Author Archives: Kaj Ahlsved

För Sverige i tiden

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 5.7.2015

För Sverige i tiden

En av snackisarna i samband med prins Carl Philip och Sofias bröllop nyligen var musiken. Brudparet hade valt ”sin musik” men folket saknade ”klassisk musik”, ”svensk musik” men också ”traditionell bröllopsmusik”. Andra igen saknade musik skriven speciellt för brudparet. Vigseln innehöll främst så kallad ”populärmusik”, musik som har klingat i många vardagliga sammanhang innan bröllopet. Musiken kunde ha varit din eller min, vilket problematiserar även det kungliga.

Man kan säkert påstå att ingångsmusiken, Enyas ”Fader i himlen”, inte var pompös. Men det är meningslöst att jämföra olika bröllops musik sinsemellan som om det skulle finnas ett facit, ett alternativ som fångar essensen och uppfattas som den smakfulla kombinationen. Inifrån sett väljer brudpar musik som känns meningsfull för dem.

Utifrån sett förväntas kungliga bröllop innehålla ”kunglig musik” vilket oftast innebär pompös klassisk musik med orkester, kör, harpor och en massa annat som vanliga dödliga inte har tillgång till. Nu hade musiken i efterhand bearbetats, gjorts mera bröllopslik för att kunna spelas av de kungliga filharmonikerna. Sammanhanget skapade både det kungliga och bröllopslika.

Salem Al Fakir tolkade ”Fix You”, en låt som Chris Martin lär ha skrivit med tanke på sin fru Gwyneth Paltrow när hennes pappa dog. Låten innehåller element som för tanken till kyrkorummet, sorg och förtvivlan men även hopp och förtröstan. Gitarrsolot med det förtvivlade gråtmotivet är bara en detalj. Flera textrader kan verka klinga falskt i bröllopssammanhang men om man lyssnar in hela låten hittas nog, om man vill, ett budskap lämpat för äktenskapet; viljan att hjälpa den andra i tunga situationer.

Jag erkänner jag googlade David Pagmar men låten ”Paraply” i dess originalformat ”Umbrella” är desto mera bekant. Den har gjorts populär av Rihanna men också The Baseballs, Lillasyster samt funnits med i Dansbandskampen. Umbrella har harvats och hojtats till led och lust av trubadurer på ölsjapp och hemmafester. Av den orsaken höjde många säkert på ögonbrynen åt låtvalet.

Ut ur kyrkan gick brudparet med lätta steg till Samuel Ljungblahd och ”Joyful, Joyful” som baserar sig på den välkända melodin i Beethovens nia. Programbladsmakarna hade dock missat att Anders Neglin i sin bearbetning av musiken hade utgått från Mervyn Warrens arrangemang från filmen ”En värsting till syster 2”. Warren hann kalla Neglin för ett ”arsle” på Twitter innan det framgick att det var ett misstag och inte Neglin som försökte ta ära och royalties. Upphovsrätt är svårt men ska förstås respekteras också i kungliga sammanhang. Däremot syndas det säkert mot den på vart och vartannat bröllop när det googlas ackord så att det ska finnas nåt att spela från då bästa vännen ska sjunga favoritsången.

Ljungblahd fick med uppmaningen ”everybody clap your hands” även lite sväng i monarkerna på plats. Det blir intressant att se om Sverige har avvecklat monarkin innan följande generation av kungligheter vågar dansa ut ur kyrkan.

Kung Carl XVI Gustafs motto är ”för Sverige i tiden”, ett uttryck för viljan att vara en modern kung. Prins Carl Philip och Sofia, en kvinna ”av folket”, exemplifierade detta och visade att kungligheter också är vanligt folk med egen musiksmak.

Laulavat Leijonat – Sjungande Lejon

1 Reply

I Kiekkokansa-boken skrev jag lite på finska om “Laulavat Leijonats” låt Ice hockey. Idag fick jag äntligen tag på en helt egen kopia av LP-skivan inklusive den tillhörande postern av de medverkande lejonen. Jag börjar så småningom ha en ganska nätt samling av framförallt ishockeylandslagsrelaterade skivor. Tidigare okända skivor dyker upp ännu lite nu som då vilket förstås problematiserar och utmanar de definitioner jag försöker göra i min forskning. Nu tror jag dock att jag börjar ha de flesta “lejonskivorna”. Saknar dock en bra kopia av Leijonat 2011.

Dagens alster, som jag ropade in på Huuto förra veckan, är 12″ LP-singeln Ice hockey (eller Icehockey båda stavningssätten används på omslaget) som gavs ut av Laulavat Leijonat inför hemma-VM i Åbo, Tammerfors och Helsingfors våren 1991. Splitternya Typhoon-arenan i Åbo var huvudarenan.

De medverkade lejonen är (från vänster till höger) Sakari Lindfors, Pasi Huura, Teemu Selänne, Hannu Virta och Esa Keskinen.

På skivomslaget kallas Ice hockey för “MM kisalaulu-91”, alltså “VM-låten 91”. Det är dock inte frågan om någon “neutral” låt som skulle var turneringens klingande symbol. Nej, det är nog frågan om en blåvit, finskspråkig utgåva även om texten är mycket, mycket blygsam – långt ifrån någon kampsång. Den uppviglar inte till kamp utan hyllar och lyfter fram det glada faktum att Finland får arrangera vårens stora ishockeyfest (“Suomi saa kevään juhlan suuren”). I stället för att med stor självsäkerhet heja på de egna frågar man sig snarare i texten om “Kurris skott kommer att egga upp ishockeyfolket till ett vilt rop”… Vilket är då detta rop?

Jo…

Ice hockey, ice hockey

Refrängen i sin helhet går:

Ice hockey, ice hockey
totta toki
Ice hockey on siinä jokin
Ice hockey, Ice hockey
totta toki
siinä on se jokin

Fritt översatt:

Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
det e nåt det
Ishockey, ishockey
javisst [det kan vi]
Ishockey, ishockey
Där finns nåt i det

För att förstå den försiktiga och ödmjuka texten behöver man dra sig till minnes att år 1991 hade Finland bara en ishockeymedalj, OS-silvret från Calgary 1988. Inte en chans att man skulle skriva så här blygsamma texter efter VM-guldet 1995. Men mera om det senare.

Mera intressant är hur sättet de sjungande lejonen missionerar ishockeyns glada budskap på påminner lite om det svenska landslagets Nu tar vi dom från 1989. I den svenska klassikern använder man också, ja till och med stavar man ut sportens engelskspråkiga namn (dock i dess förkortade, vardagliga form): “H – O – C – K – E – Y – HOCKEY!” som om man även i Svea rike var mera intresserad att marknadsföra sporten, VM än väcka kamplusten. Men, Håkan Södergren & Landslaget kostade nog på sig att vara lite kaxiga också. De skulle ju ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Tre Kronor hade ju trots allt några guld i prisskåpet. Lejonen årsmodell 1991 nöjde sig med att försöka väcka intresset hos folket i den ganska unga ishockeynationen Finland. Självsäkerheten liksom resultaten infann sig inte, ännu. Det som folk idag också kommer ihåg från Åbo-VM är – tyvärr – Mats Sundin och 4-4…

I musikvideon till Ice hockey ser framförallt Teemu Selänne måttligt bekväm ut framför mikrofonen. Lejonkören (“Leijonakuoro”) hörs minimalt i mixen. På omslaget till skivan, samt den medföljande postern i A2-storlek, ser Selänne ut att försöka greppa ett G-dur ackord på Stratocaster-kopian. Den unge svärmorsdrömmen har också en snygg blåtira kring sitt vänstra öga. Ice hockey, ice hockey…

Ice hockey är skriven av Jussi Niemi, känd bl.a. som Matti Nykänens låtskrivare, bandledare och gitarrist. Texten är av Kari Tyni (JYP:s nuvarade VD). Du kan lyssna på låten exempelvis här.

RESPECT

Leave a reply

Jag hade i måndags äran och glädjen att få vara med och överraska Jaro Rockets. Det var den överlägset roligaste händelsen den här veckan. Jag har haft ett rostfritt* Jaro-hjärta sedan slutet av 1980-talet. Jaro har inte vunnit många pokaler men har unik plats i lokalsamhället och har förenat stadens språkgrupper och klasser på ett helt unikt sätt. Det gläder mig stort att se vilket stort samhällsansvar föreningen tar samt hur inkluderande föreningens verksamhet är.

*Klubbnamnet Fotbollsföreningen Jaro Jalkapalloseura (FF JARO JS ) kommer från JA-RO (Jakobstads rostfria), en lokal metallindustri som länge var föreningens huvudsponsor. Jaro var ett av de första lagen i Finland vars namn är resultatet av ett sponsoravtal. Det finns andra historiska exempel också, exempelvis RU-38 (Rosenlewin Urheilijat, Björneborg) och Upon Pallo (Lahtis). Framförallt RU-38:s relation till Rosenlew såg lite annorlunda ut än Jaros relation till JA-RO. Jaros avtal påminner kanske mera om det sponsoravtal som fanns mellan hemelektronikföretaget UPO och Upon Pallo 1963-1968 (innan det hette föreningen Lahden Pallo-Miehet). Varken RU-38 eller Upon Pallo finns kvar idag men lever i någon form vidare genom lagen Porin Ässät respektive Kuusysi (som senare blev FC Lahti genom en sammanslagning med Reipas).

Några tankar om Lightnings önskan att hålla arenan blå

Leave a reply

Ishockeysäsongen har gått mot sitt slut världen över. Enda stället det i princip spelas ishockey på ännu är i Nordamerika och framförallt i Tampa och Chicago där Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks turvis kämpar på hemma- och bortaplan om den hårt eftertraktade Stanley Cup-pokalen enligt modellen bästa av sju matcher.

Ett mycket intressant fenomen, som har fått en del utrymme i media “over there”, är hur man i Tampa genom olika restriktioner har försökt hålla hemmaarenan Amalie Arena “helt blå” under slutspelet. Detta gör man genom att bland annat blockera biljettköp som görs med kreditkort utanför Florida. Bor man i Florida räknar man helt kallt med att man inte hejar på Chicago. Givetvis har det gjorts många försök att kringgå detta, bland annat genom att sälja biljetter vidare på nätet. De som lyckats ta sig in trots biljettrestriktioner har man irriterat genom att förbjuda Blackhawks-klädsel på vissa läktarsektioner.

En jämförelse med fotboll är förstås inte helt rättvis att göra, även om avstånden mellan lagen i NHL i vissa fall är lika stora som i exempelvis Champions League, men i brist på annat jämförelsematerial gör jag det ändå. En NHL-arena inrymmer ca 20000 personer. I internationell fotboll är en stadion betydligt större och man förväntas upplåta sektioner åt bortasupportrar. Detta förfarande gäller för övrigt även i finsk fotboll och det finns ett helt regelverk kring hur man garanterar säkerheten för alla inblandade parter. Att sen bortalaget inte har riktigt samma “service” och fördelaktiga placering som hemmalaget är en annan femma. Hannu Tihinen hade några intressanta exempel på detta i en artikel i Jalkapallolehti nyligen.

En av många skillnader mellan den nordamerikanska supporterkulturen och den europeiska är hur den nordamerikanska stämningen inte är uppbyggd kring de spänning som finns mellan hemmalagets supportergrupp(er) och de tillresta fansen. Vissa NHL-lag är uppenbarligen “allergic to raucous, chaotic, entertaining atmospheres at their home games“, skriver man på Yahoo Sports. Detta tycks gälla även i mindre skala, alltså på individnivå i olika sektioner, inte bara mellan olika supportergrupper som i europeisk klubbfotboll.

Men sport är inte bara ett visuellt spektakel. Det är också en auditiv upplevelse. I Europa förknippas stämningen med de sångare som fansen sjunger. Det är framförallt med ljud man meddelar sin närvaro. Här är vi, vi stöder lag X, vi hörs och vi ska genom de ljud vi producerar inte bara lyfta vår spelare till seger men också påtvinga våra symboler (i dess klingande form) på motståndarlaget och dess supportrar. Det är uppenbarligen det här man inte vill utsätta Tampa Bay Lightnings säsongskortsinnehavare för. De har betalat dyra pengar för sina biljetter och ska ostört få heja på sitt lag i en självbekräftande arenamiljö.

Här uppe “i norr” tar vi det för givet att det (både i ishockey och fotboll) ska finnas en tillrest hejarklack. Om det inte finns det är det inte bra fotbolls- respektive ishockeykultur och stämningen inte optimal (landslagsmatcher är en annan femma). Så är det inte i nordamerikansk ishockey där redan avståndet till bortamatcher samt den begränsade tillgången på biljetter gör det omöjligt att få tillstånd en hejarklacksmentalitet (se t.ex. Ahlsved 2013, 145). Någon hejarklackskultur enligt europeiska mått finns inte.

Det som man nu gör i Tampa är framförallt att begränsa att främmande supportrar syns. Eftersom det är svårt att koordinera sig och få till stånd en supportergrupp med en gemensam musikalisk repertoar är det från förut näst intill omöjligt att göra sig hörd. Undantaget är förstås spridda rop i exceptionellt tysta stunder, exempelvis när bortalaget gör mål. Att man vill ha arenan “helt blå” är förstås främst en visuell illusion man vill skapa för de egna leden, denna illusion ska sen förmedlas via tv-kameror världen över. Kameran och den bild den förmedlar är förstås selektiv. Allra helst visar man upp de fans som beter sig som den ideala supportern ska göra (se t.ex. Kolamo 2014 “Tunnekuvista tarinoita” i Tekniikan Waiheita 4/2014). Detta gäller förstås främst klädsel men också ansiktsmålningar men också ett entusiastiskt beteende på plats. När bortalaget gör mål brukar man i något skede filma de få tillresta fans som finns, eftersom de är lätta att hitta i publikhavet då de beter sig och ser annorlunda ut i förhållande till majoriteten av NHL-publiken.

I Tampa men också några andra NHL-arenor föredrar man en hemmaarena helt putsad från icke-obligatoriska element som kan förknippas med det tillresta laget. Hur sportsligt detta sen är kan man ju fråga sig men ärligt talat orsakar det på sin höjd irritation bland fans. Det har knappast över huvud taget ett göra med att lite supportrar skulle kunna höja motståndarnas moral och prestationsnivå; det handlar antagligen främst om att skapa en visuell illusion om sammanhållning, och supporterkultur (hur styrd den än må vara på det lokala planet) och som man vill förmedla till resten av världen. Den här tankevärlden kan förstås tillämpas på många andra typer av evenemang, kanske främst politiska sådana.

Hur korrekt representation av det faktiska ishockeyintresset i Tampa och Florida i stort kan ju också problematiseras. Men, för att göra en sista jämförelse med fotboll, kan man ju också fråga sig hur spontan en tifo som täcker en hel arena egentligen är, samt vad organisationen med den handlingen vill förmedla.

Digitalisera inte bort mänskligheten

Leave a reply

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 31.5.2015

Det har knappast gått någon förbi att regeringsprogrammet lanserades tidigare i veckan. Många har höjt rejält på ögonbrynen rejält åt de stora besparingar som ska genomföras inom utbildning. Många miljoner ska bort än en gång men enligt blivande ministern kommer dessa att beröra väggar, administration och överlappningar. Trots tidigare löften kommer nedskärningar att drabba klassrummen, från dagis till universitet. Det är oundvikligt. Större grupper, mindre antal lärare och mera nätbaserad undervisning. Och digitalisering. Vi har hört det förut.

Begreppet digitalisering dyker upp på många ställen i regeringsprogrammet men förklaras inte direkt. I forskningssammanhang innebär digitalisering bl.a. att forskning tillgängliggörs fritt på nätet, så kallad Open Access. Med Open Access görs nya forskningsartiklar tillgängliga för allmänheten och forskningssamhället på nätet och universitetsbiblioteken slipper att ”köpa tillbaka” texter i form av dyra licenser. Det är bra. Forskning som har gjort med offentliga medel ska inte hamna bakom dyra betalväggar.

Men tyvärr är jag rädd för att regeringens digitaliseringsiver främst kommer att innebära att lärare ska ersättas med elektroniska plattformer. Stoffet som studerande ska kunna läggs ut på nätet och voilá – problemet är löst. Studerande läser, lämnar in uppgift och får feedback och vitsord av ansvarig lärare. Studiepoäng registreras, alla har varit effektiva och ”inlärning” har skett. Okej, en kraftig generalisering men faktum är att det är ungefär så det går till. Ibland fås knappt feedback eftersom ansvariga lärare helt enkelt inte hinner med arbetsbördan. Att många unga studerandes nätkompetenser knapp överstiger googling och svepande på mobila enheter verkar inte bekymra vår nya regering.

En sak jag har noterat i kursutvärderingar (på andra och tredje stadiet) är att studerande törstar efter att få feedback och att få diskutera ämnet som undervisas. Mänsklig interaktion, helt enkelt. Den positiva feedback som studerande vanligtvis ger i utvärderingar tangerar oftast de situationer där de har kunna vädra sina tankar och funderingar i möten med andra. Och det är ju där och då som inlärning sker och förståelsen fördjupas. Att läsa betyder inte automatiskt att man förstår. Inte på något undervisningsstadium.

För en tid sedan hade jag möjlighet att träffa en forskare vars böcker jag lusläst. Forskaren hade i sin tur läst min senaste text vilket var mycket spännande eftersom jag hade hänvisat till hen många gånger. Den inspirerande handledningssessionen var betydligt mer värd än alla böcker jag trodde jag hade förstått. Varför hänvisar du till den här typen här?, frågade forskaren och pekade på sitt efternamn och ett ställe i texten där jag hade slingrat mig runt ett svårt begrepp utan att egentligen visa att jag hade förstått. Sen pratade vi över en timme och lärde oss av varandra.

Att citera är inte det samma som att förstå. Att läsa inte är det samma som att förstå. Först när vi måste verbalisera och tillämpa det vi har läst kan vi lära oss något nytt. Kanske till och med fördjupa. Min nyfunna forskarvän ställde exakt de rätta frågorna. Det krävdes något som inte fanns i de där böckerna: ett mänskligt möte.

Det finns alltid en bok, en till och en till, både digitala och tryckta. Men var finns framtidens sammanhang att diskutera dem? Vi får inte i denna digitaliseringsiver rationalisera bort människorna, lärarna, möjligheten till interaktion öga mot öga och inspirerande möten.

Den stipendietid nu kommer

1 Reply

Vem har inte suttit där på skolavslutningen spänd av förväntan – är det mitt namn som kommer att ropas upp till näst? Har jag varit duktig nog för att få stipendium i år? Igår kom dottern stolt hem från skolan och meddelade att hon hade fått stipendium. Högst i kurs bland ungdomarna är förstås penningstipendier. Hon hade fått ett gåvostipendium men var förstås glad ändå. Stipendium som stipendium. Sånt blir man oftast blir glad över, sällan blir man ju riktigt besviken över att man inte fått stipendium. Skolan är ju slut, sommaren tar vid och man ha annat att tänka på.

Annat är det med doktorandstipendier. Utan dem tar skolan slut.

När jag blev doktorand hade jag förmånen att få finansiering från forskarskolan PPCS alltså doktorandnätverket PhD program in Popular Culture Studies. Det är lyxigt värre och få doktorander förunnat även om finansieringen inte täckte hela avhandlingstiden. Den sista maj (alltså nu på söndag) tar min andra PPCS-finansieringsperiod slut och i och med det avslutas även den doktorandanställning jag har haft vid musikvetenskapen vid Åbo Akademi sen juni ifjol. Från och med måndag är jag, igen, stipendieforskare och i något slags mittemellanland av social trygghet. I fyra månader, fram till den sista september 2015 kommer jag att leva på ett stipendium från Svensk-Österbottniska samfundet (SÖS).

Jag har haft stipendium från SÖS tidigare och är så otroligt tacksam för att jag i december ifjol beviljades finansiering för ännu en period. Ett ödmjukt tack!

Men.

Precis som för många andra doktorander har de negativa stipendiebesluten duggat tätt under åren, även i vår. Bara denna vecka har jag fått två avslag. Eller okej, ett fick jag, det andra måste jag fråga efter. Många stiftelser och fonder som beviljar medel för forskning och kultur är inte speciellt transparenta och meddelar ofta bara positiva besked. Det är surt. (SÖS är dock föredömliga på de här punkterna). I övrigt är det bra att det dessa fonder finns även om konkurrensen om sekinerna är stenhård. Som doktorand har man ju väldigt svårt att få Finlands Akademi-finansiering. Men, just nu, när finansiering från och med oktober 2015, är olöst känns det inte så himla kul faktiskt. Trots att brödet på bordet är kirrat för fyra månader framåt. Sen då?

I bilagorna till det nya regeringsprogrammet framgår att anslaget till Finlands Akademi ska minskas med 10 miljoner euro. (Hela utbildningssektorn går man för övrigt fruktansvärt hårt åt. Mera om det i en kolumn i söndagens ÖT.) Det betyder att trycket på de privata fonderna bara kommer att öka och i slutänden är det de som är längst ner på den akademiska stegen som lider. Hur minskade anslag till Finlands Akademi ska bidra till att ”få Finland på fötter” fattar jag inte. (Herregud vilken soppa det skulle blir om Sannfinländarna fick börja beskatta stiftelserna).

Vad gäller den egna situationen hjälper det ju inte så mycket att gnälla när man sitter mitt i smeten. Då är det bara att göra det bästa av situationen och jobba på. Och gudarna ska veta att det jobbas på universiteten, trots att Sipilä, Soini och speciellt Stubb verkar tro att man bara slappar.

I framtiden blir det väl så att bara de som redan har forskningsfinansiering kommer att antas som doktorander/forskarstuderande till universiteten. Alltså man måste ha finansiering fixad innan man får antas. Det blir ungefär som i formel 1 där bara de som har ett par miljoner i bakfickan får en plats i stallet och får köra bilen. Det skulle förstås vara ett sätt att garantera den sociala tryggheten för doktorander och att projektet slutförs inom rimlig tid. Lite som i Sverige där man inte har ett stipendiehelvete likt det finska systemet. Men obligatoriska anställningar enligt den svenska modellen har också sina brister. Jag är illa rädda att i framtiden kommer det bara att leda till att forskningen även i Finland kommer att styras ännu mer av ekonomiska. De stora ämnena blir ännu större och mindre ämnen (läs: kulturämnen) blir bara ännu mera förvisade till den vetenskapliga periferin.

Men.

Nu hjälper det inte att gnälla. Det är bara att dra in snoret och lämna in nästa stipendieansökan. Wihuri har deadline på söndag. Sen är stipendiesökarsäsongen avslutad för i vår. Men stipendiehelvete fortsätter i höst.

“Knäcka ryssen, få tjecken på fall”

1 Reply

Jag har skrivit så mycket om Lejonen den senaste tiden att jag blir riktigt matt bara av att tänka på det. Lejonen omges av en aldrig sinande musikkultur som det finns mycket att ösa ur. I praktiken betyder det att de populärvetenskapliga essäerna Laulavat Leijonat (i Kiekkokansa) samt den engelska texten Lions Music (på FMQ.fi) nu ska utvecklas till en längre vetenskaplig artikel på svenska. Den ska bli den fjärde och sista artikeln i min avhandling. Men det kommer att ta en tid ännu innan den är klar.

Vårt grannland Sverige och deras Tre Kronor har förstås sin egen musikkultur. Därför vill jag nu, i brist på tid att skriva en längre bloggtext bjuda på en historisk svensk musikpärla, nämligen den numera legendariska ishockeylåten Nu tar vi dom med text och musik av Lasse Holm.

Under ledning av forwarden och solisten Håkan Södergren (numera känd som expertkommentator i bl.a. Viasat) skulle Tre Kronor – ”Moder Sveas bästa lag” – på hemmaplan våren 1989 försvara sitt guld från 1987. (OS-året 1988 arrangerades inget senior-VM för herrar). Guldet skulle försvaras genom att ”knäcka ryssen, få tjecken på fall”. Nu tar vi dom låg fem veckor på Svensktoppen, en topplista för svenskspråkig musik i Sverige. Av dessa fem veckor var tre på första plats.

