattigare.