Tag Archives: kolum

Låt det höras!

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 26.8.2018.

 

“Låt det höras. Yeah!
Låt det höras. Yeah!
Så om du har nånting att säga,
säg det högt till alla.”

Den ovannämnda refrängen har vi hört till led och lust i vår familj i sommar. Sexåringen sjunger, dansar och rappar medan tvååringen gör så gott han kan och ropar ivrigt “Yeah!”.

Ifall inte låten redan börjat klinga i ditt huvud så kan jag berätta att textfraserna är refrängen till låten “Låt det höras” som har ingått i Barnkanalens tv-program “Sommarlov”. Låten är skriven av Erik och Lise Hjärpe och framförs av programledarna Malin, Alex och Angelika tillsammans med en hel del barn.

Mycket kunde sägas om låten och barnmusik i stort. Barnmusik är ju egentligen ett märkligt begrepp eftersom barn oftast bara benämner sin musik för – just det – musik. Begreppet barnmusik innebär ofta att det är vuxna som gör musiken för eller i bästa fall med barnen. Sällan är det barn som gör musik för barn alternativt barn som gör musik för vuxna (vuxenmusik?).

Precis som mycket av den kultur som barn tar del av så har barnmusiken ofta ett budskap och en fostrande funktion. Ifjol sporrade Sommarlov barnen till miljömedvetenhet genom att bli “Planetskötare”.

När jag först hörde “Låt det höras” antog jag att refrängen anspelade på nätmobbning, att man inte ska tala illa om varandra i “tysthet” på nätet. Men årets lärdom är att barn kan höja sin röst mot orättvisor, ta plats och säga sin åsikt. Lyssnar man längre än refrängen uppmanas barnen att lyssna lika mycket som de ropar – dialog med andra ord. Vackert så.

“Låt det höras” är med andra ord en kampsång för barn till barn om att de genom egen aktivitet kan bidra till förändring. Men låtskrivarna lämnar det upp till barnen att själva utforska var orättvisorna finns.

Musik- och konstupplevelser präglas ofta av ett utforskande av nya perspektiv. Konstupplevelser fördjupar och erbjuder möjlighet att till exempel se världen så som den ter sig just nu eller så som man skulle vilja att den var.

Musik erbjuder med andra ord eskapism i många former. Å ena sidan kan den erbjuda en känslomässig verklighetsflykt bort från bekymmer och världen så som den “har blivit”. Å andra sidan kan musiken stå för en vision om hur man vill att världen ska vara – kanske till och med ge kraft och frigöra människor genom känslor av samhörighet. Det senare alternativet tar ställning snarare än fungerar som ett sätt att sticka huvudet i sanden för svåra frågor.

Musik genomsyrar många sammanhang och kan givetvis ha en massa olika funktioner. Ibland blir jag provocerad – och irriterad på mig själv – över hur många musiker, konstnärer och festivaler som har en röst, en scen och en plattform att tala från, och som kunde ta ställning för exempelvis människors lika värde eller lyfta fram miljöfrågor, men som inte tar chansen.

Många sjunger, vem har något att säga? Om du har något på hjärtat säg det högt. Ju fler röster desto bättre hör man varandra i bruset.

Efter att ha nynnat “Låt det höras” i många dagar frågade jag husets sexåring vad låten egentligen handlar om. Efter ett antal “men pappaaaa” informerade hon mig att “man inte ska viskas, om man har något att säga ska man säga så att alla hör. Men man måste också lyssna. Och då hör man hjärtat”.

____

 

Advertisements

Sommarens ljudlandskap

Kolumn publicerad i Österbottens Tidning 3.6 2018.

 

Sommarens ljudlandskap

Skolavslutningshelgen är för många en glädjens helg: Skolåret avlutas, många får sina betyg, kanske en examen och ser således ett skede i livet avslutas och ännu obestämd framtid ta vid.

Som markör för skolårets slut, sommarens ankomst och naturens pånyttfödelse fungerar sjungandet av “Den blomstertid”. Den folkkära sommarpsalmen är laddad med både kollektiva, generationsöverskridande men också unika berättelser och minnen.

Om man breddar perspektivet lite grann och lyssnar på sommarljudlandskapet finns givetvis även många andra ljud som bidrar till upplevelsen av sommar: Fåglarnas sång, vågskvalp, ljudet av en knastrande bastukamin, korven som fräser på grillen, det trygga raspet av penna mot papper då någon mor- eller farförälder löser korsord i sommarstugan i väntan på att barn och barnbarn ska ha bastat klart.

Sommaren för med sig många efterlängtade ljud och innebörder som man saknat under vintern. Det är inte nödvändigtvis ljuden i sig själva som är vackra eller estetiska tilltalande utan innebörderna, alltså betydelserna vi tillskriver dem.

Å andra sidan kan ljud också vara förknippade med tråkigheter: Ensamheten och tystnaden när föräldrarna är på jobbet, den ödsliga skolgården och avsaknad av lekkompisar, den högljudda musikfestivalen vars basljud färdas långt, vattenskotern som någon villagranne verkar orka hålla på med hur länge som helst eller gitarrhjälten som envist harvar samma ackord på en ostämd gitarr vid lägerelden.

Ett alldeles speciellt ljud som jag förknippar med sommaren och ljusa minnen – och som jag har skrivit om tidigare – är vår utombordares ljud. Den 3,9 hästkrafter starka Volvo Penta-utombordaren prydde vår glasfiberbåt så länge jag kan minnas. Den upplevde fler somrar än jag innan den nött av tidens tand tystnade för gott förra sommaren.

Vår Volvo Penta var långt ifrån någon harmoniskt puttrande inombordare men sommar efter sommar omslöts jag av det intensiva, höga motorljudets trygghet och berättelser om alla resor vi har gjort tillsammans väcktes till liv. Motorn hade ingen koppling, ingen back, den gick framåt som tiden men ljudet tog mig lika mycket bakåt i tid.

En gång när jag jobbade på ett projekt om ljud och minnen funderade jag på att spela in motorljudet innan det skulle gå förlorat, men det kändes meningslöst eftersom ljudets betydelse är så kontextbundet och antagligen bara meningsfullt för just mig.

Taget ur sin kontext hade ljudet antagligen det upplevts som fult, irriterande och oestetiskt helt objektivt sett. Men för mig hörde det sommaren till och mina äldre barn har upplevt det på samma sätt som jag: sittandes i nån av föräldrarnas trygga famn på väg ut på fiskefärd. Nu är ljudet oåterkalleligt, borta och minnena har tappat en klanglig dimension.

Sedan sensommaren ifjol har vi en “ny” motor men båten är den samma. Jag minns ärligt talat inte vad det är för märke på den begagnade båtmotorn men ljudet är inte det samma.

Det är dovare, tystare, mera väloljat och mindre ettrigt. Vibrationerna i glasfiberbåten är också annorlunda. Båten går dock lite snabbare men det gör just det samma; när jag väl tar mig ut på sjön får båten gärna sjunga långsamhetens lov.