På Nu tar vi dom-singelns b-sida fanns också en annan VM-inspirerad låt nämligen Här kommer grabbarna, med den folkkära artisten Lotta Engberg. Båda låtarna fanns givetvis med på samlingsskivan Hockey ’n Roll som gav ut lagom till VM.

Den här video innehåller en snutt av Nu tar vi dom samt en intervju med Håkan Södergren för tv-programmet “Listan”.

Låten i sin helhet kan du höra t.ex. här.

#95nevöfoget

Leave a reply

Idag är en viktig dag i Finland – inte bara för att den nya regeringsbasen kommer att meddelas – idag har det förflutit 20 år sedan Finland vann sitt första VM-guld i ishockey. Mycket har skrivits om guldet ’95 och mången nostalgisk tår har runnit ner längs kinden under årens lopp. Den sportointresserade fnyser åt guldets betydelse för det finska folket och menar att det är bra fånerier. Men att VM-finalen från ’95 tillsammans med Okänd Soldat båda två visades på TV på självaste självständighetsdagen i december 2014 kan inte bara viftas bort som tjafs och nonsens.

Om man backar tillbaka bandet lite till 1990-talets Finland hittar man ett land hårt åsatt av ”laman”, kanske den värsta ekonomiska kris som Finland någonsin har hamnat i. Till detta hörde också beslutet om devalveringen av marken 1991. Även om det värsta kanske var förbi 1995 var arbetslösheten i Finland mycket hög ännu då. Min mor och far blev båda uppsagda från sina jobb som ett resultat av den ekonomiska situationen. Bland annat Maiju Kannisto och Hannu Salmi har kontextualiserat och beskrivit guldets betydelse som en nystart för Finland i den kommande boken Kiekkokansa.

1995 var grannen och “storebror” Sverige bättre på i princip det mesta, förutom då kanske klassisk musik, vilket minsann har basunerats ut på musikhistorielektioner i Finland. På 1990-talet ångade det svenska popundret på och serverade världen med listettor på löpande band. Inte ens den “svenska” musiken kunde gå den sportintresserade finnen förbi; Ledin hade varit ”på gång” sedan 1983 och GlenmarkErikssonStrömstedt grävde guld 1994. Det fanns inte en endaste cell i min kropp som kunde glädjas åt att Sverige fick brons i fotbolls-VM 1994. När utskåpningen av Bulgarerna var ett faktum tror jag inte att jag tittade på svenskt tv på en vecka. Här i svenska Österbotten såg man på betydligt mera svensk än finsk tv på 1990-talet, framförallt barn- och ungdomsprogrammen (exempelvis Bolibompa och Bullen) var betydligt intressantare än de finskspråkiga motsvarigheterna.

Men sportutsändningar gick det inte att titta på via de svenska kanalerna av andra orsaker. Vår tv kunde inte ta emot de finlandssvenska flerljudssändningarna, så ibland blev det att knäppa på radion och höra på den finlandssvenska radioutsändningen i kombination med tv-utsändningen. Min pappa ville ha svenskspråkigt referat klarade inte av att lyssna på de högmodiga svenska referenterna och expertkommentarerna. Arne Hägerfors & co var bannlysta i det Ahlsvedska hemmet. Spelarnamn som Anders ”Masken” Karlsson (1986) och Mats Sundin (1991), väcker dåliga sportminnen till liv än idag, hur hårt skar inte dessa namn i den finska folksjälen 1995?

Men forskning har visat att finländare inte har speciellt dåligt självkänsla, trots att det ofta lyfts fram som en nationell egenskap hos oss. Myten om det dåliga självförtroendet bottnar, enligt emeritusprofessor Markku Ojanens tolkning, i att självförhärligande inte har uppskattats i den finländska kulturen. Däremot har ödmjukhet och anspråkslöshet varit honnörsord.

Just detta med “högmodiga svenskar” i “guldpottor” är något som lyftes fram i Kiekkokansa-enkäten – det är med andra ord inte bara mitt eller min fars påhitt. Sveriges kampsång ”Den Glider In” upplevdes också av många som ett sätt att ta ut guldet på förhand, man hade redan skrivit sin segersång klar på förhand. Varje gång Sverige gjorde mål spelades den också som mållåt i Globen. Låten var också etta på Svensktoppen i slutet av april och ännu dagen före finalen var den på plats tre. Lördagen veckan efter finalen såg man inte skymten av låten på Svensktoppen längre, däremot var den omåttligt populär i Finland. Omåttligt populär. Händelserna kring VM-95 samt vilka konsekvenser det fick för den finska musikbranschen framöver har jag försökt beskriva i min Kiekkokansa-essä ”Laulavat Leijonat”.

Men var inte bara Sverige som hade spelat in en låt på förhand. Finland hade faktiskt också spelat in en sång. Men den låten var ingalunda ny. Låten jag pratar om var givetvis J. Karjalainens låt Sankarit (”hjältarna”) inspelad redan 1982. Många kanske idag inte minns det, men låt mig med några bilder friska upp minnet. Många kommer säkert nog ihåg hur Jukka Tammi rockar loss till tonerna av Den glider in.

