Tag Archives: Harald Hedman

Ny publikation: Musikaliska perspektiv på cykelföreningars offentliga aktiviteter under stålhästens decennium: Sportifiering, nöjesformer och könsnormer

Alldeles nyligen har det maffiga verket “Sivuutetut soinnit: Näkökulmia musiikin historian tutkimukseen Suomessa” publicerats fritt på nätet av Turun historiallinen yhdistys. ”Förbisedda klanger” (min översättning) är en antologi med en mångsidig uppsättning forskningsansatser där musikhistorien granskas tvärvetenskapligt och ur ett samhälleligt och aktörsorienterat perspektiv. Fokus ligger på forskningsobjekt som hamnat i marginalen av musikhistorieskrivningen.

I den ingår min svenska text om tre finländska cykelföreningars musikaliska aktiviteter på 1890-talet, en tidpunkt som ofta kallas stålhästens decennium. Självklart hade föreningar som ville sprida intresset för hjulsport egna musikstycken och man gjorde även uppvisningar, bl.a. velocipedkadriljer till musik. I dessa uppvisningar medverkande även kvinnor.

Cykeltävlingarna på (trav)banorna var även rikligt musiksatta, annars hade det blivit ganska långtråkigt att titta på de hårt trampande männen. De tävlade nämligen oftast mot klockan för travbanorna vara för smala för actionspäckade tävlingar man-mot-man.

Även den här artikelns process är en riktig långkörare. Första gången jag höll föredrag om ”cykelmusik” var våren 2021. Då deltog jag i det årliga musikvetenskapliga symposiet på distans (covidrestriktioner!) från Killingholmen i Jakobstad. Året därpå höll jag föredrag på distans från Ön i Umeå på finska historieforskningsdagarna i Tammerfors. Utgående från sessionerna i Tammerfors kom Kaarina Kilpiö och Saijaleena Rantanen på den briljanta idén att göra en bok. The rest is history, som vi pa säg.

Tack till alla redaktörer, medförfattare och kolleger (i bl.a. Suoni, Åbo, Umeå och Växjö) för kloka seminariekommentarer på vägen mot publiceringsdugligt manus.

Speciellt kul med det här projektet är att jag har fått samarbeta med många nya och gamla vänner. En del av den musik som jag grävt fram ur arkiven och som behandlas i texten har nämligen spelats in i Närpes av mina vänner Tobias Udd och Martin Enroth, men även slagverkaren Patrick Lax medverkar på en inspelning av Harald Hedmans velocipedmusik. Just den inspelningen blev så bra att den t.o.m. spelats i finsk radio.

Harald Hedman som skrev även en populär marsch till Helsingfors velocipedklubb har felaktigt även antagits ha komponerat Åbo velocipedklubbs marsch. Men den kan nu i och med den här studien tillskrivas dess rätta kompositör, fotografen Edvard Axelsson. Ingen stor hit kanske men man var garanterat stolt över den i Åboklubben. Marschen torde vara arrangerad av ingen mindre än Aleksei Apostol.

Mycket forskningsarbete sker i ensamhet och är långsamt: ”Du ba sitter där framför datorn och har tråkigt”, som min dotter Iris brukar säga. Ja, så är det väl. Men när saker och ting äntligen blir klara och kommer ut kan det vara bra att reflektera över den stora mängd människor som man fått ha kul med på vägen.

Vi trampar på!

Vem ska skriva 2020-talets ode till cykeln?

Impuls först publicerad i Hufvudstadsbladet 16.5.2021

En trend de senaste åren har varit ett ökat intresse för cykling och friluftsliv. Som en följd av detta har cykelklubbar och -verkstäder återuppstått på många håll. Cykeln är en osynlig teknologi vars status varierat under åren, men den har varit populär ända sedan velocipeden presenterades på världsutställningen i Paris 1867. Den har också en lång musikhistoria.

Det riktigt stora genombrottet, även i Finland, kom på 1890-talet med safetymodellen (kort sagt: två lika stora hjul och lägre ram). Cykeln användes av män, kvinnor, studerande och arbetare. Den blev en frihetssymbol och har kallats en “feministisk frihetsmaskin”.

Intresset för cykling avspeglades tidigt i populärmusiken. För att noterna skulle sälja bättre kopplade kompositörer ofta musiken till något dagsaktuellt tema och redan i slutet av 1860-talet började till exempel velocipedgalopper publiceras. Noterna präglades av fina illustrationer, ofta med fokus på kvinnan.

I Finland verkar inte minst kompositören och kapellmästaren Harald Hedman (1874–1902) ha hakat på trenden med velocipedmusik. Hans stora hit var Helsingfors velocipedklubbs marsch. Den gavs ut i pianoversion 1897, samma år som den uruppfördes av militärmusiker i samband med internationella tävlingar i Helsingfors. Stycket spelades in redan 1905 av Helsingfors hornorkester.

Klubben grundades 1882 med syftet att öka intresset för cykling genom att ordna tävlingar och cykelutflykter men först 1887 fick man det officiella namnet Helsingfors Velocipedklubb. Medlemmarna gjorde tricks i parker och olika typer av ritter, till exempel med blommor, facklor, lampor eller kostymer, även till musik. Egen musik gav föreningarna möjlighet att leva ut en föreningsidentitet vilket bidrog till skådespelet vid offentliga uppvisningar. Hedman skrev även Åbo velocipedklubbs marsch (opubl.)

I sin tredelade fantasia Utfärd med Gladiator-velociped (1897, opubl. för hornorkester) skildrar Hedman en cykelutfärd med ett intermezzo som var vanligt på den tiden, nämligen att man cyklade omkull. Verkets tredje sats Hemfärd (med kollision) är en form av samhällskritik: landsvägarna var dåliga på den här tiden. Vilka intentioner Hedman hade är oklart, det fanns även ekonomiska intressen kopplad till cykling. Gladiator var ett populärt cykelmärke och titeln kanske en form av produktplacering.

När bilen gjorde inträde i samhället marginaliserades cykeln: genom stadsplanering blev bilen kung. Men man har fortsatt att skriva musikaliska hyllningar till “frihetsmaskinen” och i dag finns det en brokig flora av musik med cykeltema.

På senare år har till exempel Sia bidragit med ny musik till genren, men Queens Bicycle race och Kraftwerks Tour de France är kanske de låtar man ännu först kommer att tänka på. Kraftwerk manifesterar cykeln som högteknologi medan till exempel Lasse Erikssons och Anders Teirs dialektala Piede (“cykeln”, 1986) om ett kärleksmöte där Levi endast stjäl den kärlekskranka unga kvinnans cykel, manifesterar cyklingens folkliga genomslag (hör den här). Det finns cykelmusik för alla smaker.

Men vem ska ta upp Harald Hedmans fallna mantel och anpassa cyklingens samhällsomvälvande budskap till 2020-talet krissamhälle? En hejdundrande anthem som lyfter fram cyklingens potential och förändringskraft, att vi i ännu högre utsträckning kunde uppmuntras att överge bilen eller moppen och cykla mer både i arbete och fritid bara trygga cykelvägar planeras och är i skick.

Jag väntar på en maffig hit som slutgiltigt skulle tvätta bort cykelns rykte som färdmedel för barn, billösa trädkramare, festprissar eller män i tajta cykelbyxor. Musiken skulle nynnas ända in i de rum där framtidens vägnät och trafikflöden planeras och budgeteras. Förhoppningsvis skulle den också motivera mig att lappa min punktering.

https://open.spotify.com/embed/playlist/55Awv1hQTSqcXqR3UTNrca