Tag Archives: ÖT

Dagens ungdom

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 23.2.2014]

Dagens ungdom

När man kommer upp i en viss ålder hör det väl till att man ska börja sucka och stöna åt dagens ungdom. Är det inte kläderna så är det musiken. En sak som man ”anklagar” dagens ungdom för är att vara s.k. digital natives. Med det menar man att det finns en generation som är födda med internet och datorer medan äldre är digital immigrants, dvs. har växt upp innan datorer fanns i var mans hem.

Själv är jag då en immigrant som precis som många andra födda alldeles i slutet av 70-talet hade en Commodore 64 som min första dator. Det betyder att jag har kopierat spel med dubbeldäckare (det fick man väl?), skruvat tonhuvud, tjafsat om vilket ”turbo” som är bäst samt irriterats över syntax error när den egenprogrammerade Basic-koden inte stämde. Disketter i olika format blev så småningom bekant liksom ”bluescreens” och annat kreativt strul som hörde till när Windows var ungt. Vilka minnen. Jag kunde fortsätta namedroppingen åt mina generationsfränder hur länge som helst.

Vart är det jag vill komma? Jo, dagens ungdom, tonåringar och barn, bor i princip online och vi gamyler tittar förnöjsamt på. Vi prisar tonåringar tekniska kunskaper trots att många av dem googlar www-adresser och egentligen inte visar annat än att de kan hantera en webbläsare. – De är ju infödda, säger förståsigpåarna. – Se så bra junior kan svepa sig fram till Buu-klubben online. Bra, men sen då? Jag har börjat stöta på infödingarna lite här och var och på många olika utbildningsnivåer. Det som har förbluffat är bristerna i grundläggande IT-kunskaper, framförallt i ordbehandlingsprogram samt oförmågan att sakligt kunna kommunicera per e-post. Oftast är det störtomöjligt att ens få svar vilket får mig att dra slutsatsen att man inte kan hantera multitaskandet mellan olika modaliteter och inte förstår att det digitala faktiskt också är IRL trots att datorn, telefonen eller paddan har en off-knapp.

Det digitala är nog mer än Google, Facebook, YouTube, Kik, WhatsApp, förmågan att kunna ladda upp en selfie på Instagram eller ställa frågor på Ask.fm (som ju praktiskt taget inbjuder till nätmobbning). Jag är övertygad om att det inte finns någon som är digital inföding, man måste lära sig oberoende av när man är född. Människan har inte blivit smartare bara för att den har omgärdat sig med teknik. Frågan är om vi inte har blivit sämre på att använda den kreativt och ansvarsfullt och nöjer oss med surf och spel. Dagens kreativa strul är en sprucken skärm eller att få pappa att köpa en högaffel till Farmville.

Häromdagen läste jag i ÖT att surfplattor kommer att kosta under 50€ och ”de är tillräckligt bra för surfning och spel som Angry Birds”. Själv minns jag inte längre vad Donkey Kong (Game & Watch) kostade men månne inte det var något motsvarande.

If you like Mora Träsk, try Mumin

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 26.1.2014]

If you like Mora Träsk, try Mumin

För cirka ett år sedan vek jag ner mig. Jonathan och hans reklamer var segare än mig och eftersom jag använde mig av Spotify varje dag kunde jag lika bra bli betalande kund. Det är ett val jag inte har ångrat, eftersom produkten i sig är bra och ger tillgång till en enorm mängd musik. Tillgången underlättar min vardag och mitt arbete som musikskribent.

Spotify försöker också hjälpa mig i min vardag genom att marknadsföra ny musik till mig. Exempelvis idag när jag öppnade Spotify på datorn hälsades jag välkommen med ”People who listen to Johannes Brahms are also listening to Antonio Vivaldi” eller ”Since you listened to Edvard Grieg, you might also like this this new release by George Gershwin”. Jag tror att många säkert har upplevt att den här funktionen som utgående från lyssningsvanor och trender försöker marknadsföra ”ny” musik inte riktigt fyller sin funktion. I rekommendationerna hittas vanligtvis främst de nyaste hitsen som finns på radios spellistor och tack var det redan genomsyrar vardagens ljudlandskap. Spotify funkar fantastiskt väl genom att man ges tillgång till ny och äldre musik, framförallt sådan som redan har fått en medial exponering. Rekommendationerna avslöjar influenserna från de ekonomiska krafter som ligger bakom tjänster som Spotify. När det gäller att hitta ny intressant musik utanför mainstream ska man nog vara aktiv själv och använda andra kanaler. Där har branschen kanske inte ändrats så mycket trots att distributionskanalerna är nya.

Tyvärr har det ju blivit lite så att om ens musik inte finns på Spotify så finns den inte. Samtidigt är det fler och fler musiker som inte vill sprida sin musik där eftersom man får så liten ersättning, men det är en helt annan diskussion. Tyvärr presenteras musik rätt ytligt musik på Spotify. Det verkar vara viktigare att presentera s.k. verified artists och deras nya (?) verk än att ge enskilda artister en vettig presentation utöver bara låtlistan. Visst, det finns olika appar som ger tillgång till äldre skivors konvolut men ”oetablerade” artister finner man sällan där, än mindre finns det information tillgänglig utöver den lilla ikonen som är skivans omslag. Så om jag vill veta vem som spelar på t.ex. Rol Junells Hawaiiskiva eller vem som bidragit till Opus Symbiosis episka klangvärldar får jag ta skivan ur bokhyllan och läsa. (Jodå, jag kan Googla också) Konsekvenser? När jag för en tid sedan undervisade en kurs i musikkritik var det ingen av skribenternas som hade dryftat vem som hade producerat skivan, komponerat musiken eller gjort arrangemangen helt enkelt för att denna information inte finns tillgänglig via Spotify. Spotify banaliserar inte bara presentationen av musik men också processen bakom musikerskapet (precis som många tv-format har gjort i många år redan). Musiken blir en produkt, helt enkelt. Vi läser innehållsförteckningen på mat betydligt noggrannare än skivkonvoluten nuförtiden. Bra så men jag vill påstå att på den fronten var beteendet helt omvänt för ca 20 år sedan, då luslästes skivkonvolut men ingen brydde sig om e-koder. Men faktum är att idag proppar vi i oss enorma mängder mediainnehåll också. Naxos, vars klassiska musikbibliotek man kommer åt online via bibliotekets hemsida, tar åtminstone den här uppgiften lite mera på allvar.

Teknologi har möjliggjort att musiken är mobil och lättillgänglig i livets alla stunder och vi invaggas i ett härligt lugn. Ja t.o.m. produktionsprocessen har demokratiserats. Men summa summarum är det fortfarande svårt att hitta det nya, unika det vill säga ta sig igenom bruset, även på Spotify. Man måste fortsättnignsvis söka för att finna, men bruset verkar högre än någonsin. Men jag slipper iallafall att höra på Jonathans tjat.

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

[Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 24.11.2013]

Den oskyldiga bakgrundsmusiken

För en kort tid sedan deltog jag i ett reportage om julmusik i affärer men bakgrundsmusik är givetvis inte är något nytt fenomen. Även Mozart förväntades komponera musik som var tilltalande men inte så bra att den störde middagsdiskussionerna eller matsmältningen. Men det var Edisons fonograf som förändrade allt. Nu kunde man för första gången lagra musik och flytta den till nya kontexter. Musikens mobilitet är ju något som vi i dag lätt tar för givet.

Idag brukar man särskilja på förgrundsmusik och bakgrundsmusik. Båda kategorierna utgår vanligtvis från att man är bekant med musiken sedan tidigare. I motsats till förgrundsmusik är bakgrundsmusik är oftast utslätade och omarrangerad på något sätt. Alla behöver äta vilket också är orsaken till att matvaruaffärerna, som inte vill exkludera något, oftast har den mest utslätade musiken. Den ska helt enkelt höras men inte lyssnas aktivt på. Den brukar populärt brukar kallas för ”hissmusik” eftersom människor en tid var osäkra på den nya teknik som skulle lyfta dem upp i luften. För att motverka rädslan för hissar använde man först glada hissvärdar men så småningom ersattes människorna med musik som inte bara lugnade ångesten men också dolde oljudet från maskineriet.

Med förgrundsmusik syftar man på helt vanliga kommersiella inspelningar och hur de placeras in i ett nytt flow av något slag. I princip vilken musik som helst kan tjäna som förgrundsmusik, det är den simultana aktiviteten man utför i samband med lyssnandet som definierar musiken. Samma musik kan alltså finnas i din skivhylla. Nischade butiker har oftast stenkoll på sina kunder och musiken kan bli förlängning av brandet och skvallra något om sociokulturell tillhörighet. Musik kan också upplevas som värderingar, därför kan Bachs fantastiska musik användas till allt från att sälja krämer mot fotsvamp till att skingra folkmassor i tunnelbanor. Barry Manilows musik har visat sig vara effektiv för att skingra ”problematiska” samlingar av ungdomar i Australien. Kanske The Manilow Method hade varit något för lokala McDonalds?

Julmusiken då? För butiksinnehavare är den största utmaningen att ”alla” känner sångerna och många har personliga minnen kopplade till musik. (En orsak till varför filmer sällan innehåller redan existerande musik) Det kan givetvis också ses som positivt men kan också dra uppmärksamhet till hur musiken har blivit en vara med vilken man försöker styra de aktiviteter som utförs på en viss plats. I butiken andvänds din och min favoritjulsång för att vi ska konsumera just där och gärna mera än förra året. Kanske inte helt i samklang med jul(sång)ens budskap. Hur oskyldig är den här bakgrundsmusiken riktigt? Nå, men visst sjutton är det, till en viss gräns, mysigare med doftljus och Sylvias julvisa än våta overaller och ljudet från surrande belysning.

Fast jag måste erkänna att senaste helg var nog julkänslan långt borta när jag ackompanjerad av bl.a. Sydämeeni joulun teen förbannade vindrutetorkarutbudet. I takt med att mitt blodtryck steg blev de oskyldiga julsångerna bara mera och mera påfrestande och intensiva. Fast vem vet vilka musikaliska upplevelser mina medshoppare fick. Någon verkar iallafall få en kupévärmare i julklapp.