Jukka Tammi rockar loss till Den glider in inför YLE:s kameror och hela finska folkets ögon. (Tammi spelade inte en minut under VM-95)

Men innan Tammi släpptes loss sjunger Hannu Virta Sankarit i omklädningsrummet och stolt visar upp skivan som ”Kiekkoleijonat ’95″ spelade in INNAN ishockey-VM tillsammans med Sakari Kuosmanen och Pate Mustajärvi. (de numera legendariska scenerna inklusive statsminister Paavo Lipponens hälsningar till laget finns dokumenterade på YouTube här) Lejonen hade, i stil med de ”högmodiga” svenskarna, nog också en låt i beredskap men den var av helt annan karaktär.

Hannu Virta visar upp skivan Sankarit som Lejonen hade spelat in innan VM.

Sankarit, är som gjord för allsång och den är en hyllning till oss – alla finländare, inte bara lejonen. ”Me ollaan sankareita kaikki […] ihan jokainen” (”Vi är alla hjältar… varenda en” sjöng också ett fullsatt senatstorg dagen efter finalen. Denna kollektiva upplevelse och allsången summerande och blev ett utlopp för många lama-tyngda finländares känslor. I sin bok om sports spectators skriver Allen Guttmann (1986) att de som verkligen har det tufft är de också de som behöver orsaker att fira. Jag tror inte att denna kollektiva glädje kan underskattas eller viftas bort som meningslöst eller irrationellt fyllebeteende i vår historieskrivning. (Guldfirandet år 2011 gick däremot helt annorlunda till.)

Lejonen rövade som sagt också med sig Den glider in från Globen. När VM-hjältarna hyllades på Sergels Torg i Stockholm på finalkvällen, söndagen den 7.5.1995 skedde det till tonerna av Den glider in. Sveriges och Tre Kronors låt, alltså. Sången användning och dess omåttliga popularitet är givetvis en pik mot Sverige, ett uttryck för ett komplicerat lillebrorsförhållande. Många kanske tycker att det är på gränsen till osmakligt att ”stjäla” någons sång på detta sätt och sedan i olika mera eller mindre offentliga sammanhang göra narr av den. Men man bör komma ihåg att det görs i en karnevalistisk glädjeyra vilket möjliggör att symboler, i Bakhtins anda, ställs på kant. Det är framförallt en glädjeyttring. Inte en aggression eller ett negativt sätt att få utlopp för starka känslor.

I samband med sportevenemang är det ju framförallt vinnarnas musik som spelas. Nationalsången blir därför ofta en segersymbol, det sista som spelas, en klingande symbol för vinnaren. ”Maamme laulua kohti” (”Mot Vårt Land”), har MTV3 basunerat ut i sina reklamer för matchernas tv-sändningar i år. Nationalsångernas symbolvärde är givetvis betydligt större än kampsångens, de ska ju sammanfatta en hel nation musikaliskt, inte bara ett landslag. Därför används nationalsången också mera sparsamt. Det är en förklaring var det upplevs det som mera osmakligt är att bua åt andra nationers nationalsånger, vilket har skett ett par gånger redan under årets VM i Prag och Bratislava (Dock inte av finska eller svenska fans). Skulle Lejonen ha kunnat rockat loss till Du gamla du fria på Sergelstorg? Knappast. Inte en chans. Men Den glider in var en lämplig lekfull symbol. En retfull symbol som dessutom också hade spelats varje Tre Kronor hade gjort mål, och inte minst mot Finland i VM-95 (även under finalen).

Idag, 20 år senare, ger bilderna från 1995 i kombination med Den glider in eller Sankarit säkert gåshud får många av de som var med. Så stark var den kollektiva upplevelsen. Jag minns exakt var jag var den dagen och var jag såg matchen. Jag minns den höga pulsen i slutet av matchen och samtalsämnet i Oxhamns skolas korridorer dagarna och veckorna som följde. Euforin i samhället lika påtaglig. Alla var glada. Några veckor senare under våren ’95 gick jag ut nian. Det var en fantastisk vår. En riktig pånyttfödelse.

Se Urheiluruutu (“Sportrutan”) från 7.5.1995 här.

Den mörka framtiden

Leave a reply

Söndagen den 3.5.2015 firades den internationella pressfrihetsdagen. 
Med anledning av detta hade jag en kolumn i Österbottens tidning.

Den mörka framtiden

För knappt tre veckors sedan tog jag del av en panel om kulturjournalistik i samband med Finlands musikforskares årliga symposium. Panelen bjöd på intressanta insikter i kulturbevakningens nuläge men präglades, tyvärr, av ett storstadsperspektiv. Lokaltidningarnas (”landsorternas”) kulturbevakning togs egentligen bara upp i förbifarten nästan som något slags kuriosa. Ur forskningsperspektiv är det givetvis spännande att analysera historiska förändringar i kulturbevakningen. Hos mig låg däremot HSS Medias färska besked om uppsägningar överst på ytan. Kommer det överhuvudtaget att finnas någon oberoende (kultur)journalistik utanför storstädernas mediehus i framtiden?

”Bär ej på bekymmer för den dag du inte sett”, lyder en fras ur en fin sakral sång. Varför gör jag mig då bekymmer? Väl medveten om vad som åsyftas i frasen tillåter jag mig att problematisera den lite. Jo, journalistisk bevakning är också att dokumentera och granska samtiden och i förlängningen en del av historieskrivningen. Hur är det då med de dagar vi inte ser runtomkring oss, våra medmänniskors livsöden och handling? Eller om vi i tanken hoppar fram till den där dagen vi ännu inte sett. Väl där kan vi stöta på bekymmer som grundar sig i de dagar vi inte såg, alltså de dagar vi inte ser omkring oss nu. Vilka problem skymtar inte vid horisonten om ingen dokumenterar, analyserar och tillgängliggör det lokala, dagarna runt omkring oss här och nu? Vår historia kan lära oss så mycket. Även det som inte når över nyhetströskeln för nationella medier, som veteranfester, ungdomsföreningens senaste revy, byatalkon, lokaderbyn och artiklar om nejdens framtida stjärnor. Vem skriver om det när lokalblaskan har släckt lampan?

Tendensen verkar vara att folk ”tar paus” från prenumerationen när det skrivs något man inte vill läsa om eller det skrivs om något på fel sätt. Vilka konsekvenser får det inte om alla stoppar huvudet i sanden och istället öppnar Facebook, Instagram eller andra sociala medier i hopp om mera bejakande och bekräftande ”nyheter”. Och vilket källmaterial ska framtidens historieskrivare använda om inte lokalpress längre finns som samhällsdokumenterare? Visst, bland annat medieforskare och sociologer gottar sig över vårt nätbeteende, men som samhällsdokumentation tror jag att ryggdunkningar eller känsloutbrott på Facebook inte riktigt duger. Problemet med Fb, advertorials, bloggar och Youtubare är att det är svårt att få grepp om ifall man blir serverad en seriös text eller reklam.

Man brukar prata om ”den mörka medeltiden”, ett begrepp som lyftes fram när man under 1800-talet började utforska 1400- och 1500-talets nyväckta intresse för antiken. Då blev det naturligt att kalla tiden, transportsträckan fram till Renässansen, för mörk. Det var inte ett andligt mörker, mörkret syftade på brister i historieskrivningen. Det saknades källor och dokumentation. Jag hoppas att vi på ett lokalplan inte går mot ett sådant mörker. Ett mörker där bara det nationellt relevanta lyfts upp eller en framtid där bara de som lyckas uppbringa tillräckligt med ekonomiska krafter för att sprida propaganda lyckas göra sin röst hörd. Då kan det bli riktigt mörkt.

Lejonmusik & Effektivitet

Leave a reply

Det har varit full rulle på forskningsfronten den senaste tiden. I och för sig har det varit det under hela min doktorandtid, aldrig kunde jag tro att man skulle vara så busy som forskare. Det är förstås alltid roligt när man ser resultatet av det man sysslar med. Oftast sker detta i form av publikationer, vilka kommer ut långt efter det att det verkliga forskningsarbete är gjort.

Just nu är det väldigt mycket som tangerar ishockey-VM som är på tapeten. Inom kort utkommer boken Kiekkokansa, där jag medverkar med en essä som heter “Laulavat Leijonat”. På samma ämne har jag också skrivit en engelsk text för Finnish music quarterly (FMQ) men också JNT samt hållit ett konferensföredrag under Finlands musikvetares årliga symposium. (Namnet, citatet i rubriken för i mitt konferensföredrag “Det är Suomi ynnä sisu, kommer svenskille pisu”. Lejonmusik och nationell identitet, är hämtat från en låt av Stormwing & Sundqvist från 1995). Sen väntar jag med spänning på resultatet av en intervju jag gav för en artikel i Jalkapallolehti samt är nöjd med insamlingsprojektet “Projekt Fotbollsmarscher” jag avslutade för SLS/Folkmusikinstitutet.

Jag hoppas givetvis att produktiviteten även ska yngla av sig i form av fortsatt finansiering. Det känns smått overkligt och absurt att jag inte vet hur jag ska finansiera min forskning från och med oktober. Hittills har våren varit fylld av avslag och bakslag på finansieringsfronten.

Men som sagt det är roligt då det sker saker. Och imorgon börja dessutom Ishockey-VM. Detta årliga spektakel har jag skrivit så mycket om den senaste tiden (och jag ska ännu klämma ur mig en vetenskaplig artikel) så nu tänkte jag nöja mig med att länka till några av de senaste årens “officiella” låtar samt några äldre pärlor. Håll till godo, om ni vill har mera låtar för hemmastudion (“kisastudion”) kan ni kolla in denna, min Spotify-lista.

Årets “Lejonlåt” 2015: